Här arbetar poliser och psykologer sida vid sida

När jag frågar hur gammal Angel Luke är, börjar han fippla med sin mobil. Han letar i sina byxfickor som om han var på jakt efter sin ålder i dem. Sedan säger han med ett generat leende att han inte minns.

– Sedan min tid som soldat i Afghanistan glömmer jag bort enkla saker. Min hjärna är fucked up, ursäktar han sig.

Andra saker minns Angel Luke alltför väl. Som året efter hemkomsten från Afghani-stan, då han försökte avsluta sitt liv. Han minns fortfarande hur det kändes när han fyllde handen med piller och stoppade dem i munnen. Rösterna i huvudet som sa åt honom att inte öppna när polisen stod utanför dörren.

– Poliserna kallade in förstärkning och omringade huset. De hade ingen träning i att bemöta en person som mig. En krigsveteran i ett psykotiskt tillstånd som plötsligt var omringad av uniformerade män! Jag var övertygad om att de tänkte döda mig, säger han.

Enligt en artikel i lokaltidningen The Oregonian från den 11 juni 2013 överlämnade sig Angel Luke först nästa morgon åt poliserna efter det att de sprutat in tårgas i hans hem. Även om han var ensam i hemmet “bedömdes han vara en farlig person som var tvungen att frihetsberövas för att inte skada någon”, som en polis säger i artikeln.

Angel Luke menar i dag att situationen aldrig hade behövt bli så allvarlig som den blev. Han säger att många med psykisk ohälsa bär på traumatiska erfarenheter av mötet med polis och andra myndigheter. För dem kan en beväpnad polis uppfattas som ett direkt hot som de måste försvara sig emot.

– Om obeväpnade personer knackat på min dörr hade allt varit annorlunda, säger han.

I dag hjälper Angel Luke frivilligt till med att informera andra hemlösa personer om Portland street response, eller PSR, som är ett utryckningsteam som specialiserat sig på att hantera personer med psykisk sjukdom. PSR är obeväpnade och består av en psykolog med specialistkunskap inom krishantering, en patientstödjare och en akutmedicinsk tekniker. Sedan ett år tillbaka rycker de, i stället för polis, ut vid nödsamtal som handlar om psykisk ohälsa eller drogproblematik, med undantag för människor som bär vapen eller är i färd med att genomföra brott.

Jag möter Angel Luke i utkanten av Portland, en stad med en halv miljon invånare som ligger i delstaten Oregon. Vi vandrar längs en väg som är kantad av tält och husvagnar. På marken ligger använda sprutor och högar av brända tältdelar. Angel Luke berättar att han brukade bo i ett tält längre ner på gatan men att han flyttat till en husvagn en bit bort.

– Kompis! hojtar Angel Luke åt en ung man som sticker ut huvudet genom en husvagnsdörr.

– Om du mår kasst så ring 911 och be att de skickar Portland street response i stället. They don’t come to fuck with us, säger han och pekar på två PSR-medarbetare som går bredvid honom.

Angel Luke vet hur man närmar sig människor som bor på gatan och använder droger. Han talar deras språk.

Sedan PSR-projektet lanserades i februari 2021 har de anställda insett värdet i att samarbeta med invånare från denna målgrupp. Hit, till Lents Park i utkanten av Portland, samlas PSR-medarbetare varje vecka för att presentera sig för den hemlösa befolkningen medan de delar ut toalettartiklar och snacks. De har satt upp en provisorisk dusch där hemlösa kan svalka sig i sommarvärmen. Allt för att vinna deras förtroende inför nästa utryckning i området.

Fler än hälften av dem som Portland street response rycker ut för att hjälpa bor nämligen på gatan.

National alliance of mental illness, USA:s största gräsrotsorganisation för att främja psykisk hälsa, uppskattar att en femtedel av den amerikanska befolkningen lider av en psykisk sjukdom. Många av dem hamnar i en häktescell när de egentligen skulle behövt en säng på psykakuten. Ungefär en femtedel av alla nödsamtal till polisen handlar om en situation som uppstått till följd av droger eller psykisk ohälsa. Personer med psykiatriska diagnoser interagerar med polis 16 gånger så ofta som andra. Detta enligt en rapport från Treatment advocacy center, en amerikansk intresseorganisation som arbetar för rätten till psykiatrisk vård.

Samtidigt saknar många amerikanska poliser träning för att bemöta personer med psykisk sjukdom. I kombination med dödliga tjänste-vapen, innebär det att psykiskt sjuka personer varje år avlider under konfrontationer med polis.

Enligt Treatment Advocacy centers rapport involverar mellan 25 och 50 procent av alla dödsoffer för polisskjutningar i USA en person med allvarlig psykisk sjukdom. ”Därför kan den enskilt mest praktiska strategin för att minska de dödliga polisskjutningarna i USA vara att reducera mötena mellan polis och individer med allvarliga psykiatriska sjukdomar”, står det i rapporten.

När den släpptes i december 2015 fick konstaterandet inte mycket uppmärksamhet. Men sju år senare hände något och rapporten började återigen citeras i amerikanska medier.

I maj 2020 dödades nämligen George Floyd av polis i staden Minneapolis. En video visar hur en polis trycker sitt knä mot George Floyds hals, som liggandes på marken ropar att han inte kan andas. Videon spreds på sociala medier efter hans död, och under hashtaggen Black lives matter väckte händelsen massiva protester mot rasism och polisbrutalitet i USA. I stad efter stad gick människor ut på gatorna och demonstrerade för polisreformer.

Delstaten Oregons största stad Portland, som har en lång historia av social mobilisering, blev spelplan för de längsta och våldsammaste demonstrationerna under hela Black lives matter-året. Den blev också en av de städer där politikerna hörsammade demonstranternas krav på att “avfinansiera polisen” – defund the police – och låta delar av polisbudgeten omdirigeras till civila organisationer.

I juni 2020 röstade Portlands stadsfullmäktige för nedskärningar hos polisen på 15 miljoner dollar, vilket motsvarar cirka 150 miljoner kronor. Det beslutades att ungefär en tredjedel av pengarna skulle gå till ett program som garanterade att ”ingen ska behöva oroa sig för vem som dyker upp när man ringer 911”, som borgarrådet Jo Ann Hardesty beskrev det. Det var detta som kom att bli utgångspunkten för Portland street response.

En av dem som deltog i demonstrationerna 2020 var psykologen Britt Urban. Hon säger att hon följde Portland street responses utveckling och när hon såg att pilotprojektets första enhet sökte personal bestämde hon sig genast för att söka.

– Jag har alltid arbetat med kris och trauma. Det kändes spännande att få använda min erfarenhet och samtidigt vara med och förändra samhällssystemet, berättar hon.

När vi träffas har programmet precis utvidgats, från att täcka en stadsdel till att vara verksamt över hela staden. En utvärdering från Portland state university har konstaterat att det kan användas som modell för reformarbetet i andra amerikanska städer. När utvärderingen släpptes i april 2022 hade programmet redan kopierats i New York, San Francisco och Denver.

I rapporten tas faktumet att ingen av Portland street responses utryckningar har slutat i frihetsberövanden upp som ett exempel på hur framgångsrikt programmet varit. Britt Urban förklarar det med att hon och hennes medarbetare tar tid på sig hos varje klient.

– Polisen är ofta pressad att lösa situationen snabbt och sedan åka vidare. Vi har tid att lugna klienterna och göra en utvärdering av deras behov, och sedan hänvisa dem vidare till andra institutioner om det behövs. I går satt vi hos en kvinna i två timmar och bara lyssnade på vad hon hade att berätta, säger hon.

Britt Urban menar att enkla saker som formuleringar och kroppsspråk kan göra stor skillnad i hur en människa i kris reagerar på myndighetspersoner. Under dagen för vårt besök håller hon en fortbildning i de-escalation, det vill säga hur man trappar ner potentiellt våldsamma situationer vid en utryckning.

– Ponera att ni handskas med en person som måste flytta på sig. Om ni säger: ”Du får inte vara här!” finns det risk att ni framkallar motreaktioner. Säg i stället: ”Låt oss gå iväg en liten stund och prata om hur vi kan hjälpa dig.” instruerar hon deltagarna.

Hon visar dem en bild på en uniformerad man som står med armarna i kors framför en kvinna. Hans bröstkorg är framskjuten och han ser ner på kvinnan han talar med. På nästa bild har mannen tagit av sig sina solglasögon och satt sig ner framför kvinnan med händerna vilande över knäna.

– En sådan här skillnad i bemötande kan göra underverk, förklarar Britt Urban.

Det är ingen hemlighet att Portlands poliskår till en början var skeptisk mot Britt Urban och hennes kollegers förmåga att delvis ta över deras arbetsuppgifter. Utvärderingen från Portland state university visar att skepsisen har lagt sig med tiden.

Ändå går det inte att undgå att en viss känsla av konkurrens mellan polisen och PSR fortfarande existerar.

Medan en av Britt Urbans kolleger, som inte vill gå ut med sitt namn, säger att ”polisen aldrig kommer att kunna hantera situationer lika bra som oss – de har helt enkelt inte utbildningen”, säger enskilda poliser att de tvivlar på PSR-teamets ”resurser att bemöta farliga situationer“.

– Jag hoppas att jag är fel ute men … jag bara väntar på att någon ska bli allvarligt skadad. Tänk dig, obeväpnade personer sänds ut för att hantera drogpåverkade, psykiskt sjuka människor! säger en av poliserna anonymt.

Polisen Deanna Wesson-Mitchell, som länge varit en ledande röst för antirasistiskt reformarbete inom Portland-polisen, anser att majoriteten av hennes kolleger är positivt inställda till Portland street response.

– På polisradion hör jag hela tiden: “Finns någon PSR-enhet tillgänglig?” Vi behöver fler!

Samtidigt menar hon att Portland street responses främsta nytta inte har varit att motverka våldsamma situationer utan att avlasta poliskåren.

– Om en person inte begår ett brott, och dessutom behöver hjälp som polisen inte kan erbjuda, är det helt rätt att sända ut Portland street response. Då kan jag som polis i stället ägna mig åt det jag är tränad för: brottsbekämpning, säger Deanna Wesson-Mitchell och fortsätter:

– I början presenterades initiativet som något avskilt från polisarbetet, varpå vi poliser undrade om de var seriösa. Vi har ju lång erfarenhet av att hantera människor! PSR-medarbetarna har saker att lära av oss, precis som vi har saker att lära av dem.

När arbetsdagen är slut pekar Angel Luke på ett kollage som hänger över stängslet mot parken. Kollaget består av fotografier på en ung man med Tintin-frisyr och ett brett leende. Namnet Robert Delgado står skrivet med stora bokstäver under texten “Vi kommer aldrig att glömma”.

Angel Luke förklarar att Robert Delgado i februari 2020 sköts till döds av polis vid den här parken. Robert Delgado befann sig i ett psykotiskt tillstånd och hans familj klandrade senare polisen såväl som Portlands ”dysfunktionella psykvård” för hans död.

Det talas om en akut platsbrist på avgiftningskliniker och stödboenden i Portland, vilket ibland omöjliggör den typ av långsiktig vård som PSR-medarbetarna har i uppgift att initiera. Angel Luke, precis som flera andra intervjupersoner i det här reportaget, anser att Portland street response endast kan förbli en effektiv lösning om den allmänna psykiatriska vården förbättras.

Jag frågar Angel Luke om han anser att han själv fått den långsiktiga hjälp han behöver.

– Ha! Tror du att jag hade bott kvar på gatan då? svarar han.