Dysfunktionell tronföljd

I säsong tre av Succession fortsätter tv-serievärldens mest dysfunktionella rikemansfamilj sin nedåtgående spiral. Vi har mött seriens skådespelare och diskuterat familjen Roys psykologiska problem ‒ med fyra amerikanska terapeuter.

Under sina två första säsonger har den kritikerrosade HBO-serien Succession gått från högkvalitativ såpopera till matigt relationspsykologiskt drama. Korsstygnen mellan neuroserna och dysfunktionerna hos Roy-dynastin är så intrikata att det känns som om både William Shakespeare och Sigmund Freud har suttit i manusförfattarrummet.

På ytan handlar maktspelet fortfarande mycket om den ursprungliga premissen – vem av syskonen Roy som ska ta över familjens globala mediekonglomerat när patriarken Logan Roy dör. Men det är inte den egentliga handlingen. Frågan är om Succession någonsin handlade om det.

Inför seriens tredje säsong, som just nu visas på HBO Max, deltog Modern Psykologi i en exklusiv intervjupanel med flera av tv-seriens skådespelare, som sinsemellan diskuterade karaktärernas neuroser, önskningar och riktningar.

Spoiler alert! Detta reportage kommer att blicka på skeenden från de två första säsongerna. Och om du inte sett Succession ännu, tillåt mig att presentera familjeträdets huvudgrenar: Patriarken Logan Roy (Brian Cox) börjar bli för gammal för att sitta på tronen för världens femte största mediekonglomerat Waystar; en karaktär och ett företag som är inspirerade av Rupert Murdoch och hans News Corp, hemvist för högernyhetskanalen Fox News.

Serien har därför till stor del kretsat runt vilket av Logan Roys vuxna barn som ska ta över rodret, och pappa Logan Roy har manipulerat dem att tjurfäktas för att kora den mest skoningslösa, och därför mest lämpliga, arvingen. Ett tag såg näst äldsta sonen Kendall Roy (Jeremy Strong) ut att ligga bäst till, en skarp men valhänt affärsman med löjeväckande hiphopfixering och ett skriande inre – som frenetiskt har försökt bevisa sig för sin far, men som har förhindrats av missbruksproblem, depressioner och ett söndertrasat äktenskap. Knappt något har pekat på äldste sonen Connor Roy (Alan Ruck), en fåraktig libertarian med fåfänga villfarelser om att bli president, som bor på en ranch med sin ”flickvän” – en betald eskort. Yngste sonen Roman Roy (Kieran Culkin), en klipsk men omogen tupp med en lång lista uppenbara emotionella och sexuella problem, utser Logan Roy tidigt i serien till ställföreträdande operativ chef. Roman Roy råkar ständigt i luven på Siobhan Roy (Sarah Snook) yngst i syskonskaran och Logan Roys enda dotter. I säsong ett arbetar hon för den progressiva presidentkandidaten Gil Eavis, med en politik i stark kontrast mot Logan Roys antika ideal. Under de två första säsongerna närmar sig Siobhan Roy familjeföretaget successivt.

Familjen Roy är en perfekt metafor för vad makt kan göra med relationer.

Därtill finns ett gäng centrala karaktärer, ingifta i familjen i toppen på företaget, som liksom Logan Roy och hans barn bär på egna problem. Men låt oss hålla oss till kärnfamiljen här. Och den befinner sig i säsong tre mer i fritt fall än någonsin. Efter det nagelbitande slutavsnittet av säsong två, där Kendall Roy överraskar alla med att inte ta på sig skulden för en metoo-relaterad skandal i företaget – vilket han hade lovat sin far. Med vetskap om att det finns hemligstämplade dokument som utgör visst bevis, lägger Kendall Roy i stället skulden på sin far.

Detta är en konflikt som har byggts upp under två säsonger mellan patriarken och hans mest lovande son. Eller snarare under ett helt liv, om man ser till Kendall Roys såriga bakgrundshistoria. Kapital och makt må dingla i förgrunden i sagan om familjen Roy, men syskonen kommer alla att fortsätta att vara extremt förmögna, oavsett vem som tar över företaget.

Under panelintervjun påpekas detta faktum av Jeremy Strong – som hänvisar till ett klassiskt citat av Carl Gustav Jung:

– Rikedomen hos familjen Roy känns ganska oväsentlig, och nästan medvetet vilseledande. För mig handlar dramat snarare om något jag läste av Jung när vi började arbeta med serien för fem år sedan: ”där kärlek saknas fylls vakuumet av makt”. Det perspektivet har gjort att jag reflekterat över var på skalan kärleken och makten har befunnit sig under säsongerna. Och då alltså inte makt i monetär bemärkelse, utan som något som kompenserar för bristen på kärlek inom familjen. Detta driver våra karaktärer åt olika håll på ett ganska Shakespeareaktigt vis.

Psykoterapeuten Tammy Nelson, verksam i Los Angeles, är ett stort fan av serien Succession, mycket för att hon tycker att serien håller så hög kvalitet vad gäller de psykologiska beskrivningarna. Även Tammy Nelson ser familjens förmögenhet som sekundär till maktkonceptet i sig självt:

– Familjen Roy är en perfekt metafor för vad makt kan göra med relationer. Barnen i den här familjen är uppfostrade till att nå framgång och att en dag ta över familjeföretaget. Alla fyra är narcissistiska förlängningar av deras far; en man som har lärt dem att bli troféer för hans framgång. Och till syvende och sist är det hans blick de söker som belöning under deras färd mot toppen. Men som hos vilket framgångsrikt familjeföretag som helst så måste den patriarkale ledaren här antingen självmant överlåta tronen, eller trumfas av någon som står i kön bakom honom, säger Tammy Nelson.

Hon ser Succession som en parallellberättelse till större samhälleliga skeenden i dag, inte minst i en medial kontext. Och serien skildrar just medievärlden.

– För att få uppmärksamhet inom familjen Roy måste man överge sin integritet och de värden som definierar ens identitet. Till exempel måste Siobhan alltmer bete sig som männen i familjen för att ha en chans att vinna. Uttryck för kärlek och ömhet inom familjen delas inte ut gratis. Maktpositionerna har ett sådant högt pris att varje familjemedlem måste vara villig att offra viktiga lojaliteter och relationer. Därför fastnar de alla i en kamp mellan att vara personen de har lärt sig att vara och den person de vill vara. Och hur de än gör förlorar de. De kommer inte att bli älskade. Det finns för mycket att förlora på att försöka vara autentisk.

Alan Ruck har en analys som på ett mer kortfattat vis sammanfattar Tammy Nelsons.

– Alla barnen i familjen Roy vill, egentligen, desperat ha sin fars godkännande, och ibland ligger det dem i fatet. Men detta gäller inte bara barnen, utan alla andra som rör sig i närheten av Logan Roy.

Brian Cox ser sin karaktär Logan Roy som ”en vit dinosaurie, nära sitt bäst-före-datum”, en syn som liknar Tammy Nelsons beskrivning av seriens genusrelationer.

– Logan representerar det västerländska samhällets patriarkala maktstrukturer, som inte längre håller. Logans maktkamper är uppenbart passé, och ersätts av relationsbaserade förhandlingar, säger Brian Cox.

Psykologen och kbt-terapeuten Ali Mattu bor i San Francisco och var tidigare lärare vid Columbia university i New York. Han är känd från Netflixserien The mind explained och identifierar en mängd individuella och relationsmässiga problem hos familjen Roy, men pekar på en aspekt som ändå är relativt universell för stora familjeföretag.

– Att förena affärer med familj är väldigt komplext. Jag har stött på fall där familjerelationer har försvårats markant av det, och andra fall där familjen i fråga har lyckats få saker och ting att fungera. Scenariot i Succession är ett möjligt utfall, men långt ifrån det enda möjliga, säger Ali Mattu.

I vägen står dock familjen Roys överlappande psykologiska problematik, menar han.

– Makt finns i alla familjer, där den överlåts gradvis till barnen medan de utvecklar sin självständighet. Kärlek är kittet som får familjebanden att bestå, trots detta. Det utmärkande för familjen Roy är att de vuxna barnen fortfarande är väldigt beroende av sin far. Logan Roy har fortfarande enorm makt över dem. Därtill saknas det tydliga, konstruktiva gränser mellan de flesta karaktärerna i Succession. De har problem med att förmedla svåra känslor till varandra, säger Ali Mattu.
Centralt för maktspelen mellan karaktärerna i serien är en översexualiserad och vulgär dialog, med mer eller mindre explicita incestskämt och sexuella förolämpningar. Som när Roman Roy vill få sin syster att känna sig bortvald av Logan Roy och säger det med orden ”Pappa vill inte knulla dig längre”.
 vergripande är sex en bindväv i dialogen mellan nästan alla karaktärer, fastän egentliga samlag är sällsynta i serien. Snarare visas oförmågan till riktig fysisk intimitet, hur avståndet mellan karaktärerna är för stort för det. Inte minst hos Roman Roy, som i stället för att ligga med sin flickvän hellre onanerar medan han ber om att förnedras verbalt av sin mentor och modersfigur, tillika Waystars seniora rådgivare, Gerri Kellman (J. Smith-Cameron).

Att förena affärer med familj är väldigt komplext.

Denna aspekt av Succesion är av särskilt intresse för sexologen och relationsexperten Patti Britton, som även hon är ett inbitet fan av serien. Patti Britton läser in en symbolisk impotens och infertilitet hos alla som står under Logan Roy i hierarkin.

– De överdrivna referenserna till sex är ett försök att korrigera denna impotens, som Logan Roy upprätthåller hos sina barn i deras obevekliga jakt på hans rikedom och makt. Och än mer, i deras hopplösa jakt på hans godkännande och kärlek. Jag vet inte om Logan Roy kan älska någon annan än sig själv. Och det kan nog gälla dem alla. Det är en klan av narcissister. Alla är bräckliga och sårbara, men döljer det med ständig arrogans och intellektuell kvickhet, säger Patti Britton.

Denna psykologiska, emotionella och sexuella uppdämdhet gör att familjen Roy successivt fylls av raseri, som ibland släpps ut på fantastiskt underhållande, men förödande, vis. Och den som gör det allra mest är näst äldste sonen Kendall Roy.

– Kendall vibrerar konstant mellan överdrivet självförtroende och bråddjupt självtvivel. Och i den tredje säsongen gör han det på ett sätt som är väldigt kännetecknande för vår tidsålder. När man inte riktigt kan avgöra om en person är en visionär eller en galning. Om det är mental klarhet som uppvisas, eller vanföreställningar. Om personen är fri eller totalt vilse. Det är något väldigt intressant, och jag tror att det är många av oss som förhåller oss till den dualismen, säger Jeremy Strong.

Kendall vibrerar mellan överdrivet självförtroende och bråddjupt självtvivel.

I sjunde avsnittet av säsong ett fick vi faktiskt se familjen Roy genomgå familjeterapi, vilket givetvis blev total katastrof. Och om familjen Roy sinsemellan är dömda till ett sisyfosarbete, där de aldrig kommer att kunna nå varandra på riktigt, varför fortsätter vi då att titta? Varför blir inte mörkret övermäktigt? Patti Britton har ett tydligt svar på det:

– Succession genomsyras av maktkamper, komplexa relationer, udda familjevärden och sexualitet. Variationen av intrigerna och de sexuella uttrycken i deras snåriga relationer gör serien till ett spännande drama. Dessutom är serien unikt intressant ifråga om sin tajming, under en era präglad av korruption inom USA:s politiska elit. I synnerhet i Trumpdynastin, där serien påminner om flera av de skandaler som har utspelat sig inom amerikansk politik. Det blir därför lite som att titta på fiktiv politisk teater, som aktivt kommenterar verkligheten, säger hon.

Nancy Burgoyne är klinisk psykolog och chef för Family institute vid Northwestern university i Illinois, och en av USA:s mest namnkunniga familjeterapeuter. Succession har hon följt sedan starten, och hon är skeptisk till möjligheterna för familjen Roy att lösa sina problem – även om hon ser vissa ljuspunkter inom familjemedlemmars individuella band.

– Jag har givetvis stor tillit till vad familjeterapi kan göra, men i detta fall tror jag att skadan är för extrem, och för invävd i familjen för att den ska kunna bli verkligt fungerande igen. Men jag tror att det finns hopp för vissa delsystem i familjen. Syskonen kan ha en chans – det finns en lekfull värme och verklig ömhet där. Och som individer tror jag att många av karaktärerna kan mogna.

Älskar Logan Roy sina barn? Ja, det tror Nancy Burgoyne.

– Men att älska sina barn befriar en inte från ens egna dysfunktioner, tyvärr. Annars skulle vår värld skulle se väldigt annorlunda ut.

Terapeuten och psykologen Ali Mattu är mer optimistiskt inställd till familjen Roy, och föreslår en behandlingsmodell.

– Ibland handlar familjeterapi om att lösa konflikter. Andra gånger är fokus att tydliggöra vilka konflikterna är, och att navigera runt de problem som sannolikt inte kommer att lösas. Det är vad jag skulle rikta in mig på hos familjen Roy: att skruva ner volymen på konflikterna tillräckligt för att de ska kunna tillbringa mer tid med varandra och bygga upp sina skadade relationer.

Erik Augustin Palm är frilansjournalist och bor i Tokyo, med regelbundna reportageresor till Los Angeles.

Text: Erik Augustin Palm

Toppbild: HBO