Det är klockan och inte prestationen som bestämmer arbetsdagens slut

Jag kommer hem och ser en tidning ligga uppslagen på köksbordet. En annons för ett flygtåg lovar att resan till flygplatsen ska ske på exakt arton minuter, eller som texten säger: ”en djupintervju och två vintips sen är du framme”.  Jag frågar mig var detta fokus på minuter och sekunder – att fylla sin tid med saker – kommer ifrån. 

Under större delen av mänsklighetens historia har det varit meningslöst att fokusera på så korta tidsrymder. För några generationer sedan, vid artonhundratalets mitt, ställdes dock nya krav på punktlighet eftersom de nya järnhästarna – tågen – ankom och avgick på minuten. Det var dags att standardisera tiden, något Sverige blev först i världen med att göra på nyårsafton år 1879.

Standardiseringen av tid innebar inte enbart en förändring av enhetligheten. Det innebar även en begynnande förändring av svenskarnas tidskultur: från händelsetid till klocktid.

Idag finns klockorna överallt. För de flesta är det en självklarhet att låta klockan styra våra liv: upp vid sju, på jobbet halv nio för ett tvåtimmarsmöte, sedan kaffe följt av diverse mejlande innan det är lunch vid tolv. Men bortom Sverige och västvärlden finns gott om människor som lever efter händelsetid. Människor som vaknar när solen går upp, går till jobbet efter frukost, har möte tills det är färdigt och tar lunch när hungern gör sig påmind. Det är främst i mindre industrialiserade länder och på landsbygden man lever efter händelsetid. Men även du som bor i ett industrialiserat och digitaliserat land kan möta en annan tidskultur i din vardag.

I en studie undersökte forskarduon Tamar Avnet och Anne-Laure Sellier hur tidskultur påverkar arbetsprestation. Tidigare forskning har identifierat att människor drivs av två olika motiv: att nå framgångar eller att undvika misslyckanden. Vi kan kalla det framgångssökare och motgångsminskare. Det kan låta som två sidor av samma sak men det finns betydande skillnader. I studien visade det sig att framgångssökare föredrar att organisera sitt liv med en kalender där varje händelse sker mellan specifika tider. De vill arbeta efter klocktid. Motgångsminskarna föredrar däremot att organisera sina dagar med att-göra-listor och prioriterar det viktigaste först utan strikta tidsramar. Med andra ord, händelsetid.

Vilka presterade bäst? Svaret är samtliga, så länge de fick använda en planeringsstil som matchade deras tidskultur. Det höjer ens prestation jämfört med en planeringsstil som inte matchar. Klocktid hjälper framgångssökare att röra sig mot sina mål i rask takt. Händelsetid låter motgångsminskare ta sig tid till noggrannhet.

Bortsett från arbetsprestation finns baksidor med att förlita sig alltför mycket på klocktid, oavsett du kallar dig framgångssökare eller motgångsminskare. Den som styrs av klockan behöver hålla koll på när det är dags att gå över till nästa aktivitet i kalendern. Det gör det svårare att vara engagerad och närvarande och uppleva de positiva känslor det medför.

Avnet och Sellier har även undersökt om det går att skifta människors tidskultur genom att uppmana studiedeltagarna att arbeta efter antingen klocktid eller händelsetid. Deltagarna fick läsa instruktioner före experimentets start där vissa ombads att ”skapa en tidsplan för dina uppgifter och göra vad du kan för att hålla den” medan andra skulle ”gå till nästa uppgift endast efter att du slutfört den föregående”. En kontrollgrupp fick inga instruktioner alls. Därefter spelade deltagarna tre partier av kortspelet Black Jack. Spelet var riggat så att alla spelare vann två partier och förlorade ett.

Efter studien fick de ange hur mycket de njutit av spelet och sina vinster. De som guidats in i att tänka enligt händelsetid och gått vidare först när de slutfört en uppgift njöt mer av sina vinster än övriga. Samma fenomen ser vi när människor får njuta av musik, konst och mat. Personer som lever efter händelsetid har närmare till en närvarande njutning än de som lever efter klocktid. Förmågan att njuta har dock en baksida: Den som lever efter händelsetid är mer mottaglig för påverkan och impulser.

När man undersökt de båda tidskulturernas betydelse för mat och ätande visar det sig att personer som lever efter händelsetid, med sitt fokus på njutning, äter mer än de behöver. Något som inte gäller den som lever efter klocktid.

Höjer vi blicken en aning, mot känslan av kontroll, får skillnaden mellan händelse- och klocktid närmast existentiell betydelse. I en uppföljande studie av Sellier och Avnet fick amerikanska deltagarna bedöma sambandet mellan olika händelser i samhället. Vissa händelser hade ett tydligt samband. Som att Albert Einstein rekommenderade president Roosevelt att utveckla uranbaserade vapen vilket ledde till USA:s utveckling av kärnvapen. Andra händelser var orelaterade. Som mordet på John Lennon och lanseringen av webbläsaren Netscape. Det visar sig att personer som lever efter klocktid har svårare att skilja mellan verkliga och overkliga samband. De blandar ihop slump och samband och tror att orelaterade händelser hänger samman.

Vad kan det bero på? Den som lever efter händelsetid placerar sig själv i händelsernas centrum och ser en tydligare skillnad mellan slump och samband. Den låter tanke och känsla avgöra om det är rätt att jobba, äta eller ringa en vän. Den som förlitar sig på klockan lägger kontrollen utanför sig själv och frågar sig om det är rätt tid att jobba, äta eller ringa. Denna kontrollförlust genomsyrar resten av livet. Det ger uppfattningen om att ha mindre kontroll än man egentligen har.

De som lever mest efter klockan har minst kontroll över tiden. Visst är det ironiskt? Själva idén med klockan, oavsett det är ett solur eller atomur som är exakt ner på nanosekunden, är ju att kontrollera tiden.

Klockan har en avgörande betydelse för att förena ett samhälles alla människor. Sjukvård och försvar, konst och idrott bygger på gemensamma överenskommelser om tid. Du ska inte kasta bort klockorna och endast följa dina känslor.

En tickande klocka kan också ha fördelar. Exempelvis för kreativa uppgifter. Jag minns en föreläsning om kreativitet där föreläsaren gav mig och de andra i publiken en till synes enkel uppgift. Vi skulle skapa bokstaven T med hjälp av några geometriska figurer. Jag vred och vände på figurerna men hamnade i mentala återvändsgränder, liksom de flesta andra. När föreläsaren ropade: ”Nu är det en minut kvar!”, hördes ”aha” och ”nu fattar jag!” omkring mig. Flera fann en lösning när tidsbristen var akut. Forskningen visar att en snäv tidsram kan bidra till kreativitet. Bra, kanske alla chefer tänker, låt oss sätta press på medarbetarna! Nja, kanske om målet är att konstruera T:n av geometriska figurer. För mer komplexa problem ser det annorlunda ut. Tidsbrist är gynnsamt för enkla uppgifter, men risken är att man missar större möjligheter. Det blev tydligt när en tysk-kinesisk forskargrupp följde över tvåhundra personer skulle bedömas av sina chefer i hur kreativa de var enligt två olika mått: inkrementell kreativitet och radikal kreativitet. Inkrementell kreativitet innebär små förbättringar. Radikal kreativitet är de vilda idéerna som förändrar spelplanen totalt. De som arbetade under hög tidspress var mer inkrementellt kreativa men mindre radikalt kreativa. De gjorde finurliga småsaker snarare än banbrytande innovationer. Om man verkligen vill prestera i arbete eller skola ska man ge sig själv tid till att tänka fritt.

En tickande klocka ger fördelar ibland och nackdelar ibland. Den som fått tid att utveckla en idé kan med fördel skapa tidspress genom att bestämma när idén ska ha omsatts i praktiken.

Varje vardagsmorgon i över fyrtio år cyklade min farfar Rune till sitt arbete som smed vid SJ:s Centralverkstad i Örebro. Längs vägen förenades han med hundratals andra arbetare i ett rullande stim av cyklister som löstes upp innanför grindarna runt de röda tegelbyggnaderna. Där stämplade han in, jobbade och stämplade ut. Han skulle komma till arbetsplatsen vid rätt tid och arbeta sina timmar. Därefter var han fri att åka hem utan en tanke på ugnar eller smidestänger. Flextid fanns inte. 

Mitt arbetsliv är annorlunda. Jag har aldrig andats in svetsrök eller skadliga ångor från lösningsmedel och asbestfibrer. Inte heller baxat ett hundratjugo kilo tungt städ från ena sidan verkstadshallen till den andra, efter att kollegorna skämtat med mig första dagen på jobbet. Men jag har upplevt en sak som fanns även på farfars tid: stämpelklockan.

Under ett år som anställd vid en myndighet lärde jag mig vikten av att komma i tid. Inte för att arbeta utan för att sätta igång den digitala stämpelklockan ”Kom & Gå”. Så fort klockan börjat ticka gick man till personalrummet, åt frukost och pratade med kollegorna en stund. Det gick att tjäna in flera timmars flextid genom att vara på jobbet utan att jobba. När jag slutade vid myndigheten sa min chef att jag varit ambitiös och proffsig.

Min anekdot finner stöd i forskningen. Medarbetare som kommer tidigt till jobbet anses mer kompetenta av sina chefer, oavsett vad de gör av sin tid. Ändå lägger människor upp till tre timmars arbetstid per dag på att inte arbeta eftersom det är klockan och inte prestationen som bestämmer arbetsdagens slut. Ett arv från industrisamhället och de löpande banden. Samtidigt arbetar fyra av tio ofta under tidspress vilket ökar risken för sjukskrivning med nästan femtio procent. Orättvisan i att kunna eller inte kunna styra över sin tid genomsyrar samhället.

Du som är lyckligt lottad och kan styra över din tid kan också ta större kontroll över tiden. Du kan växla mellan händelse- och klocktid beroende på situationen och människorna omkring dig. Själv försöker jag skilja mellan de uppgifter som styrs av klockan och de tillfällen då känslan är viktigare. När jag ska åka tåg eller hålla en föreläsning är det självklart att låta klockan styra. När det är viktigare att få fatt i de positiva känslorna, de stora tankarna eller när jag umgås med någon jag tycker om, lägger jag undan klockan och låter händelsen ta sin tid.

***

Jonas Hjalmar Blom är psykolog och författare. Den här texten är ett bearbetat utdrag ur hans nya bok Du hinner! Ta makten över din tid (Bazar förlag).

Läs även: Hjärnan delar in dagen

Läs även: Tama kaniner har mindre hjärnor