Att åldras i ett annat land

”Ju äldre jag blir, desto mer engelsk känner jag mig inombords.”

Den som yttrar dessa ord är psykologen och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl, bosatt i Sverige sedan 1964 och känd för svenska folket som författare och radioröst. Citatet kommer från ett Sommar-program som sändes i P1 år 2000. Mer än två decennier har gått sedan inspelningen av detta program. Fortfarande brottas Patricia med frågor om identitet och ursprung.

Vi befinner oss i hennes gäststuga i Vitemölla på Österlen. Två stora fönster går från golv till tak. Bortom trädgårdens gulbleka gräs, som vajar i vinden, finns en låg mur och sedan det vidsträckta havet, på vars vågor man kan färdas ända till England. En resa mellan två länder.

Men det är framför allt den inre resan som alltid har fascinerat Patricia. Hon är författare till över tjugo böcker. Alla bygger de på hennes eget liv. Den senaste boken, Mer levande med åren, som kom ut för tre år sedan, handlar om strävan efter att mogna som människa. Patricia är inne på att slutet har med början att göra. Våra livsberättelser knyts ihop.

– Jag tror det och jag har tänkt mycket på det, säger hon. Flera gånger har jag hört äldre människor säga hur tidiga delar av livet aktualiseras igen när man blir äldre, så teoretiskt sett har jag länge kunnat säga att det är så, men nu vet jag också att det är så. I alla fall för mig – det är inte klokt hur gamla platser och människor och berättelser återvänder. Detaljrika berättelser ibland. De återkommer till mig i drömmar, men inte bara i drömmar, och det har jag själv tänkt att det är en sådan closure som jag håller på med, alltså att livet blir en cirkel. Det har varit väldigt tydligt för mig under senare år faktiskt.

Denna ”closure” är förenad med blandade känslor för Patricia. Känslor kopplade till de två länder där hon bott – England, där hon föddes och växte upp, och Sverige, där hon nu levt tre fjärdedelar av sitt liv.
Det förvånar henne lite att detta med hemhörighet och identitet har blivit en så påträngande fråga, eftersom det var ett icke-problem för henne under lång tid.

– Tidigare var det ingen big deal. Nej, det har kommit senare.

Patricia är inte ensam om upplevelsen att relationen till födelselandet förändras i takt med åldrandet. Det är en känsla som hon delar med en växande skara äldre migranter.

Aldrig förr har så många människor åldrats i länder där de inte är födda. Det beror helt enkelt på att både migrationen och antalet äldre ökar. I vårt globaliserade tidevarv har världen krympt – det är lättare och billigare att resa långt, och den digitala tekniken ökar möjligheterna att skapa kontakter med människor på avlägsna platser. Samtidigt ökar andelen äldre i de rika länderna, och vi lever allt längre.

Orsakerna till att människor emigrerar är flera. Det kan handla om arbetsmöjligheter, kärlek, äventyrslust, flykt eller en längtan att vara nära anhöriga som redan utvandrat. Patricia lämnade England som 23-åring för en tidsbegränsad anställning som lärare i engelska på Folkuniversitetet. Ralph Hellman lämnade Stockholm på 1970-talet för att studera spanska i Madrid. Båda mötte de kärleken i fjärran land och kom att bli kvar.

Afghanska Nafisa Tarins historia är annorlunda. Efter många år som flykting i Pakistan har hon nu funnit lugnet hos sin dotter och hennes familj i Tranås. Oavsett skillnaderna delar de alla tre erfarenheten av att åldras i ett annat land än födelse- och uppväxtlandet – utan att aktivt ha valt just detta. Det var bara så livet blev. Och det är något som skiljer dem från de så kallade livsstilsmigranterna, som målmedvetet styr kosan mot sydligare breddgrader som Thailand och Portugal, för att leva ett behagligt liv på ålderns höst.

De soldyrkande livsstilsmigranterna, som på senare år har porträtterats i flera reportage och dokumentärer, kan ses som ena ytterligheten på skalan. I andra änden finns bilden av ”den äldre invandraren” som ett potentiellt problem. Denna bild, som innebär att äldre immigranter kategoriseras som personer med särskilda behov, dominerade under lång tid forskningen i Sverige, och den kom även att prägla vården och omsorgen.

– Kanske är det fortfarande så i viss mån. Vi kan ha fastnat lite i en problembild. Det finns också en tendens att dra alla invandrare över en kam, säger Finnur Magnusson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.

Ingen enhetlig grupp

Han understryker att äldre invandrare inte är någon enhetlig grupp utan att det rör sig om individer med olika bakgrunder, förutsättningar och erfarenheter. Forskningen om äldre invandrare har visserligen breddats på senare år, från ett tämligen snävt fokus på hälsa och vård till att i dag även omfatta aspekter som ekonomi och arbetsmarknad – ofta med ambitionen att belysa strukturell ojämlikhet.

– Men fortfarande saknas i hög grad studier om hur äldre invandrare själva upplever sin livssituation, säger Finnur Magnusson.

Att åldras i fjärran land är dock en erfarenhet som är omskriven i litteraturen: Den svenska diktaren Verner von Heidenstam befann sig på ett hotell i Schweiz när han längtade till stenarna där som barn han lekt. Kristina från Duvemåla i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit försökte dämpa sin hemlängtan genom att plantera ett astrakanäppleträd. Kärnorna hade hon med sig från Sverige.

Under trappan i Patricias hus i Vitemölla står en träpall som har varit hennes mormors. Den stod i Patricias barndomshem och hon tog den med sig till Sverige när hennes mamma hade dött.

– Det var en impulshandling. Jag ville ha med mig någonting och tyckte att pallen var hanterbar och vacker. Men jag har inte goda minnen av mitt uppväxthem, långt därifrån, säger hon.

Vad gör jag här?

Patricia föddes 1940 och växte upp i Manchester, i skuggan av andra världskriget, med en krigsskadad och våldsam pappa. Om detta har hon berättat i självbiografin Ett himla liv, den enda av hennes böcker som hon skrivit på engelska. Även hennes förhållande till England är komplicerat.

– Jag har en hatkärlek till England. Det är ett sådant förbannat klassamhälle, och jag tror inte det är bättre nu än det var då, så på ett sätt hatar jag England i mångt och mycket. Men jag har en stark, stark identifikation med det jag kommer ifrån, och det här blir också en splittring för mig, för jag kommer från arbetarklassen i norra England och jag gifte mig mycket tidigt med en överklassperson och flyttade till en annan del av England och lärde mig the Queen’s English, så jag har två sidor. Det är en strid som pågår inom mig.

Hennes första äktenskap varade bara i några år. Efter skilsmässan kände hon att det var dags att se något nytt. Planen var att hon skulle stanna nio månader i Sverige. I juli har hon bott här i 59 år.

– Under de senaste åren har jag ställt mig frågan: ”Men vad gör jag här? Det här är ju inte mitt hem.” Och det är helt korkat på något sätt, men den här frågan har kommit till mig i många former. Och då tänker jag att i dag ställer jag de frågor till mig själv som jag aldrig ställde när det begav sig, för då levde jag bara. Men nu tänker jag mer än någonsin tidigare på det: Jag frågar hur det kommer sig att jag lever här i Sverige. Och ibland kan jag drabbas av främlingskap, ett väldigt starkt sådant. Det är så konstigt, eftersom allt jag har är här.

Hon har alltid tyckt om att titta på brittiska tv-serier, gärna sådana som spelats in i norra England med dess särpräglade dialekt. Men nu handlar det inte bara om att hon tycker om det – nu känns det nästan som ett behov.

– Och jag som är så himla integrerad svensk, säger hon för att genast motsäga sig själv:

– Haha, säger jag, det är jag inte egentligen, men jag är väldigt …

Hon låter meningen ebba ut utan att avsluta den. Det är en paradox som hon med tiden har blivit bättre på att leva med – en dubbelbottnad känsla som innefattar både hemhörighet och utanförskap.

– Both places and nowhere, säger hon och sätter därmed ord på en allmängiltig känsla hos många människor som utvandrat från sitt födelseland.

I Sverige har hon sina barn och barnbarn. Hon har huset i Vitemölla och en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Hon och hennes man Christer Sandahl har till och med sett ut platsen på Österlen där de en dag ska begravas. Och hon har fått S:t Eriks-medaljen, som sedan 1938 årligen delas ut till stockholmare som genom sin verksamhet eller sina insatser ”anses förtjänta av en sådan utmärkelse från staden”.

– Så jag är naturligtvis väldigt integrerad, men jag är inte svensk, det är egentligen det jag vill uttrycka. Och jag känner mig inte så svensk.

Hon saknar den engelska humorn, som hon menar karaktäriseras av kvickhet och självironi, och hon kan ofta känna en stark längtan efter att ”go to the pub”. Detta är specifika företeelser som går att lyfta fram som svar på frågan ”Vad saknar du från ditt födelseland?” Men djupast sett handlar det om känslor som inte går att sätta ord på.

– När jag hör människor tala den engelska som är min ursprungsdialekt, då blir jag väldigt berörd. Det är gut feeling. Det är på den nivån det är.