Är den musikaliska kreativiteten död?

Rick Beato kommenterar ofta Spotifys topplistor och populärmusikens utveckling. Och det är inte mycket som är någonting att ha, menar han. I en nyligen utkommen Youtube-­essä försöker han visa på vad som har hänt och varför vi enligt honom befinner oss i ett kreativt mörker. 

När tekniken bestod av instrument och förstärkning av dessa krävdes det av artister att de behärskade sina instrument till fullo. Efter det har uppfinningar som multitrack-maskiner och autotune gjort det enklare att producera musik av hög kvalitet. Men det har också lett till bristande kreativitet, menar Rick Beato. Varken omfattande kunskap eller färdigheter krävs längre. Det här har lett till en övermättnad av musik. Och streamingtjänster har lett till en nedvärdering av musik, tycker Rick Beato, eftersom användare inte längre behöver anstränga sig för att få tag på den. Med över 100 000 nya låtar som varje dag tillkommer på streamingplattformar har musik blivit överflödande och billig, och förlorat sitt värde.

Inte oväntat har Rick Beato fått kritik av yngre personer. För visst har man hört det här förr. Han har i förtäckta ordalag blivit kallad boomer, alltså medelåldersman som inte förstår ny teknik och tycker att det var bättre förr. 

Men han får medhåll från den amerikanska musikern och musikhistorikern Ted Gioia som i ett inlägg på sin Substack skriver att den dominerande formeln i olika musikgenrer har inte ändrats under de senaste 25 åren; de stora bolagen föredrar att köpa upp rättigheter till gamla låtar. Det är företag som väljer stagnation. De är rädda för allt som är nytt och annorlunda, det är för riskabelt, menar Ted Gioia.

I en stor artikel i den amerikanska tidskriften The Atlantic berättar fler musik-producenter och artister samma sak. För Ted Gioia är det här inget konstigt: ”Om man studerar historien ser man att kollapser är ovanliga. Men stagnation är rätt vanligt.”

När jag berättade om den här artikeln för min 23-årige son kallade han mig direkt för boomer och spelade upp musik som han ansåg var ny och fräsch. Jag kontrade jag med att spela en låt av Kraftwerk från 1970-talet. Och han var tvungen att hålla med om att den lät mer modern. Det här kunde föräldrar inte göra på 1940-talet när bebopen kom. Det fanns inget som lät som bebop innan bebopen. Det fanns heller ingen heavy-metal på 1960-talet. Eller hiphop. Eller disco. Musiken idag låter modernare och har ett annat sound, men kanske saknar den en stor dos kreativitet?

Enligt Mark Pagel, professor i evolutionsbiologi, är kreativitet någonting som är mycket ovanligt hos människor. Vår långa historia är full av upprepning. Man högg samma typ av stenyxor under hundratusentals år. ”De flesta av oss sjunger karaoke”, är hans budskap under en föreläsning på University of Glasgow 2019. Han menar det metaforiskt.

Förmågan till kreativitet kräver exponeringsmöjligheter för nya idéer och en kultur som stödjer innovation, menar Ted Gioia. Han anser att stagnation är den verkliga regeln, inte undantaget. Ibland passerar hela livstider utan att någon betydande kulturell innovation sker. Som exempel tar han de egyptiska och kinesiska dynastierna, att lista innovationer och stora innovationer inom ett givet intervall på 25 eller 50 år blir ingen lista alls.

”Många av dessa samhällen var stolta över sin avsaknad av förändring. Stagnation följs ofta av en vördnad för det förflutna. Förändring undviks. Innovation fruktas eller straffas.”, skriver Ted Gioia.

Och var det någonting som växte fram under 1900-talet var det exponering för nya idéer via nya kommunikationsmedel. Fram växte också ett teknikbaserat samhälle med många nya ljudbilder som fabriker och masstrafik, som inspirerade musiker. Den hetsiga jazzen sägs ha speglat det ökade tempot och ljudmyllret i den nya tidens städer.

Men sedan internets framfart har världen plattats till och exponeringen för nya idéer verkar paradoxalt nog mindre. Det finns gott om studier som visar på att informationsflödet idag är så överväldigande att vi istället för att ta del av nya idéer låser in oss i filterbubblor. Att vi förstärker våra egna åsikter i dessa bubblor har varit känt länge. Är detta även något som gäller för musik? Genom att aldrig utsättas för annan form av musik än vad vår algoritm bjuder oss på hamnar vi i vår egen musik-bubbla.

– Kreativitet går i vågor och flyttas hela tiden geografiskt. Vanligen uppstår den där kreativa människor samlas och allt är väldigt löst i tyglarna. Sedan dyker Excel-människorna upp och ska göra pengar på det. Det är exempelvis sagan om Nashville, säger Mikael Bäckman, doktor i musikalisk gestaltning som undervisar i populärmusikens historia på Musikhögskolan i Piteå.

– Under 1950- och 1960-talet brydde sig inte de stora skivbolagen om vad ”hillbillies” sysslade med där. De hade väldigt fria tyglar. Musiker och låtskrivare var beroende av varandra, om det gick bra för den ene gick det bra för den andre. Det här förändrades på 1980-talet. Då kom skivbolagen dit från Los Angeles och vände upp och ner på allt. De effektiviserade och sålde därmed mer skivor, tjänade mer pengar. Men strömlinjeformade också musiken. Den blev mindre kreativ, säger Mikael Bäckman.

Decennierna innan, kanske främst på 1960-talet, var det lönsamt i musikindustrin i stort att vara experimentell. De som sålde bäst tog ut svängarna mest. Branschen blev orolig på 1970-talet, de kreativa galningarna fick inte styra och ställa längre, berättar han. Ekonomer kom in i bilden och det började handla om större pengar. Allt blev effektivare med bättre utrustning. Det blev mindre kreativt kaos och färre oväntade resultat.

– En annan skillnad är att radioformatet förändrades, det var fram till slutet av 1960-talet inte lika nischat. Du kunde höra en Beatles-låt och därefter två soullåtar och därpå jazz. Du utsattes som lyssnare för musik du inte kände till på ett annat sätt.

– Idag får man låtval baserat på vad man har lyssnat på tidigare. Det är strömlinje­formning på turboläge.

Ett tecken på avtagande kreativitet skulle kunna vara Ted Gioias spaning att vi inte ser nya genrer på samma sätt som tidigare. Under 1900-talet kom ett par nya genrer var tionde år.

– Ja, bara på 1940-talet kom tre nya countrygenrer, stora genrer som honky tonk och bluegrass som folk spelar än i dag. Idag lever vi i en postgenrevärld, unga bryr sig inte om genrer som tidigare generationer. Genrer används på Spotify där man hittar spellistor med icke-artister, säger Mikael Bäckström och menar att Spotify verkar ha musiker med mängder av alias som går med på låg royalty men pum-par ut generisk bakgrundsmusik som på grund av mängden ändå ger pengar.

Ted Gioia påpekar att Spotify förlorar pengar på att folk lyssnar på musik. Då måste de nämligen betala royalties. Den bästa kunden för streamingtjänster är med andra ord de som har abonnemang men som inte lyssnar på musik. Raka motsatsen till hur det var när man sålde LP- eller CD-skivor, alltså. Ju mer folk lyssnade och intresserade sig för musik, desto mer pengar tjänade bolagen.

Ted Gioia och många med honom sätter sitt hopp till Youtube och andra kanaler där musiker själva kan publicera sig, och där de slipper de tidigare grindvakterna på skivbolagen.

Men enligt Mikael Bäckman är det inte riktigt så enkelt heller.

– Kreativitetsforskaren, som ligger bakom begreppet flow, Mihály Csíkszentmihályi, gjorde en studie på ett konstuniversitet. Lärarna fick bedöma vilka av studenterna som var bäst, vilka de därmed trodde skulle klara sig bäst i framtiden. När han sedan tittade på resultatet flera år senare var det ingen av de som lärarna nämnt som blivit framgångsrika, utan det var elever som lärarna dömt ut som hade tagit sig fram. De var nämligen jättebra på marknadsföring, säger Mikael Bäckman och syftar på att musikerna tidigare hade hjälp av skivbolagen.

– De där kuratorerna är inte riktigt här längre. Även om man kan kritisera skivbolagsdirektörerna så sökte de, i alla fall fram till för 20 år sedan, efter kreativitet. Skivbolag lyssnar inte på musik och gör en bedömning, är det här bra? Har man inte nog många följare på Facebook idag så är man inte intressant.

Han menar att det är bra för kreativiteten att man har någon som säger ifrån och som man brottas med, den där kunniga kuratorn – som också brinner för konstformen.

– Ett klassiskt exempel är Beatles som inte hade nått samma höjder utan producenten George Martin. Han var klassiskt utbildad och kunde formalisera deras idéer.

Kreativitet är någonting som nås genom att noggrant lära sig andras musik, hävdar Mikel Bäckman. Att försöka hitta nya ljud och melodier ur ett instrument kräver mycket möda.

– Det är ju egentligen ganska självklart. Man hittar sig sitt eget uttryck genom att försöka förstå vem man vill bli genom att identifiera vad man tycker om. Och fråga sig: Hur kan jag göra det till en del av mig själv?

Och det behöver inte vara saker som kommer från det instrument man själv spelar. Musikhistorien är fylld av sådana exempel, exempelvis försökte tidiga elgitarrister som Charlie Christian och T-bone Walker låta som blåssektionen på sina gitarrer, vilket ledde dem vidare och därefter gitarrister som hittade inspiration hos dem. 

Att kreativitet kommer ur lång träning är någonting som Fredrik Ullén håller med om. Han är professor i kognitiv neurovetenskap vid institutionen för neurovetenskap på Karolinska Institutet. Vid sidan av sitt arbete är han även en internationellt framgångsrik konsertpianist.

– Om vi tittar på kreativ framgång hos musiker, så som den fångas upp i mätbara utfall som konsertverksamhet, inspelningar, utmärkelser och så vidare, har vi funnit att den relaterar till många olika faktorer. Vi ser exempelvis positiva effekter av musikaliskt gehör, en musikaliskt stimulerande barndomsmiljö, inneboende motivation att musicera och övning, säger Fredrik Ullén.

Han påpekar också att liksom i princip alla mänskliga skillnader påverkas variation i musikalisk kreativitet av både gener och miljö. Men han säger också att yrkesmässig framgång beror på mycket annat än kreativitet i snäv mening, såsom kognitiv idérikedom och fantasifullhet – saker man traditionellt försökt mäta med tester där uppgiften är att hitta många olika lösningar på ett öppet problem

– Vi har nyligen utvecklat ett nytt test av musikaliskt divergent tänkande, baserat på improvisation. I en första studie ser vi att detta test predicerar musikalisk expertis mycket bättre än traditionella divergenta tester. Så kreativitet kanske snarare ska ses som en del av en expertis, och något som till viss del går att träna upp, än som en generell kognitiv förmåga, säger han.

Begränsningar är också en viktig del i en kreativ process, enligt Mikael Bäckman.

– Det finns så få begränsningar idag på vad man kan göra. Det är nästan svårare att komma på något nytt när det känns som att man kan göra vad som helst. Spelar du ett instrument finns det ju saker som instrumentet nästan uppmuntrar dig att göra. Sedan finns det sånt som det gör med motstånd. Alltså att man måste öva mycket för att klara av det. Men det finns alltid grejer som det inte kan göra. Och som ett annat instrument kanske kan göra. Där föddes mycket av kreativiteten för min del.

Begränsningar leder till att man måste hitta nya vägar, vilket föder nya idéer.

Han pekar på att begränsningar tidigare vare en del av den naturliga utmaningen. Man spelade in på fyrkanalsband. Sedan kom åtta kanaler, därefter 16 kanaler. Och idag är det inget konstigt med 200 kanaler på en låt. Det finns inga begränsningar på samma sätt. Och med AI blir begräsningarna ännu färre – men möjligheterna större.

– Jag tycker AI är helt befängt. AI är fantastiskt när den den gör de där tråkiga Excel-arken. Det ger ju oss utrymme att ägna oss åt konsten. Jag tycker att konst i sin grund ska säga något om det mänskliga tillståndet. Man ska lära sig mer om människor i helhet eller unika individer. Men AI tillför ingenting själv. Den sammanställer ju bara det vi redan har gjort. Det vi matar in, säger Mikael Bäckman.

AI är en genväg till kreativitet, musikskapande blir mindre exklusivt och mindre magiskt, på gott och ont, anser han. Men han tror att det kommer att komma en motreaktion.

– Om 20 år kommer det nog vara coolt att vara bra på ett instrument och en upplevelse att få vara i samma rum som duktiga musiker. Pendeln har ju slagit ganska långt nu, det måste komma någon motreaktion.

För Fredrik Ullén är AI inget hot mot kreativiteten.

– Nej, jag tror att AI kan vara ett fantastiskt verktyg för att stimulera mänsklig kreativitet. Det är klart att vi befinner oss mitt i en helt ny utveckling, och det känns nästan omöjligt att förutspå konsekvenserna på längre sikt, men jag är ganska optimistisk och framför allt nyfiken på alla möjligheter som kommer.

Samtidigt är Fredrik Ullén medveten om vad som krävs för att kreativitet ska frodas.

– Kreativitet på hög nivå kräver stor teknisk förmåga, så det är klart att både övning och att hämta idéer och impulser från andra musiker är mycket viktigt. Hela musikhistorien är ju en illustration av den typen av påverkan.

Fredrik Sandberg är journalist och musiker.

***

Läs även: Musik för sömnen

Läs även: Little Jinder: ”Undvikandebeteenden cementerade jag tidigt i livet”