Mormorseffekten – är barnbarn verkligen livets efterrätt?

Barnbarnen är livets efterrätt, så lyder klichén. Men många frågor som psykologerna svarar på i Modern Psykologi handlar om andra sidor av saken. En mormor får inte träffa barnbarnen; en farmor undrar varför hon alltid förväntas ställa upp. De unga föräldrarna och den äldre generationen kan också på var sitt håll fundera över varandras sätt med barnen. Kort sagt är dessa relationer, som så många andra, uppe till förhandling och omförhandling.

Men fortfarande är den äldre generationen mer av arbetskraft än goddagspiltar. Vetenskaplig data från Europa visar att 6 av 10 mor- och farmödrar har tagit hand om barnbarn det senaste året. Hälften av alla mor- och farfäder har gjort detsamma.

– Kärnfamiljen är ju relativt ny. Och ganska sårbar. Under den allra största delen av vår evolution har vi människor levt i större hushåll eller nära släktingar. Det hjälper oss att förstå varför mormor och farmor fortfarande är så viktiga, menar Caroline Uggla, som forskar i demografi vid Stockholms universitet.

Caroline Uggla har disputerat i evolutionär antropologi i England, ett ämne som inte finns i Sverige, och intresserar sig just för varför våra familjer ser ut som de gör ur ett evolutionärt perspektiv. Det handlar om att förstå variationen i mänskligt beteende bland annat genom att studera jägar-samlare, vars levnadssätt motsvarar hur vi förmodas ha levt under mycket lång tid.

– Att mormor och farmor och andra kan vabba i Sverige är inte så konstigt om man ser saken med de glasögonen. Så tar sig dessa relationer, som har funnits med i alla tider, uttryck i vår välfärdsstat.

När Caroline Uggla fick egna barn började tanken växa på att ställa samman den forskning som finns inom området med egna erfarenheter. Nu är hon i färd med att skriva en populärvetenskaplig bok.

Utgångspunkten är våra barns hjälplöshet vid födseln och hur krävande de är – under många år. De är beroende under mycket längre tid än andra djurarters ungar; schimpansungar matas till exempel inte efter att de har slutat dia.
 Antropologer har räknat fram att ett barn behöver 13 miljoner kalorier från födseln till 18 års ålder, oavsett samhälle. 

– De där 13 miljoner kalorierna är långt mer än våra förmödrar kunde samla ihop själva. Småbarnsperioden är en tuff period, den har sannolikt alltid handlat om att få det att gå ihop. Det är därför vi har familj över huvud taget. Man behöver vara fler än två.

Vi människor föder dessutom barn tätt: i jägar-samlarsamhällen med cirka 3 års mellanrum, medan schimpanser får ungar med 4-5 års mellanrum. En orangutang har i snitt 8 år mellan ungarna. En människomamma har alltså ofta flera små hjälplösa barn samtidigt.

Vi människor idkar ”gemensam fostran”, berättar Caroline Uggla, det vill säga vi hör till de däggdjursarter där andra individer än föräldrarna gör uppoffringar för ungarna. Andra djurarter är till exempel vargar, surikater och en viss sorts råttor.

I många studier av jägar-samlarsamhällen har det visat sig att barnen har något antropologerna kallar alloföräldrar, det vill säga medhjälpare till de biologiska föräldrarna. Det kan vara upp till 20 personer som regelbundet håller barnet eller på annat sätt hjälper till med det.

Det har dock pågått en debatt bland antropologer om vilken roll olika släktingar mer specifikt spelar. Många olika traditionella samhällen runt om i världen, som inte använder moderna preventivmedel, har studerats. Det här är samhällen där barnadödligheten är hög. Under lång tid samlades data in om de släktingar som fanns runt barnen och deras effekt på barnens överlevnad och ställdes samman i en stor metastudie, Who keeps children alive? Det visade sig att mormor och farmor många gånger var avgörande för barnbarnens överlevnad.

– I 70 procent av samhällena hade mormor positiv effekt på barnens överlevnad. I hälften av samhällena hade en farmor i närheten samma effekt, berättar Caroline Uggla.

Redan på 1980-talet hade den amerikanska antropologen Kristen Hawkes börjat studera det sedermera välbeforskade hadzafolket i Tanzania. I tidens anda intresserade hon sig för hur de hittade föda. Tvärtemot vad hon förväntade sig av den äldre generationen kunde hon notera att mor- och farmödrarna inte trappade ner, utan stod för det hårda arbetet att gräva fram rötter som är en viktig stapelvara för hadzafolket. Liksom i många studerade jägar-samlarsamhällen kan de hadza-flickor som överlever till vuxen ålder bli både 60, 70 och 80 år.

Utifrån resultaten myntade Kristen Hawkes begreppet mormors-hypotesen för att förklara klimakteriet och varför kvinnor lever en relativt stor del av sina liv som infertila – till skillnad från våra närmaste släktingar de stora aporna. En fråga som biologer har brottats med länge; det är bara några valar, som knappast är besläktade, som också har utvecklat klimakterium.

– Någonstans under vår evolution blev det mer fördelaktigt för en kvinna att förlora sin förmåga att få barn, än att ha den kvar. De som hade den mutationen fick fler ättlingar. Den som inte längre hade egna småbarn att ta hand om, kunde i stället hjälpa sin dotter att få hennes barn att överleva. Dessutom ökar mödradödligheten med åldern. Att då i stället hjälpa till med barnbarnen som delar 25 procent av våra gener ger alltså mormor – och farmor – en evolutionär fördel, säger Caroline Uggla. 

Efter denna banbrytande studie har antropologer fortsatt att studera sambandet mellan äldre generationer och barnbarn i olika samhällen. Finska forskare har till exempel ur finska kyrkböcker kunnat utläsa att barn på 1700- och 1800-talen, som hade mormor eller farmor i närheten, överlevde i högre grad och fick fler barn när de själva blev vuxna. Hur länge barnen hade tillgång till mormor eller farmor gav också effekt. Det gällde både pojkar och flickor. Nu jobbar samma forskare med elefanter och har sett goda effekter av att ha en mormor också för elefantungar!
 inns det då någon skillnad på det som mormor och farmor bidrar med? I ett samhälle i Oromo i Etiopien samlade den brittiska forskaren Mhairi Gibson in data bland annat om vad mormor och farmor hjälpte till med. Det visade sig att mormor utförde hårt hushållsarbete som att bära ved och vatten så att mamman kunde fokusera på barnet. Farmor däremot jobbade på fältet.

– Det var något som gynnade farmor själv eftersom hon fick del av skörden. Det gynnar dessutom farmor att få fler barnbarn. Evolutionära antropologer har sett att sysslor som farmor bidrar med verkar förkorta intervallen mellan barnen, medan det mormor gör förbättrar dotterns hälsa och näringsstatus.

Vad mormor och farmor gör varierar givetvis mellan samhällen och individer. Ur ett evolutionärt perspektiv är det dock skillnad mellan mormor och farmor, menar Caroline Uggla.

– Rent krasst är det så att mormor kan vara hundra procent säker på att barnbarnet är hennes. Så är det inte för farmor. Osäkerhet på faderskapet kan alltså, på gruppnivå, vara en av orsakerna till att mormor och farmor spelar olika stor roll för barnen.

I vissa jordbrukssamhällen, där en kvinna flyttar till sin mans släkt, har man till och med sett ett negativt samband mellan barnens välmående och att ha sin farmor nära. Det förklaras åtminstone delvis av att man har tvingats dela mat och tillgångar.

Ja, förhållandet med svärmor kan vara ansträngt, det vittnar också vår vassa krukväxt svärmorstunga om …

– Att det finns vissa skillnader i hur man umgås med sin svärmor och med sin egen mamma, det ser vi ju även hos oss, säger Caroline Uggla.

Den stora slutsatsen är dock att vi människor anpassar oss, betonar hon.

– I jägar-samlarsamhällen är människor extremt flexibla. Som förälder är och har man i alla samhällen och i alla tider varit ny på jobbet och i behov av hjälp från andra. Och mammor tar hjälp där de kan få den.

Caroline Uggla påpekar att det nära föräldraskap som förespråkas i dag när man riktar sig till nyblivna föräldrar kan hamna lite snett och blir onödigt betungande.

– Anknytningsteorin, som den brittiska psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby la grunden till, bygger på en felaktig föreställning om att barnet i tidernas begynnelse på savannen behövde knyta an till en person, mamman. Man tänkte sig nog att vi var skapta som andra apor, där mor och unge är i ständig fysisk kontakt. Hos jägar-samlare hålls barnet ungefär halva tiden av någon annan. Vår bästa gissning är att så har det varit under mycket lång tid.

Att mormor och farmor fortsätter att investera i barnbarnen är evolutionärt sett förståeligt, säger Caroline Uggla. Barnen är ju framtiden.

– Det har funnits en idé om att människan skaffar många barn för att de ska ta hand om henne på ålderns höst. Antropologerna menar tvärtom att mer resurser flödar neråt, det vill säga föräldrar kommer så gott som alltid att ge mer till sina barn än tvärtom.