Mentalisera mera

Vid tre till fyra års ålder börjar barn förstå att människors inre världar kan vara olika. De känslor de själva känner, eller den kunskap de själva har, är deras egen. Alla delar inte den. De börjar kunna fantisera och leka låtsaslekar när de får tillgång till en föreställningsvärld. De kan klä ut sig, låtsas att de har superkrafter eller är en tiger. Det som syns utåt och det man fantiserar om inombords kan vara två olika saker, upptäcker barnen. Övergången från att tro att den inre världen delas av alla till förståelsen att alla har olika inre världar visar sig i ett experiment för barn i fyraårsåldern. Barnet får se en avlång godisförpackning och får frågan vad som är i den. ”Godis”, svarar barnet förstås. Men experimentledaren, som har varit lurig och lagt en penna i förpackningen, visar pennan för barnet. ”Snart kommer det in ett annat barn till oss. Vad tror du hon tror att det är i förpackningen?” frågar experimentledaren. De barn som är stora nog att leva sig in i det andra barnet svarar: ”Godis!” De yngre barnen svarar: ”En penna” – för det är ju vad de själva nu vet finns i förpackningen, och de kan inte tänka sig att någon annan tänker något annat. Den som svarar att andra barn skulle tro att det fanns godis i förpackningen har utvecklat sin medvetenhet om att andra människor har egna tankar och föreställningar baserade på sina egna erfarenheter – sin mentalisering.

Att kunna föreställa sig det är ingen liten sak. Det är grunden för empati och känslan av gemenskap. Det ger också en möjlighet att kunna luras och manipulera.

Men förmågan till detta utvecklas inte av sig själv, utan behöver en omgivning som hjälper till att skapa förståelsen mellan den inre och yttre verkligheten.

Mentalisering och anknytning hör ihop. Föräldrar som mentaliserar om sina barn – föreställer sig vad de vill, intresserar sig för deras inre, speglar deras känslor tillräckligt ofta – är ofta desamma som de föräldrar vars barn utvecklar en trygg anknytning. När föräldrarna låter barnets reaktioner och tankar få resonans inom dem själva blir barnet tydligt som person. Det hjälper barn att skapa en känsla av vilka de själva är, vad de vill och hur de tycker om att vara tillsammans med andra.

Att upptäcka, uppleva och översätta de egna känslorna till ord lär vi oss tillsammans med andra. I förlängningen leder det till att vi kan samla oss, ta ansvar för våra egna känslouttryck och väga dem mot andras viljor och känslor. Den förmågan utvecklas genom att anknytningspersonen speglar barnets känslor. Fast kanske leder ordet speglar fel. Vi tänker oss nog att en bra spegel är en som återger bilden exakt. En speglande förälder är i stället lyhörd för ett barns känsla, även när den är oklart uttryckt, och hjälper barnet att balansera den på en lagom nivå, så att barnet kan förstå känslan. En speglande förälder gör skillnad på den som speglar sig och spegelbilden.

Treåriga Julia vill äta mera deg när hon och pappa Carlos bakar pepparkakor. Carlos tänker att mer deg kommer att leda till ont i magen, så han börjar plocka undan degen. ”Nej!” skriker Julia och slänger pepparkaksformarna i golvet. Carlos suckar lite och säger: ”Ja, jag vet att det är gott med deg och att jag verkar taskig som tar bort den. Men tyvärr, det blir inte bra i magen om du äter mer.” Julia fortsätter att vara arg. Carlos plockar undan och säger med ett låtsasargt tonfall: ”Vilken dum pappa som plockar undan, eller hur? Nu blev du arg.” Julia instämmer. Sedan bestämmer de sig för att äta risgrynsgröt i stället.

Carlos uppfattar att Julia är arg och visar det både genom sina ord och sitt tonfall. På så sätt är han en spegel för Julias känsla. Hon märker att han har förstått att hon är arg. Om han i stället med ett ledset uttryck hade sagt: ”Blev du ledsen nu, när jag tog undan degen?” hade det inte stämt med Julias upplevelse. Om hon var med om sådana situationer tillräckligt ofta skulle hon få problem med att koppla ihop ordet arg med känslan. På sikt skulle det bli svårt för henne att vägledas av sin ilska.

Carlos visar att han ser att Julia är arg, men att han inte själv blir arg för att hon är det. Han visar att det just är en spegling, en återgivning, när han rynkar ögonbrynen och byter röst när han säger att han är en dum pappa. Han är låtsasarg. Det blir tydligt att känslan inte är hans, utan Julias. Det gör att hon kan utveckla sin medvetenhet om att hon och han är olika personer, som kan tänka och tycka olika. Med tiden hjälper det henne att förstå att andra har sina egna motiv och inre världar, som kan vara olika hennes. Hon lär sig att mentalisera. Om Carlos hade blivit arg själv och sagt: ”Så du tycker att jag är dum som tar bort degen, men vet du, jag måste göra det!” hade Julia kanske tystnat, eftersom hon såg att han hade blivit arg.

Här är några ord om föräldrars ambitionsnivå och kapacitet på plats. Ingen förälder speglar rätt känsla på ett lagom återgivande sätt hela tiden. Det behövs inte heller för att barnet ska utvecklas väl. Tvärtom vore det troligen inte så bra för barnets utveckling. Föräldrar speglar lite fel kanske så ofta som hälften av alla gånger. Då gör barnen ofta ett nytt och lite annorlunda försök att uttrycka sin känsla. De lär sig att andra inte är tankeläsare och att de måste vara uthålliga i sina försök att bli förstådda och leva med att man inte alltid blir det – förmågor som kan vara till hjälp senare i livet.

Det viktiga är att föräldern visar tillräckligt intresse för vad barnet känner utan att döma ut känslan. När det blir fel försöker föräldern igen och tar ansvar för sina misstag. Om det blir riktigt fel – om Carlos skulle tappa humöret och själv bli arg – hjälper det att prata med barnet efteråt. En förälder som förklarar att det blev fel och ber om ursäkt för att hen tappat humöret hjälper barnet att förstå vad som hänt och bli trygg med att föräldern förstår.

Föräldrar speglar, missförstår, reparerar och försöker igen hela tiden. De tänker förmodligen oftast inte på det. Det är en del i den lyhördhet som hjälper barnet att utveckla en trygg anknytning. Det är just i de små vardagshändelserna som utgör livet som lyhördheten eller bristen på den visar sig.

Anna sitter just i dag hemma i ett digitalt möte om kommunens nya reningsverk som hon arbetar med projekteringen av. Hon är irriterad över att mötet går sakta. Julia, som nu är femton år, kommer hem och Annas fokus skiftar till Julias ansiktsuttryck, som är sammanbitet. Julia slänger ifrån sig ryggsäcken och slår igen dörren till sitt rum. När mötet är slut går Anna in till Julia och frågar hur det är. Julia säger först att det inte är något, men när Anna säger att hon tyckte Julia såg arg eller kanske ledsen ut, blir Julia tårögd och berättar att hon fick så dåligt resultat på ett prov i engelska. Anna överraskas av Julias reaktion. Julia har under flera år inte brytt sig om hur det går i skolan och Anna tycker att hon har behövt tjata på henne för att göra läxorna. Så minns hon att Julia för någon vecka sedan fick veta att hennes bästa vänner ville komma in på ett gymnasium med hög intagningspoäng. Anna frågar Julia om provet, vad Julia tänker att hon hade behövt träna mer på och hur de kan göra nästa gång. Julia är fortfarande orolig över sina låga betyg, men hon är inte lika ledsen längre. Hon berättar att hon känt sig utanför på sistone i kompisgruppen, sedan en av vännerna bytte skola. Anna får en klump i magen. Hon påminns om hur svårt Julia hade att hitta vänner på mellanstadiet. Under en period ville hon inte gå till skolan alls, men i sjuan och åttan hade det varit så mycket lättare. Hon säger inget om sin oro till dottern.

Senare på kvällen sitter Anna för sig själv och tänker att hon känner sig trött, ledsen och uppgiven. Hon vet inte hur hon ska hjälpa sin dotter. Och reningsverket går det också dåligt med. Anna bestämmer sig för att ringa en kompis för att få någon annans perspektiv.
 Anna la märke till sin ledsenhet och oro, men visade det inte för Julia just då. I de stunder då vi har tillgång till vår mentalisering, kan vi tänka på vad vi känner medan vi känner. Vi kan låta känslan säga oss något, men inte förlora oss i den. Anna lät känslan finnas kvar och valde hur hon ville uttrycka den. Det finns tre steg när vi mentaliserar genom att känna och tänka samtidigt: att upptäcka, balansera och uttrycka vad vi känner. Genom dessa steg kan vi ta hjälp av tanken för att lugna känslan, och av känslan för att göra tanken verklig.

Men det är inte alltid lätt. Vår kapacitet beror både på hur mycket vi brukar kunna känna och tänka samtidigt och på vår dagsform. När vi har sovit dåligt, är bekymrade eller stressade är det svårare att göra sig nyanserade bilder både av andras och våra egna tankar och känslor. De flesta av oss har därför stunder då känslorna blir så starka att vi inte kan tänka. Man kanske uttrycker dem impulsivt och gör saker man ångrar. Eller så tänker man så mycket att man till sist inte vet vad man känner. Man kan också sakna språk för sina känslotillstånd och bara tycka att det är tomt när man ska känna efter. Man behöver träna sig i att lyssna.

Förmågan att känna föds vi med, men inte förmågan att tänka om känslor. Den utvecklas under livets gång och är en del av vår mentalisering. Med hjälp av den är det lättare att uppleva att man kan påverka sitt liv. Man känner sig som en egen person. Det blir också lättare att ta ansvar för vad man gör. Förmågan att tänka och känna samtidigt går att träna upp. En bra början är att lägga märke till de fyra dimensionerna i mentalisering.

Anna var fokuserad på sitt arbete, men när hon fick se dotterns ansiktsuttryck bytte hon fokus. Intuitivt förstod hon att Julia inte kände sig väl till mods. I vardagen hamnar vi ständigt i sådana situationer där vi ser att någon vi bryr oss om verkar ledsen eller arg. Då börjar vi fundera på vad som hänt. Utan att tänka på det mentaliserar vi genom att växla mellan deras och våra egna tankar. Det verkar självklart, men vi stannar upp här för att se vad vi egentligen gör när vi så snabbt lyckas balansera olika perspektiv.

Den första dimensionen

När Anna lägger märke till Julias ansiktsuttryck fokuserar hon bort från sitt möte och börjar fundera aktivt på vad som hänt. Det är den första mentaliseringsdimensionen – att växla mellan att mentalisera outtalat och uttalat. Oftast mentaliserar vi utan att vi tänker på det, vilket är att göra det outtalat. Vi speglar någons ansiktsuttryck eller lägger en hand på någons axel när hen ser ledsen ut. Vi känner på oss när det är vår tur i ett samtal genom att vi läser av kroppsspråk och tonfall. Men om stämningen i samtalet blir konstig när vi tar till orda, övergår vi till att tänka mer aktivt på vad som gick fel. Då gör vi som Anna gjorde, börjar mentalisera uttalat genom att tänka på varför det blivit som det blev. Att kunna växla smidigt mellan den outtalade och den uttalade mentaliseringen gör att vi inte behöver lägga mer tankemöda än nödvändigt på att fundera på vad vi själva och andra tänker och känner, men att vi samtidigt kan fokusera när det behövs. För mycket tänkande innebär att övertolka och överanalysera situationer. Det blir till fruktlösa grubblerier.

Den andra dimensionen

Anna växlar också mellan att lägga märke till det som syns utåt, som ansiktsuttryck och att Julia slänger igen dörren, och det som sker på insidan, som känslor och tankar. Att kunna översätta mellan vad som görs utåt och känns inåt både hos en själv och hos andra är den andra dimensionen. Anna vet inte vad Julia upplever, men ser att något inte står rätt till och frågar Julia om det. Anna lägger på ett intuitivt sätt samman det Julia säger och uttrycker genom sitt kroppsspråk. Den som övervägande mentaliserar om det inre kan börja fantisera om andras motiv utan att förankra sina tankar i vad den andra faktiskt säger och gör. Anna hade kunnat oroa sig för att Julia egentligen hade problem med kärleksrelationer om hon inte hade kunnat växla mellan det inre och det yttre. Den som i stället tänker för mycket på det som syns kan till exempel se någons ansiktsuttryck och tro sig veta vad personen känner. ”Nu är Julia sur på mig igen”, hade Anna kunnat tänka utan att stämma av hur det verkligen förhöll sig.

Den tredje dimensionen

Den tredje dimensionen är att balansera mellan att mentalisera om sig själv och andra. Anna sätter sig in i hur Julia upplever och tolkar situationen och pratar med henne om det, men växlar senare på kvällen till att fokusera på sig själv när hon konstaterar att hon är orolig och trött. Genom att känna efter kommer hon fram till att hon vill ringa sin kompis. Om Anna bara hade haft sitt fokus på Julia hade hon inte lagt märke till sin egen reaktion och kanske jobbat för hårt och för länge. Hade hon haft alltför stort fokus på sig själv hade hon kanske aldrig sett Julias ansiktsuttryck. Som förälder gör man ofta skiftet mellan sig själv och andra. Som barn behöver man att föräldern kan göra det tillräckligt väl, både för att få den trygghet man behöver och för att föräldern ska ta hand om sig själv. Barnet kan också lära sig att på egen hand växla sin uppmärksamhet när hen ser föräldern göra det.

Den fjärde dimensionen

En fjärde dimension är växlingen mellan att tänka och att känna. Anna känner efter inom sig själv och uppfattar Julias känsla. Samtidigt tänker hon på hur Julia för någon vecka sedan berättade att hon ville komma in på ett visst gymnasium och därför är särskilt pressad. Hade hon bara tänkt utan att känna efter, hade hon kanske inte förstått att Julia var särskilt stressad just nu. Hade hon bara känt efter, hade hon uppfattat Julias stress men inte satt den i samband med något. Att spegla någons kroppsspråk är ett annat exempel på känslomässig mentalisering. Den tankemässiga mentaliseringen kan vara en inre dialog, där man resonerar med sig själv om vad som händer.

De olika dimensionerna tänker vi knappast på när vi försöker förstå oss själva och varandra. Men om någon dimension är i obalans kan man uppmuntra sig själv att göra mer av det som saknas. Den som grubblar mycket över vad andra säger mellan raderna kan uppmuntra sig själv att fokusera mer på vad de faktiskt säger. Den som tror sig veta vad andra tänker efter att ha sett deras ansiktsuttryck kan behöva påminna sig om att andra alltid har en egen inre värld. Den som har allt sitt fokus på andras känslor kan försöka fråga sig hur hen själv känner.