Det vi inte pratar om

Den allmänt spridda bilden av att få barn är att den första bebistiden består av överväldigande kärlek och tacksamhet så fort barnet är fött. Visst är det ofta en tid av lycka, men att uppleva en mer komplex blandning av känslor är vanligare än man kan tro. Forskning visar att känslor av lycka och nöjdhet i livet sjunker under barnets första år, i synnerhet för kvinnor.

Även om föräldrar älskar sina barn mer än allt annat, älskar man troligen inte de saker som kommer på köpet när man har småbarn – som ekonomisk oro, sömnlösa nätter och känslan av att vara helt bortkopplad från sin partner eller från sina vänner. Men föräldrar döljer ofta hur de verkligen känner, eftersom dessa tankar är lite förbjudna, och man är rädd för att bli stämplad som en ”dålig förälder” om man ventilerar dem. Den här typen av tankar och oro kan göra att man inte känner sig som en tillräckligt bra förälder, och de kan också finnas närvarande vid så kallad förlossningsdepression.

Min senaste bok handlar om psykisk hälsa hos nyblivna föräldrar och de oväntade saker som kan hända under det första året som förälder.

När jag intervjuade över 500 föräldrar om hur de verkligen mått efter att deras barn fötts så blev det uppenbart att det inte finns något sätt att må eller känna sig som är ”rätt” eller ”normalt”, efter att man fått barn. För vid sidan av alla positiva och härliga känslor, så hade föräldrarna en hel uppsjö av känslor – som de inte förväntat sig att känna. För många av dem var detta första gången de pratade öppet om hur de känt och mått. Här följer några av de vanligaste tankarna och känslorna som jag har fått ta del av.

Inte känna omedelbar kärlek till sin bebis.
Vi matas ständigt med bilden av att föräldrar blir djupt förälskade i sina bebisar sekunden efter att de fötts. Och visst kan det vara så, men många av de föräldrar jag har intervjuat kände sig så utmattade efter förlossningen att de inte ens kunde tänka på att älska någon, utan berättade snarare om chockartade känslor över att bebisen nu faktiskt kommit.

Denna första anknytning kan bli extra svår efter en komplicerad graviditet eller traumatisk förlossning, efter upprepade missfall och IVF-försök eller om barnet föds för tidigt. Men det är normalt att anknytning tar tid. Mycket hud mot hudkontakt, att bära barnet i en sjal eller att ge en försiktig bebismassage är exempel på saker som visat sig främja anknytning – och psykisk hälsa.
Känna sig inkompetent och överväldigad.
En annan vanlig känsla hos de intervjuade föräldrarna var en skräck inför det totala ansvar som föräldraskapet innebär. Många kände sig chockade över att de nu förväntades ta hand om det här barnet, utan att ha behövt genomgå något slags prov eller fått någon träning. Föräldrarna rapporterade att det kändes som om alla andra visste vad de gjorde, men inte de själva. Den känslan späs troligen på ytterligare av att vi nu för tiden får barn senare i livet, att vi ofta bor långt ifrån vår ursprungsfamilj samt att vi är mindre vana att vara i närheten av små barn innan vi får våra egna.

Men många känner alltså såhär. Och bebisar är tåliga, så du kan vila i tanken att det är okej att inte göra allt ”perfekt” hela tiden. När du känner att du inte räcker till, kan det hjälpa att prata med en annan nybliven förälder om din upplevelse. Sköterskan på BVC kan också vara en bra lyssnare och hjälpa dig att förstå hur vanliga dessa känslor är. Men om tankar och känslor av otillräcklighet påverkar dig så mycket att vardagen blir svårhanterlig, kan det vara värt att överväga att tala med en psykolog som är specialiserad på föräldraskap.
Sakna sitt tidigare liv.
Förberedelserna inför att få barn handlar ofta mest om förlossningen och att fixa och köpa saker till bebisen. När barnet sedan kommer, förändras plötsligt hela livet. Det är helt normalt att vara lite i chocktillstånd inledningsvis, att känna att vissa delar av föräldraskapet är tunga samt att sörja det liv du tidigare haft – även om du egentligen inte skulle vilja byta tillbaka.

I synnerhet för de nyblivna mammorna tog detta sig uttryck i en känsla av att ha förlorat sin identitet och enbart blivit någons mamma, i takt med att dagarna fylldes till brädden av de återkommande sysslor som det innebär att ta hand om en nyfödd.

Men att sakna sitt tidigare liv betyder inte att man inte älskar sitt barn eller att man är en dålig förälder. Dessutom blir det enklare med tiden, allt eftersom man anpassar sig till sitt nya normaltillstånd.
Känna sig fången – men ändå inte vilja vara ifrån barnet.
Föräldrarna berättade också om att längta efter en paus, samtidigt som som de inte ville vara ifrån sin bebis.

Mammorna pratade om att de kände sig avundsjuka på sin partner som kunde gå till jobbet, men kände samtidigt ångest inför att skiljas ifrån sitt barn för att själva göra detsamma. Vissa räknade timmarna till läggdags, men saknade sedan barnet så fort det somnat.

Kanske har du märkt att det kan irritera andra när du försöker förklara just detta för dem, men ignorera det. För du kan vara helt slut men samtidigt ändå vilja vara nära ditt barn, och du behöver inte vara ifrån ditt barn för att återhämta dig, om du inte vill det. Men då kan du i stället kanske behöva stöd och hjälp på andra sätt, som att någon bjuder på mat, att du får sova en stund eller helt enkelt en annan vuxen att prata med.

Föräldrar döljer ofta hur de verkligen känner, eftersom dessa tankar är lite förbjudna.

Om du är nybliven förälder och känner igen dig i någon av punkterna ovan, är det viktigt att komma ihåg att olika typer av känslor – positiva och negativa – är en naturlig del av föräldraskapet, och livet.

Att prata med andra föräldrar kan vara ett bra sätt att förstå att du inte är ensam med dina tankar. Att ibland ha negativa tankar inför föräldraskapet och dem vi älskar är normalt. Och, viktigt att påpeka: folk ljuger på sociala medier. Forskning visar att det är vanligt att nyblivna föräldrar känner en press att visa upp en positiv bild av föräldraskapet, så till den milda grad att de förskönar och ibland till och med ljuger om hur deras verklighet ser ut. Så låt oss bara sluta med det.

Vad som blivit tydligt i min forskning är komplexiteten och variationen i föräldrarnas mående. Känslorna kunde förändras från en dag till en annan, eller komma allihop på samma gång. Att vara förälder är inte lätt – och
alla föräldrar behöver veta att det är okej att känna precis som de gör.

Amy Brown är psykolog och forskare vid Swansea university. Texten har tidigare publicerats på The Conversation. Översättning: Karin Skagerberg. Case-texter skrivna av Mats Almegård.