Algoritmer och plattformar må vara nya – men våra beteenden är desamma

Ett av mina favoritinslag under psykologutbildningen var kurserna i inlärningspsykologi. Skinners studier på råttor och duvor och hur han genom principer som bestraffning och belöning kunde etablera de mest märkliga beteenden hos sina stackars försöksdjur fascinerande självklart många psykologstudenter, samtidigt som det fanns en viss skepsis hos många. ”Nog är människor betydligt mer komplicerade varelser än duvor, så hur generaliserbara är egentligen Skinners slutsatser?”

Lyckligtvis hade jag förmånen att ha Jonas Ramnerö som lärare mot slutet av min utbildning. Jonas var psykolog, psykoterapeut och docent i klinisk psykologi, samt en fenomenal pedagog och kunde förmedla ett djup kring inlärningspsykologi som få lärare lyckas med. Tyvärr lämnade han oss alldeles för tidigt vilket är en stor sorg för mig och alla psykologstudenter som inte längre får ta del av hans undervisning.

Tack vare Jonas ser jag Skinner och de inlärningspsykologiska principerna vart jag än befinner mig, och de är aldrig så tydliga som de är på internet.

För på internet är vi alla del av ett storskaligt experiment i Skinners anda. Ta till exempel en avlägsen bekant till mig som för mer än tio år sedan lämnade sitt välbetalda jobb på det börsnoterade teknikbolaget för att bli Youtuber. Karriärvalet kanske känns mer logiskt idag, men där och då var det bland det dummaste jag hört.

När han fem år senare kunde stoltsera med ett fint pris från Youtube som belöning för sina 100 000 prenumeranter fick jag äta upp allt jag sagt och tänkt om hans projekt. Det var dock tydligt att något hänt med honom under tiden. Hans hår, språk och manér hade förvandlats till något jag inte kan beskriva som annat än youtubesque. Håret var nu blått, språket aggressivt och tvärsäkert. Ja, han hade förvandlats till en person som aldrig hade fungerat i den verkliga världen, men på Youtube var han king.

Likt en av Skinners duvor hade han tränats av sina tusentals tittare. Genom åren hade de förstärkt (belönat) vissa beteenden och bestraffat eller fått honom att tona ner andra. Om Skinners duvor belönats med mat så belönas innehålls­skapare på internet med uppmärksamhet, engagemang och tittarnas tid. På internet leder ofta nyans och komplexitet till minskat tittande, så begåvade kreatörer skippar sådant. Saker som sticker ut, som blått hår och aggressiva beskrivningar av videos, leder i sin tur till views och kommentarer. Så även här anpassar sig kreatören till vad människor vill ha.

Inlärningspsykologiska principer som förstärkning och bestraffning sker självklart också i det vanliga livet, men processen är betydligt långsammare än på internet. Jag tänkte nu berätta tre historier från internet som är ytterligare bevis på att Skinners gamla principer frodas där, och solskenshistorierna lyser tyvärr med sin frånvaro.

I boken Äkta: drill och gängkultur i uppmärksamhetsekonomin skriver den amerikanska sociologen Forrest Stuart om sin forskning på gängen i Chicago. Serietecknaren Liv Strömquist beskrev boken som det enda hon hört om gängvåldet som gav ett nytt perspektiv. Efter att ha läst boken kan jag bara hålla med. Stuarts forskningsobjekt är yngre gängmedlemmar i Chicago och den musikscen som växte fram i denna miljö under 2010-talet. Genren drill lyssnas på överallt i världen, men sägs alltså ha sitt ursprung i gängmiljön i Chicago. Artisten Chief Keef och låten Don’t like är en bra start för dig som vill få ett hum om hur musiken låter.

Nu är det inte musiken från Chicago som har en direkt koppling till Skinner och inlärningspsykologin, utan snarare hur denna marknadsfördes. För de rappande gängmedlemmarna som Stuart följde var Twitter (numera X) och Youtube centrala kanaler för att nå ut. Likt Skinners duvor lärde sig gängmedlemmarna snabbt hur de bör bete sig för att få största möjliga belöning. Som med det mesta på internet handlade belöningen om likes, kommentarer och uppmärksamhet.

Ju råare texter och videos, desto mer uppmärksamhet fick en låt. Att posera med ett vapen eller en tjock sedelbunt gav fler reaktioner från tittarna vilket i sin tur gjorde så att plattformarna spred musikvideos och bilder till fler. Eftersom vi människor så lätt vänjer oss vid vår omgivning, samtidigt som vi reagerar på sådant som sticker ut, behövde rapparnas videos och låtar bli mer och mer extrema. Detta introducerade ett dödligt inslag i låtarna: dissarna.

Rapparna lärde sig nämligen att inget engagerar internetpubliken mer än en riktigt hård disslåt. Alltså en låt där en rappare snackar skit om en annan rappare. Det låter kanske banalt, men kom då ihåg att liknande psykologi har använts i skvallerpressen sedan urminnes tider.

Stuart påminner självklart läsaren om att det finns mängder av variabler som påverkar huruvida ett barn hamnar i gängkriminalitet: strukturell rasism, avsaknad av skyddsnät, frånvarande föräldrar, en arbetsmarknad utan okvalificerade jobb etc. Men mitt i allt detta ska man inte underskatta sociala mediers roll i konflikterna.

Under de år som Stuart följde gängmedlemmar började nästan alla konflikter som utspelade sig utanför internet först just på internet. En rappare dissade en annan rappare, denne svarade med grövre hot och så vidare. Samtidigt följde tusentals ungdomar konflikten på internet, och en del hejade på medan andra publikt ifrågasatte hur ”äkta” rapparna i fråga egentligen var. Det var i jakten på att framstå som äkta som dissarna på internet till slut letade sig ut i verkligheten för att hämnas för något som någon sagt om dem på internet.

Vissa skulle kanske hävda att dödligt våld var en lika naturlig del av dessa gängmedlemmars vardag som en dissig rapplåt på Twitter. Stuarts bok ger dock en annan bild. Faktum är att vapen, pengar och droger var ganska ovanliga inslag i vardagen för dessa unga gängmedlemmar. På grund av en lagändring i USA där äldre som involverar yngre i kriminalitet straffas hårt för brott de fått andra att begå uteslöt äldre gängmedlemmar de yngre från att delta i verksamheten. Nog fanns det vapen i dessa miljöer men Stuart beskriver hur det fanns ett fåtal som man lånade av varandra när det var dags att spela in en musikvideo.

Och pengar var det knappast gott om. I en passage i boken kan man exempelvis läsa om hur en av rapparnas mamma tar ut hela sin skatte­återbäring i endollarsedlar så att hennes son kan posera med en saftig bunt nya sedlar i sin musikvideo.

I Diamant Salihus dokumentärserie En gång bröder kan man bevittna liknande inslag i den svenska gängkonflikten. I chattar och kanaler på appar som Telegram dissar svenska gängmedlemmar varandra och poserar med vapen, pengar och lyxartiklar. Skulle detta beteende existera om det inte belönats (förstärkts, som Skinner hade sagt) av uppmärksamhet och likes? Sannolikt inte.

Få vuxna skulle sannolikt nämna Twitch som en av deras favorittjänster när det kommer till streaming. För ungdomar är det nog annorlunda, speciellt om de också gillar dataspel. Den Amazon-ägda plattformen är på många sätt ursprungskällan till fenomenet ”att streama sig själv när man spelar tv-spel”. Twitch är helt enkelt en tjänst där man kan se på när andra spelar tv-spel. Förutom att se själva tv-spelet får man alltså höra spelaren kommentera sitt spelande och man kan också chatta med hen och andra som kollar på samma sak. Det var i alla fall där det började.

För att förstå vad som sen hände på Twitch måste man ha ett hum om plattformens incitamentsstruktur. Det vill säga: vilka belöningar man får om man skapar innehåll som tittarna uppskattar. Förutom det vanliga såsom fler tittare, fler kommentarer och fler likes (alltså uppmärksamhet) kan tittarna också ge dricks till den som sänder.

Ganska snabbt dök internets mörka baksida upp på plattformen: nakenhet. För i ärlighetens namn finns det väl inget som fångar uppmärksamhet online mer än lite naket? I jakten på uppmärksamhet och dricks började kvinnliga spelare att filma sig själva när de spelade tv-spel endast iförda underkläder. Eftersom Twitch själva ville vara en mer rumsren tjänst förbjöd man sådan opåkallad lättkläddhet. Hade man inte ändamålsenliga kläder när man filmade sig själv stängdes man ner.

Så trots att lättklädda videos engagerade försvann de från sajten, för ett kort tag.

För när är det ändamålsenligt att vara lättklädd? frågade sig många av de som ville engagera sin publik på Twitch. På stranden och i eller vid poolen, blev svaret. Om man nu filmade sig själv på stranden eller vid en pool endast iförd underkläder eller bikini var Twitchs censureringsfunktion verkningslös.

Ganska snabbt märkte användarna hur de med minsta ansträngning kunde undgå att censureras av Twitch. Det började med att man sände från en pool eller från stranden men det gick lika bra att sitta i en uppblåsbar pool eller ha en sådan i bakgrunden för att bildigenkänningsfunktionerna inte skulle flagga personens icke-ändamålsenliga klädsel.

Utvecklingen av användarnas beteende går att förklara med en annan av Skinners inlärningsprinciper: negativ förstärkning. Denna innebär att ett beteende kommer att öka om det leder till att något obehagligt försvinner. Beteendet i fråga är alltså att streama lättklädd, det obehagliga är att ens sändning stängs ner.

Fenomenet beaches and pools (det Twitch numera kallar denna kategori för) är med andra ord ännu ett exempel på hur inlärningspsykologiska principer skapar riktigt tveksamma beteenden på internet.

Till sist vill jag bjuda in till ett besök i den mörka delen av den bransch jag verkar i: finansbranschen. Sedan psykologen Daniel Kahneman tilldelades nobelpriset i ekonomi år 2002 har det varit allmänt accepterat att människor inte är de rationella och nyttomaximerande varelserna som nationalekonomiska modeller en gång ansåg. 15 år senare fick perspektivet ännu mer bekräftelse då Richard Thaler tilldelades samma pris för, som han själv uttryckte det i sitt tacktal: ”ha upptäckt mänskligt liv där ingen trodde att det fanns – ekonomi”.

Aldrig är människans tillkortakommanden när det kommer till ekonomiskt beslutsfattande tydligare än den är i den oreglerade delen av finansbranschen. Den som vill skapa, köpa och sälja kryptovalutor har numera en rad olika tjänster att välja bland, och ingen tjänst är lika skicklig på att omsätta Skinners inlärningsprinciper som sajten Pump.fun.

Kryptovalutor är som bekant en typ av digital finansiell produkt. Av de cirka 37 miljoner olika valutor som finns är det sannolikt Bitcoin som de flesta hört talas om. Även om det faktiskt finns butiker och länder (El Salvador) som tar emot betalningar med Bitcoin är den primära funktionen med alla dessa ”valutor” spekulationer, och ofta regelrätta bedrägerier. Det senaste året har Pump.fun blivit den primära arenan för detta.

Här kan vem som helst skapa och marknadsföra en kryptovaluta. Det mest uppmärksammade exemplet är sannolikt den amerikanska presidentens egen Trump coin, ett fenomen så komplicerat och moraliskt tveksamt att du får djupdyka i det någon annanstans. På någon minut kan alltså vem som helst skapa en digital valuta, det är den enkla delen. Den svåra delen är att få andra att köpa ens valuta, för precis som med aktier så ökar värdet på ens kryptovaluta ju fler som efterfrågar dem.

För att hjälpa sina användare att öka efterfrågan på kryptovalutor de skapat har Pump.fun funktionen livestream. Här kan vem som helst sända live i ett försök att få fler att köpa ens kryptovaluta. Här går det med andra ord att omvandla uppmärksamhet (antal tittare) till pengar (antal köpare). Ännu en gång ser man här hur inlärningspsykologins viktigaste princip positiv förstärkning får beteenden på internet att bli mer och mer extrema. Vad som skulle vara en kanal för att argumentera för varför ens kryptovaluta var en bra investering blev snabbt en grotesk cirkus. Precis som på Youtube märkte användare att ju mer utstickande kläder och frisyrer de hade desto fler klickade in på deras videos, vilket ökade sannolikheten att de sen köpte kryptovalutan som marknadsfördes. Urballade kläder blev snabbt vardag på sajten, så för att få samma effekt krävdes mer extrema tilltag. När en användare filmade sig själv tillsammans med en kattunge samtidigt som hen hotade med att döda djuret om inte fler köpte användarens kryptovaluta valde Pump.fun att tillfälligt stänga ner funktionen livestream. Skinnerexperimentet hade gått för långt och förstärkt fel sorts beteenden.

Som psykolog med stort intresse för inlärningspsykologi är det så klart svårt att inte se hur Skinners principer formar mig och alla runt omkring oss. Länge hoppades jag att skaparna av digitala tjänster hade större respekt för denna psykologi. Jag förstår att Twitter, Youtube, Twitch och Pump.fun är företag vars syfte är att tjäna pengar på sina användares beteenden. Jag hade dock önskat att de lagt mer energi på att försöka förstå vilka beteenden som deras olika funktioner och feedback kan komma att skapa innan de lanserade dem. För den som förstår principer som positiv och negativ förstärkning kan också förstå vilka beteenden som kan växa fram på plattformar där uppmärksamhet är den viktigaste valutan av dem alla.

Niklas Laninge är sparpsykolog på Opti.

***

Läs även: Anders Hansen: ”Hjärnan är dålig på att leva i nuet”

Läs även: Tiktok sprider myter om adhd