”Vi är framme när bussen kommit fram”

Text:

Bild: Martin Stenmark

Asfalten glöder när jag och min son kliver på lokalbussen. Det är trångt och vi hamnar längst fram. Där dras mina ögon till en stapel på chaufförens kontrollpanel. Den är röd i botten, grön i toppen och en mätare pendlar längs den medan bussen tar sig fram. Vid ett rödljus sjunker mätaren stadigt. Det slår mig att den visar om vi håller tiden. På sekunden.

Chauffören trummar med fingrarna mot ratten medan mätaren sjunker djupt ner i den röda delen av stapeln. En passagerare suckar ”menvaf-n…” När trafikljuset slår om till grönt gasar chauffören likt en Formel 1-förare vid start. Bussens elmotor får oss att accelerera. Jag räddar min son från att falla bakåt och frågar mig varför vi är så fixerade vid att räkna varje sekund.

I det moderna Sverige har vi alltid klockorna inom synhåll. På skärmar, handleder och fasader. Sedan järnvägens avgångar krävde enhetlig tid, vilket infördes 1878, har våra minuter och sekunder fått en betydelse som andra kulturer skulle skratta åt. Vi är ett av de länder som lever mest efter klocktid och minst efter händelsetid. Vad det är? Klocktid innebär att låta klockan sätta ramarna för våra liv. Händelsetid, å andra sidan, handlar om att låta saker ta den tid de tar.

Professor Robert Levine, amerikan, tillbringade några år som gästforskare i Brasilien. Han minns en redan försenad bussresa som försenades ytterligare då chauffören plötsligt ropade ut att han var hungrig och lämnade bussen. Följande halvtimme satt passagerarna och småpratade och när chauffören återvände engagerade sig hela bussen i hans lunch. Frågor om var han ätit och hur det smakat fyllde bussen, följt av en debatt om traktens bästa restauranger. Sedan fortsatte resan. Kontrasten mellan Levines brasilianska bussresa och min egen i Sverige kunde inte varit skarpare.

Klocktid har givetvis sina fördelar när det kommer till att synkronisera ett samhälle, dess människor och organisationer. Men vi måste inte alltid vara styrda av klockan. Vi kan välja när vår uppfattning om tid – och tidsbrist – ska styras av klockan eller händelsen.

Min son frågar när vi är framme. Jag väljer att inte titta på tv-skärmen i taket som visar exakt när bussen ska nå vår hållplats. Just nu är inte klockan så viktig. Jag svarar: ”vi är framme när bussen
kommit fram.”