Annons

Se den sjukas barn: Så kan samhället mildra psykisk ohälsa i tid

Text:

KRÖNIKA. Att vara barn och leva med en förälder som hotar med att ta sitt liv, svänga bilen mot mötande trafik eller dränka sig kan liknas vid psykisk terror. Att som liten varje dag oroa sig för att mamma eller pappa ska ligga livlös när man kommer hem från skolan är fruktansvärt.

När Lena Flyckt och hennes forskarkolleger vid Karolinska institutet för några år sedan studerade anhöriga till schizofrena berättade de att de lade i snitt 22,5 timmar i veckan på att hjälpa sin närstående, som de även stöttade med 2 600 kronor i månaden. Alla förstår vilken enorm uppoffring det är.
Genom åren har jag mött hundratals klienter i kortare samtal eller längre terapier. En sak som jag slagits av är att så många har erfarenheter av föräldrar som har lidit av psykiska problem. Det kan handla om en vårdnadshavare som haft bipolär sjukdom, depression, borderline eller ett syskon i familjen som länge mått psykisk dåligt.
Att hela tiden vara på sin vakt mot katastrofen bryter ner förtroendet för den förälder som ska vara tryggheten och den fasta punkten i livet. Det skapar en maktlöshet och en vanmakt för många barn och unga. Att inte kunna lita på den som ska vara en förebild i livet, innebär också ett handikapp i andra relationer. Det blir svårt med tilliten till andra, såväl kompisar som kärlekspartner, kolleger och chefer.
Att en självmordsbenägen förälder påverkar barnen är uppenbart för de flesta. Men det är också många som levt med en narcissistisk förälder som krävt all uppmärksamhet i familjen. Precis som alkohol kan bli ett gissel för alla i en familj, kan en överdrivet självupptagen förälder göra att barnen blir till för den vuxne och inte tvärtom. Att alltid hålla någon på gott humör för att inte psykiskt förnedras av sin förälder blir i längden ett inlärt förhållningssätt till andra relationer i omvärlden, där man själv inte får eller vågar ta plats. Inte sällan leder detta till självhat och en internaliserad domare, där den hårde, kritiske vuxnes röst följer med oss senare i livet.
Många utvecklar kompensatoriska strategier för att hantera uppväxtens brist på trygghet. Vi försöker bli duktiga, vara perfekta eller skaffar oss egna problem som reglerar vår egen oro, ångest och nedstämdhet. När vi sedan möter motgångar i relationer, på arbetet, eller hamnar i en livskris – mister en anhörig eller får barn till exempel – har många en sårbarhet som riskerar att blomma ut.
Det är viktigt att samhället, i skolan, sjukvården och psykiatrin men också på arbetsplatser, förmår att ta ansvar för de anhörigas situation. Vi behöver på olika sätt fånga upp och erbjuda stöd, sammanhang och förståelse för hur det kan vara att leva som anhörig. Annars riskerar vi att många fler utvecklar långvariga psykiska problem.