Per Naroskin: ”Min framtid är utsiktslös”

Text:

Från mitt terapirum kan man se hela Stockholms inlopp. Om man lutar sig ut genom fönstret (och kastanjen inte blommar) ser man långt ut på Djurgården. På vintrarna stävar Djurgårdsfärjan fram och tillbaka genom isrännan; sommarkvällar ligger lyxkryssarna på svaj med Gröna Lunds lysande smycke som fond. Det är en hänförande utsikt och ibland använder jag den diagnostiskt. Om en ny patient inte kommenterar utsikten mår han eller hon antagligen sämre än någon som gör det. En bit in i terapin, när det inre mörkret släppt greppet, kan den som inte såg plötsligt uppmärksamma ljuset utanför fönstret.

Själva rummet är gravt övermöblerat med böcker och små statyetter men stökigheten ursäktas av utsikten. Jag har alltid tänkt att helheten varit en välgörande inramning för samtal och att det finns något slags koppling mellan utsikt och insikt.

Jag är tacksam för alla år jag har fått vara här. Nu har min hyra chockhöjts så att det blir svårt att vara kvar. Jag befinner mig ironiskt nog i samma situation huvudpersonen i en (den enda!) roman jag skrivit. Han tvingades flytta från ett anslående vackert terapirum till en före detta tobaksaffär. Någon sådan finns inte i sikte. Snarare är jag hänvisad till att övergå till digitala sessioner hemifrån.

Jag har patienter på länk men har alltid sett det som en nödlösning, en kompromiss. Det digitala mötets tillkortakommanden är välbelagda och välbekanta. Osynkad ögonkontakt, att inte kunna falla varandra i talet och den beskurna bilden är välkända begränsningar. Jag skulle vilja lägga till bristen på rumslighet. Det omgivande rummet har ett subtilt men kännbart inflytande över såväl tanke som känsla. Vikten av att befinna sig i samma rum ska inte heller underskattas. Den andres närvaro i rummet blir odiskutabel och bägge parter måste ofrånkomligen förhålla sig till varandra. En fysiskt närvarande person låter sig inte lättvindigt avfärdas. På länk är däremot enskildheten bara en knapptryckning bort. Och så de där fejkbakgrunderna… Särskilt de som föreställer ödsliga kontorsmiljöer eftersom de vittnar om en så förfärande fantasilöshet. För att inte tala om blurrade bakgrunder som ger ett kusligt, materielöst intryck. Som att vara på en seans, snarare än delta i en terapisession: Den andre svävar utan kontext, varsomhelst och ingenstans.
Men ännu ett tag är vi här tillsammans. Därefter blir jag kanske tvungen att koppla upp mig och smälta insikten om min utsiktslösa framtid.