Kolla källans kompetens

Bild: Martin Stenmark
När jag går till tandläkaren blir jag av med plack men blir samtidigt fylld med plattityder. Min tandläkare har, liksom många andra, en tendens att gå utanför sin kompetenszon. Det gör han då jag är som mest sårbar – liggande i tandläkarstolen med hans verktyg intryckta i munnen. Då proppar han mig full med råd jag inte bett om: ”Jaharu Jonas, har du fått tvillingar – lite tandsten distalt på fyrettan – ge dem mycket kärlek. Minst fem kramar om dagen!” Jag kan bara svara ”ngh” och nicka minimalt för att inte tandköttet ska rispas upp av skrapan han vispar runt i min mun. Alltmedan jag försöker att hålla mina grusiga, blodsprängda ögon öppna. Då får jag höra att jag ska låta dem ”natta varandra till sömns”.
Att uttala sig i ämnen som man inte har kunskap om sker säkert i all välmening, men blir ofta fel. Jag går till tandläkaren för att få mina tänder kontrollerade. Inget annat. Och visst, mitt tandläkarbesök är en bagatell. Men dessvärre fylls även medieutrymmet av folk som visserligen besitter stor kunskap, men uttalar sig i frågor de uppenbarligen inte har verklig kunskap om.
En psykiater har exempelvis i en populär TikTok-post gett Vladimir Putin inte mindre än tre psykiatriska diagnoser – utan att någonsin ha träffat honom. En professor i personlighetspsykologi har skrivit två böcker à tolv livsregler om såväl barnuppfostran som skolskjutningar. Vissa av reglerna är väl underbyggda. Andra är kort sagt eget hittepå. Och de forskare som stretar emot rådande konsensus om den globala uppvärmningen, att den existerar och förvärras av människan, är ofta pensionerade forskare i orelaterade ämnen såsom medicin, nationalekonomi eller Skottlands historia!
Vi har yttrandefrihet, tack och lov. Vem som helst får säga (nästan) vad som helst, när som helst. Det innebär dock att det är upp till oss som lyssnar att kontrollera källans kompetens. Om den är bristfällig är det bäst att stänga av. När jag fick munnen fri vid tandläkarbesöket frågade jag om hans egen erfarenhet av tvillingar och fick svaret: ”Nej, men grannen hade trillingar. Det du!” Då slöt jag ögonen och tänkte på annat i väntan på den känsla av renhet, åtminstone i munnen, som infinner sig när man varit hos tandläkaren.