Dagboken som terapi – eller inte?

Ända sedan jag var barn har jag skrivit dagbok. Det innebär inte att jag systematiskt fört loggbok över mina dagar, men när något uppfyllt mig – på plus- eller minussidan – så har jag skrivit om det. Jag är inte ensam om detta. Att skriva dagbok är så pass vanligt att det får mig att fundera över varför. Försöker vi förstå vad som händer, och vad det gör med oss? Bearbetar vi våra motgångar? I så fall är målen med att skriva inte helt olika de centrala målen i terapi – vilket gör att dagboken kan sägas vara ett slags form av egenterapi.

En liten och mycket ovetenskaplig undersökning bland mina psykologvänner avslöjade att många har bett sina patienter att skriva. Det har gjorts en del forskning om effekten av att skriva ner tankar och känslor. Några fynd tyder på att ett sådant skrivande hänger ihop med bättre psykisk hälsa – till exempel visar en indisk studie att tonårsflickor som blev ombedda att skriva dagbok fick bättre psykisk hälsa än en grupp som inte uppmanades att skriva. Finska forskare som studerade dagboksskrivande såg liknande resultat bland deprimerade kvinnor. I traumabehandling arbetar man så att säga alltid med historien om det inträffade, och det kan göras genom att patienten berättar och terapeuten skriver ner berättelsen.

Men om vi ser på befolkningsnivå visar översiktsstudier att skrivande i allmänhet trots allt verkar ge mycket blygsamma hälsoeffekter. Varför är det så? När jag jämför skrivande och terapi är det särskilt en skillnad som sticker ut: närvaron av den andre. Terapin är social, dagboken är det inte. Som utgångspunkt verkar det inte så dumt att kunna uttrycka djupt personliga, kanske oacceptabla tankar utan att blottlägga sig för andras eventuella nedvärderingar. Det kan mycket väl vara så att dagboksförfattaren har hittat ett kryphål.

Men kanske är det också just här dagboken kommer till korta. För att en text ska ha potential till förändring så måste den bli läst. En läsare ger dig något som dagboken inte kan på egen hand. Hon eller han kan utmana dig, bekräfta dig, inträda i dialog med dig – och viktigast av allt: ta emot dig. Så svaret på frågan kanske är ganska enkelt: det är bra att skriva dagbok. Men om du verkligen ska få det bättre, behöver du en läsare.