Åh nej, jag grämer mig!
Nyligen hamnade jag på en plats som jag i många år noga undvikit. Orsaken till mitt undvikande var att jag hade kunnat bo där. Under många år passerade jag dagligen det vackra tegelhuset och drömde om att bo där, men eftersom ingen flyttade där-ifrån förblev det en dröm. Tills en dag … Då hade jag nyligen flyttat men nyfikenheten drev mig till visningen och mitt habegär blev hett.
Sedan gick allt blixtsnabbt. Banken hejade på eftersom det vore en bra investering. Budgivningen skenade i väg och mindre än ett dygn efter visningen var det dags för underskrift. Jag hade en timme på mig att lägga ännu en lånad sedelbunt högst upp på det redan höga tornet. Trots att jag ännu inte hade nått mitt tak fick jag i detta avgörande ögonblick svindel och hoppade av. Jag ångrade mig direkt, men för sent. Jag grämde mig över min feghet.
Det talas inte så mycket om grämelsens psykologi. Det kan man i och för sig förstå, eftersom människor som grämer sig snarare väcker obehag än sympati. Ett av grämelsens centrala element är att förlusten är självförvållad. Därför växlar den mellan självömkan, självförebråelser och självplågeri. Den som grämer sig återvänder oupphörligt i tanken till det där vägskälet där hen valde fel, i stället för att tillåta sig att gå vidare.
Att gräma sig är att konsekvent fortsätta att stint stirra åt fel håll, på det man tror att man kunde haft och att bli blind för allt man faktiskt har.
Så fort jag var i kvarteret överväldigades jag av fantasierna om mitt alternativa liv innanför den vackra fasaden. De hotade att bli verkligare än min vardag. Det enda jag kunde göra var att hålla mig därifrån. Undvikandet har varit en fungerande strategi. Tills jag alltså nyss hamnade där igen.
Kanske var det inte av en slump utan mitt omedvetna som insett att det till sist blivit dags för lite in vivo-exponering. Jag stod där i höstmörkret, lät den gamla grämelsen stiga inom mig och gick inte därifrån förrän jag insett att den inte skulle nå sina gamla höjder. Framöver kommer jag förhoppningsvis att slippa gå omvägar, vare sig i tanken eller i kvarteret. Tror att jag ska ägna mig lite mer åt grämelsens psykologi framöver. Kanske kan jag hjälpa en och annan att bryta ältandets kretslopp med hjälp av lättnaden i att man ju aldrig kan veta hur livet skulle ha gestaltat sig om man vågat ta språnget.
