Så lärde aporna oss det vi vet om kärlek

En pendang till Harry Harlows klassiska experiment ger hopp till ensamma men får djurrättsvänner på krigsstigen.

Harry Harlow var en forskare många störde sig på. På en psykologikonferens år 1959 pratade han om kärlek. Särskilt populärt var det inte. Så fort professorn använde ordet avbröts han av en forskarkollega som sa: Du måste mena anknytning, eller hur. Harlow fortsatte att prata om kärlek. Kollegan fortsatte att ställa samma fråga. Professorn svarade: Kanske är anknytning det enda du vet om kärlek. Gudskelov har jag inte blivit lika berövad.

Harlow var taggig. Det var vad man sa. Oborstad och oartig. Hågkommen som en splittrande figur kan man läsa i Lauren Slaters bok Opening Skinner’s Box (Bloomsbury 2004). I den citeras folk som säger sådant som att Harry Harlow var en horunge – han försökte ruinera mig. En annan påstår att han var ett svin och att han hatade kvinnor. Det snällaste någon har att säga om denne psykolog är att han var en besynnerlig liten missanpassling som var intresserad av poesi och måleri.

Som barn hette Harry Israel i efternamn och levde med sin mamma i Iowa i den amerikanska mellanvästern. Där var vintrarna hårda och mamman stod vid fönstret och blängde ut på gatan och vantrivdes. Harry led av depressioner, läspade och undvek att yttra sig i onödan. Efter grundskolan flyttade han till Kalifornien och började läsa på Stanforduniversitetet. Det var, skrev han senare, en plats som fick honom att känna sig mer osäker än någon annanstans i världen. En professor vid namn Lewis Terman, pionjär inom intelligensforskningen, specialist på att upptäcka begåvningar, tog den haltande Iowa-ynglinen med talsvårigheter under sina vingars beskydd och när det var dags att examinera adepten gav Terman honom ett råd: Om du har planer på att bli framgångsrik och vill göra karriär bör du nog byta Israel mot något annat så ska vi se vad vi kan göra.

Harry tog namnet Harlow och Lewis Terman såg till att han fick en forskartjänst på universitetet i Madison i Wisconsin. Där gifte sig Harry med ett annat av Termans begåvade forskningsobjekt, en kvinna med namnet Clara Mears som hade 155 i IQ.

Byggde aplaboratorium

Planen var att forska på råttor. Det gjorde ju många psykologer. Men apor verkade mer lockande och för en som gått i Lewis Termans skola var intelligens grenen framför andra. I en studie kunde Harlow visa att primater var ännu mer skarptänkta än man tidigare trott. Fynden gjorde honom till ett namn och de styrande politikerna i Madison gav honom tillgång till en nedlagd fabriksbyggnad. I den byggde Harlow upp ett aplaboratorium och medan han höll på att skicka iväg apmödrar av arten rhesus på IQ-testning upptäckte han att deras apbarn blev oroliga. De drog sig undan, tryckte ihop sig på några frottéhanddukar som råkade ligga på golvet, grep de tag om de mjuka tygen med händerna på ett tillgivet sätt. Om någon av forskarassistenterna tog handdukarna från dem blev ap-barnen ursinniga. Harlows intresse för dessa primater började förflyttas – från deras hjärnor till deras hjärtan, och han började genomföra studier där han avlägsnade apungar från sina mammor så fort de hade fötts.

Hur mår vi om ingen någonsin vidrör oss? Harlow lät ap-barnen växa upp ensamma, i isolering i ett rum där det fanns en surrogatmamma i form av en ståltrådskropp där en nappflaska fylld med mjölk var fastsurrad vid barmen. Intill fanns en ap-mamma tillverkad av mjuk frotté, utan mjölkflaska. Apbarnen valde att tillbringa nästan all sin tid uppkrupen hos den mjuka frottémamman, med avbrott bara för sporadiska utflykter till ståltrådsmamman för att snabbt sörpla i sig.

Då och då utsatte Harlow apungarna för skrämmande upplevelser i form höga skramlande ljud från en metalldocka med huggtänder och såg att aporna omedelbart sprang till frottémamman. Det var alltid hos henne de sökte skydd och tröst. Ibland släppte han in dem i nya rum, obekanta miljöer. Där fanns också de två apmammorna och de första apbarnen gjorde var att springa upp i frottémammans famn och klängde sig fast hos henne tills de kände sig trygga nog att börja utforska omgivningen. När dessa apor placerades ensamma i obekanta miljöer, utan sina mjuka mammor, betedde de sig oroligt och stressat. Ofta stelnade de till av skräck, skrek, kröp ihop, sög oroligt på tummen. Några ensamma apungar sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbart letande efter sin frottémamma. Om aporna placerades i obekanta miljöer i sällskap med ståltrådsmamman uppvisade de exakt samma beteende. De betedde sig som apor utan någon mamma. När ap-barnen vuxit och kunde äta fast mat, separerades de från sina frottémammor i tre dagar. När de återförenades klängde de sig fast och vågade sig inte iväg och utforska omgivningarna som de tidigare gjort. Andra ap-barn isolerades i över två år.

”Iron Maiden”

I några svåruthärdliga varianter av sina egna experiment undersökte Harlow ännu grymmare uttryck av kärlekslöshet. Han byggde en surrogatmamma av ståltråd som han kallade Iron Maiden. Hon hade spikar som hon misshandlade apbarnen med. Hon blåste ut iskall luft med en kraft som fick ap-barnen att kastas bakåt mot gallret i sina burar. Där klättrade de hysteriskt och skrek. Harlow sa att han ville skapa en ond mamma och se vad som hände med barnen. I boken The Monkey Wars (Oxford Press, 1994) skriver vetenskapsjournalisten Deborah Blum att en professorskollega berättar att Harry lät dessa experiment pågå till en punkt där det var uppenbart / / att alla med respekt för liv eller människor skulle finna detta stötande.

En modell av Iron Maiden-apan slängde hinkar med iskallt vatten över sina ungar. En annan stack dem med vassa föremål så fort de kom i närheten. För könsmogna aphonor konstruerade professorn något han kallade för en rape rack, en våldtäktsställning. I den befruktades aphonor för att Harlow skulle kunna studera vilken typ av mödrar honorna skulle bli till de barn som blivit till genom övergreppet.

Störda och känslokalla, kunde han senare konstatera. Utan egen social erfarenhet var de oförmögna att umgås med andra. En av dessa våldtagna apmammor höll sitt barns ansikte mot golvet och bet av fötterna och fingrarna. En annan krossade sin unges huvud. De flesta ignorerade sin avkomma.

Harlow konstaterade att de apor som inte fick uppleva fysisk kontakt drabbades av känslomässiga störningar, och att apbarn som växte upp utan närhet blev apatiska som vuxna.

Medfött behov av kärlek

Det var om detta Harry Harlow talade när han presenterade resultatet av sina experiment i boken The Nature of Love, som var titeln på hans tal på det årliga konventet för American Psychological Association 1959. Harlow använde ordet kärlek om och om igen. Han sa att barn har ett medfött behov av kärleksfull beröring. Och att behovet av att få ha det mjukt och skönt är lika viktigt som mat och skydd. Han sa att den hudnära beröringen är central för en människas välbefinnande. De som störde sig på honom ifrågasatte kopplingen mellan apbarn och människor. De förra, sa man, var ju beroende av att klänga för sin överlevnad.

Striden 1959 rörde mer än den enskilda studien. Den handlade också om motstånd mot ett annalkande paradigmskifte. I början av 1900-talet, som en följd av industrialismens och den moderna vetenskapens framväxt, hade en sekellång 1800-talssyn på barnavård, som förespråkade föräldratillgivenhet i kombination med religiös fostran, kastats på sophögen. Den nya tiden, menade forskare och höga beslutsfattare i västvärlden, krävde en rationell uppfostringsidé. Byggd på beteendevetenskapens principer påpekade man att det inte var fysisk kärlek i form av beröring som fick barn att älska sina mammor, det var mjölken från deras bröst. Människans primärbehov, skrev behaviorister som John Watson och B. F. Skinner, var mat och sex. Längtan efter kroppslig beröring, ömhet och kärlek skulle inte bejakas av föräldrarna. Sådant kunde sprida infektioner. Barn skulle uppfostras utifrån teorier om disciplinering och inlärning. Mammor tilläts inte träffa för tidigt födda eller febriga nyfödda på BB-avdelningar. Kramar skulle ransoneras. Pjosk med gråtande barn var direkt fel. Riktlinjerna från psykologin kom under första halvan av 1900-talet att prägla barnuppfostran i många hem och på nästan alla barnhem och samhälleliga barnavårdsinstitutioner.

Först på 1940-talet började rapporter om hur barn passiviserades och fick sina liv förstörda på dessa institutioner att rucka ordningen. Harry Harlow levererade sedan sitt grundskott på hela den stränga uppfostringsfilosofin. Hans kontroversiella och i många avseenden grymma forskning blev epokgörande och förändrade synen på betydelsen av närhet och kroppsliga ömhetsbetygelser på det psykiska välmåendet. Föräldrar uppmanades att krama och hålla om sina barn. Att inte göra det sågs som grymt.

Modern forskning tar vidare

I en ny studie, publicerad den 19 september 2022 i vetenskapstidskriften Proceedings of the National Academy of Science (PNAS) med titeln Triggers for Mother Love visar neurobiologen och Harvardforskaren Margaret S. Livingstone att apmammor som har berövats sina barn också kan forma starka och ihållande band med mjuka föremål som uppstoppade djur. Mjuk beröring kan vara lugnande, terapeutiskt, kanske till och med psykologiskt nödvändigt, genom hela livet, inte bara i bäbisåldern.

Livingstones första iakttagelse var en åttaårig rhesusmamma som hette Ve. Hennes barn var dödfött. De som skötte henne sövde ner mamman för att kunna lösgöra den lilla kroppen hon krampaktigt höll intill sitt bröst. När Ve vaknade var hon tydligt stressad, ylade högt och letade oroat i inhägnaden efter något. Andra apor på samma ställe blev också upprörda. Livingstone placerade en docka i rummet, en mjuk burrig mus ungefär 15 centimeter lång, utan ansikte eller ögon för att undvika risken för kvävning. Ve plockade omedelbart upp dockan och tryckte den mot sitt bröst. Hon slutade skrika och lugnade sig. Hela rummet blev lugnt och stilla. Ve bar på dockan i över en vecka, utan tecken på att vara stressad. Enligt Livingstone betedde sig Ve som vilken annan mamma som helst, blev till och med aggressiv om andra apor eller skötare kom i hennes närhet, ett vanligt försvarsbeteende hos mammor med småbarn. Tio dagar senare gjorde hon sig av med musdockan och ett år senare födde Ve ett barn som överlevde.

Livingstone gav olika sorters gosiga leksaksdjur till fem mammor kort tid efter åtta födslar som slutat illa. Mjuka skulle de vara, märkte hon på apornas val av föremål att trösta sig med. En lurvig uppstoppad liten orangutang bar en mamma på i flera månader. Gosedjuren som rhesusmammorna tryckte till bröstet liknande en vanlig rhesusbäbis i färg, material och form men saknade doft, röst, rörelser, gäspningar och sög inte. För forskaren tydde iakttagelserna på att den moderliga anknytningen hos nyförlösta rhesusaporna också till viss del kan tillfredsställas genom att hålla om ett mjukt föremål. Den lugnande effekten var enorm, och att använda sådana substitut kan vara en god teknik för att minska stress som är kopplad till spädbarnsdöd eller hos apor i fångenskap som drar sig tillbaka från gruppen och sitter ensam och grubblar, skriver Livingstone som anser att resultaten också ger ännu ett stöd för Harry Harlows upptäckt att mjuk beröring i högsta grad är välgörande också för människor, under hela livet. Och att de band som skapar anknytning, hur komplexa de är neurologiskt, ofta är resultatet av enkel kärleksfull beröring.

Harvardstudien kritiserades omedelbart för djurplågeri av djurrättsorganisationen PETA, vars motto lyder djur är inte våra att experiment på och motsätter sig artism och en världsåskådnings där människan är överhöghet. Harvard svarade den 14 oktober att PETA:s beskrivning var falsk, och att studien klarat varenda granskning den utsatts för innan publicerades, i vilka etiska krav nagelfars och att angreppen på forskaren var oroväckande.

Den här artikeln har tidigare publicerats på fokus.se

Text:

Toppbild: Istockphoto