Varför gjorde jag inte motstånd?

När jag var liten blev jag misshandlad av min pappa och då varken flydde eller försvarade jag mig. Jag har tänkt att det berodde på att jag inte var värd att fly eller försvara mig eftersom min självkänsla var i botten. Misshandeln blev ett påtagligt bevis på att jag var värdelös. Om min orörlighet (delvis?) berodde på tonic immobility/ frozen fright, så skulle det kanske bli lite lättare att förstå varför jag inte flydde.

Det är modigt att du funderar över de upplevelserna du haft. När vi är små och hjälplösa är det svårt att tänka kring det som händer oss. Att som äldre försöka förstå det vi upplevde som barn kan bidra till ett bättre mående och hjälpa oss förlägga skulden dit den hör hemma, hos förövaren.

Det är inte lätt att tänka på svåra händelser i livet, speciellt de som orsakats av någon som borde tagit hand om oss och som vi är födda till att lita på. Föräldrar bör ta hand om sina barn och skydda dem från fara. Tyvärr delar många dina upplevelser och det är ett stort svek att bli utsatt för fysisk misshandel av en förälder.

Du undrar över en specifik reaktion som kallas tonic immobility. Det betyder förenklat att kroppens muskler upplevs vara förlamade och att man inte kan röra på sig. Det är något som oftast nämns i samband med sexuella övergrepp. Det är en icke viljestyrd reaktion på en situation som upplevs som mycket hotfull där det vare sig går att undfly (flight/flykt) eller försvara sig (fight/kamp).

Denna typ av situation är inte ovanlig att finna hos just barn som utsätts för fysiska och sexuella övergrepp av sina omsorgspersoner. Flykt är inte möjligt eftersom barnet är i behov av förälderns omsorg och kamp är uteslutet för att den vuxne är större, starkare och har mer makt. Det är förutsättningarna för att den enda reaktionen som återstår är det som kallas att ”spela död”.

I djurvärlden, precis som du är inne på, märks skillnader mellan att kämpa, fly, stelna till och spela död. Vid fara reagerar djur och människor tidigt med freeze-responsen. Det är ett instinktivt tillstånd av orörlighet där vår uppmärksamhet höjs och stillavarandet gör det mindre troligt att upptäckas.

Om faran är verklig och vi inte har möjlighet att försvara oss eller fly så är det inte ovanligt att reagera så. Det är ett medfött reaktionsmönster som syftar till att minimera skadan som kan uppstå om man kämpar emot och till att få förövaren att tappa intresse genom att offret redan ”spelar dött”. I djurvärlden kan sådant leda till att rovdjuret avbryter sitt anfall och bytesdjuret kan fly undan.

När vi upplever fara som vi inte kan försvara oss mot i en undergiven position kan vi reagera så. Det är därför inte konstigt att du reagerade som du gjorde när du var barn. Det var en överlevnadsinstinkt i en svår situation. Av din fråga förstår jag att misshandeln skedde upprepade gånger och det kan ytterligare förstärka upplevelsen av att kamp eller flykt är omöjligt. Med tiden blir våra reaktionsmönster en vana, vilket i sin tur skapar tankar och känslor om oss själva som värdelösa och hjälplösa.

Jag beundrar din vilja att förstå vad som hänt dig och jag rekommenderar dig att fortsätta med det. Ibland kan vi leva med upplevelser av misshandel i barndomen där samtal med någon vi litar på och egen fördjupning i dessa frågor kan räcka för att kunna gå vidare.

Andra gånger kan det vara så att de reaktionsmönster vi tvingades uppleva tidigt i livet leder till låg självkänsla, psykiskt lidande och svårigheter att lita på andra. Om det känns så för dig kan det vara bra att söka professionell hjälp via exempelvis vårdcentral, ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning (beroende på ålder).

/Sabina Gušić, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se