Vår 7-åring vågar inte vara hos kompisar!

Vi har en glad och sprallig sjuåring här hemma. Han har många kompisar och skolan fungerar bra. Men han har i perioder varit väldigt rädd för att gå hem till kompisar.

Han är rädd att vi inte ska komma och hämta honom och han får sådan ångest att han gråter och skriker, och får panik. Han mår dåligt av att inte fixa detta och gråter ännu mer.

Nu är han inne i en sådan period igen och jag märker att kompisarna börjar undra varför de alltid behöver komma till oss. Jag är orolig för att de kommer att tröttna och inte vilja leka mer med honom. Vi har frågat honom om han vet hur vi kan hjälpa honom, men känslorna verkar bli för stora.

Hur kan vi hjälpa honom att komma ur detta?

Att barn under perioder utvecklar rädslor för olika saker är mera regel än undantag. Det gör förstås inte problemen mindre, men bara att veta detta kanske ändå kan få dig att känna dig lite lugnare, dels för att det här är ett relativt vanligt problem, dels för att det för de allra flesta är övergående på sikt.

Samtidigt tycker jag inte att ni bara ska se tiden an, utan det finns mycket man kan göra för att hjälpa ett barn på traven för att komma över sina rädslor. Det är också ett faktum att vissa barn är lite mer benägna att oroa sig och känna ångest än andra, och det är ju just dessa barn som kan ha stor nytta av att ha tillägnat sig lite strategier att ta till när ängslan slår till nästa gång.

Det är också värdefullt för barn att redan i tidig ålder ha gjort erfarenheten att de själva kan påverka sina liv så att saker fungerar bättre. Det gör att de inte lika lätt hamnar i uppgivenhet och maktlöshet, utan blir mer benägna att aktivt söka lösningar på sina problem.

Så vad ska ni då göra? Hade ni vänt er till en psykolog, vilket det kan vara en god idé att göra om ni märker att det blir svårt att klara av allt helt på egen hand, så hade psykologen troligtvis föreslagit att ni ska jobba med utgångspunkt i principerna för kbt, kognitiv beteendeterapi. En av grundpelarna i kbt är att man behöver utsätta sig för det man är rädd för, men i lagom doser. Ofta brukar man upprätta en ”ångesttrappa” tillsammans med barnet. På det allra översta trappsteget skriver man det som är målet för behandlingen, i ert fall kanske att utan problem kunna följa med kompisar hem.

Men vägen dit måste gå över några mindre utmanande uppgifter. Vilka kan jag inte bestämma åt er, eftersom er son måste vara delaktig i att utforma utmaningarna. Men jag tänker att det kan handla om att kunna vara hemma hos kompisar samtidigt som någon av er föräldrar är där, eller stanna kvar hos kompisen medan ni går ut och gör lite ärenden, eller vara hemma hos en särskilt ”trygg” kompis. Eller att vara hos en kompis med er närvarande via Skype, eller bara att ha tillgång till en telefon hos kompisen. Kanske har ni någon som bor väldigt nära er, och som han vågar vara hos en stund utan er?

Det är ju tydligt att er son verkligen vill kunna klara av att vara hos kompisar, så jag tror inte att han kommer att vara svår att få med på noterna. Ha en positiv och lekfull attityd när ni försöker hitta lagom steg i ”trappan” tillsammans, och fastna inte i orostankarna eller möjliga problem som kan uppstå. Och lägg hellre ribban lite för lågt än för högt i början, för det är som sagt väldigt viktigt att ert barn redan på ett tidigt stadium får känslan att han har lyckats och att han är kompetent. Det är ju vilka konsekvenser ett visst beteende får som avgör om man kommer upprepa beteendet, eller till och med våga gå ett steg längre nästa gång.

Det finns många bra böcker att ta hjälp av om man försöker sig på att jobba med oro och ängslan tillsammans med sitt barn. En är Föräldrahjälpen: förändra familjelivet med KBT, av psykologen Liv Svirsky.

⁄ Jenny Klefbom, legitimerad