Mitt barn ser mörkt på sin barndom
Bild: iStock
FRÅGA:
Jag är mamma till fyra barn mellan 18 och 24 år. Jag lever med barnens pappa och vi har ett fungerande och trevligt liv. Trodde jag.
Nu har mitt äldsta barn börjat öppna sig och berättar om minnen som alla är negativa. Det handlar inte om misshandel eller liknande, utan mer om att han jämt fick hämta småsyskon på förskolan, att jag hämnats och varit tyst mot honom i flera dagar efter ett skämt, att jag aldrig skjutsat honom till träningar och så vidare. Jag känner inte igen det han säger. Flera av händelserna kommer jag också ihåg och jag har försökt ge min version, men möts naturligtvis av att han har en annan upplevelse. Till saken hör att hans syskon inte heller känner igen det han framför.
I litteraturen har jag ju läst om sådant, till exempel Jan Myrdal eller Felicia Feldt, men då har jag alltid trott att barnet hade rätt och att föräldern förnekade. Kan det vara så att ett barn har en så grundläggande negativ upplevelse av sin barndom att allt förmörkas? Hur ska jag bemöta min son? Vad är det som händer?
SVAR:
När det kommer till minnen och upplevelser är det sällan så enkelt som att en har rätt och en har fel. Vad man minns är naturligtvis beroende av vad man har uppfattat i situationen och hur man har tolkat det då, men minnen kan blekna och även färgas av nya upplevelser. Den bild man har av en händelse långt tillbaka i tiden kan i slutänden skilja sig mycket både från andras bilder av händelsen och från rent objektiva fakta.
Vår hjärna har en förbluffande hög kapacitet att ta in och lagra information, men om man betänker hur stor mängd information som vi exponeras för bara under en enda dag, är det kanske inte så konstigt om vi i efterhand blandar ihop olika händelser och upplevelser med varandra. Och när det kommer till att tolka händelser och att förstå andra människors avsikter, finns det alltid risk för missförstånd. Att vi har skilda uppfattningar är med andra ord fullt förståeligt, men om skillnaderna är mycket stora behöver man fundera över vad det kan bero på.
Du undrar om ett barn kan ha en så grundläggande negativ upplevelse av sin barndom att allt förmörkas. Jo, så skulle det kunna vara. Frågan är vad som händer och hände just din son. Hade han tendenser att fastna i negativa attityder när han var barn, verkade han nedstämd eller lättirriterad? Hade ni föräldrar eller lärarna någon anledning att känna oro för honom, hur han mådde eller hur det gick för honom i skolan till exempel? Eller är det mer rimligt att tro att det är något i din sons nuvarande situation eller mående som väckt minnen från förr och som färgar av sig på dem? Har han börjat i psykoterapi, flyttat hemifrån, börjat nytt jobb/nya studier, blivit dumpad av en partner … kort sagt – har det hänt något i hans liv som föranlett honom att börja reflektera över sin barndom?
Det är svårt för mig att veta ”vad som händer” bara med ledtrådar från ditt brev. Däremot törs jag drista mig till att ge dig några råd. Lyssna på din son, utan att avfärda det han berättar – inte ens om du känner dig säker på att det han berättar stämmer dåligt överens med verkligheten. Beskriv sedan din minnesbild, men inte i syfte att påvisa att han kommer ihåg fel.
Försök samtidigt att förmedla att du verkligen vill förstå hur era minnesbilder kan vara så olika – och att du vill förstå hur han känner sig nu och hur han kände sig då. Kanske kan ni sätta er ner med ett fotoalbum och försöka minnas saker tillsammans.
Men fastna inte i det förflutna, det kan man inte göra mycket åt, utan försök att flytta fokus till nutid. Uppmana din son att säga till om han känner sig kränkt och be honom beskriva vad han förväntar sig av dig i nuläget.
⁄Ingrid Gråberg är legitimerad psykolog
***
Läs även: Ett trauma för livet – eller?
