Mina föräldrar är så överbeskyddande
Ständigt kontrollerande och överbeskyddande föräldrar blir jobbigt i längden.

Bild: iStock
FRÅGA:
Hej psykologen! Jag har ett stort problem. Mina föräldrar är så oroliga för allting och tror alltid att det värsta ska hända mig. Jag kan inte ens gå på bio utan att de ringer och messar och undrar om allt är okej. Hur ska man hantera extremt överbeskyddande föräldrar?
⁄ Elizabet, 16 år
SVAR:
Det finns föräldrar som verkligen har anledning att oroa sig för sina tonåringar. Det kan handla om att tonåringen konstant ljuger eller ägnar sig åt riskfyllda beteenden, som att testa droger eller umgås med kriminella. Bor man i ett område där våld och skjutningar hör till vardagen är det också fullt förståeligt att känna sig orolig. Jag utgår dock ifrån att inget av detta stämmer in på dig eller din livssituation. Kort sagt, det låter som att dina föräldrar har lätt för att oroa sig och att måla upp olika katastrofscenarier, utan att det finns någon grund för oron. Och så bryr de sig väldigt mycket om dig förstås.
Vare sig det är dig eller omgivningen som dina föräldrar inte vågar lita på, så förstår jag att deras ständiga kontrollerande blir jobbigt i längden. När barn är lagda åt det oroliga hållet brukar jag uppmana föräldrarna att ställa följande fråga: ”Vad är det värsta som kan hända?” I det här fallet är det du som skulle behöva ställa den frågan till dina föräldrar. Kan det vara så att de oroar sig för alltifrån att du ska bli påkörd av en bil, börjar röka till att du ska bli överfallen eller bli beroende av narkotika? Eller är det en och samma rädsla som ligger bakom deras kontrollbehov?
Om de oroar sig för allt möjligt kan du ge dem rätt i att allt är möjligt, men också upplysa dem om att det inte går att skydda sig från allt. Att stanna hemma för att undvika att bli påkörd eller överfallen är ingen lösning på problemet. Så långt som att förbjuda dig att gå hemifrån har dock inte dina föräldrar gått, men att ständigt försöka övervaka dig på distans är heller inte någon långsiktig lösning. Förr eller senare kommer du – med största sannolikhet – att flytta hemifrån. Därför tänker jag att det är bättre att dina föräldrar stegvis vänjer sig av med att ha full koll på var du är och vad du gör, än att det blir en chock för dem när du lämnar boet.
En kompromiss mellan ditt behov av frihet och föräldrarnas behov av kontroll skulle kunna vara att du lovar att alltid ringa om du blir försenad eller om dina planer ändras. Som motprestation får föräldrarna försöka lita på dig och inte höra av sig i onödan.
Kvarstår oron och kontrollerandet oavsett vad du säger och oavsett hur väl du sköter dig (håller överenskomna tider, låter bli allt vad droger heter och är allmänt laglydig) tycker jag att du ska föreslå att ni pratar igenom saken tillsammans med någon klok släkting/bekant eller att ni bokar tid hos en familjeterapeut.
⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog/Psykologiguiden ung
***
Svar från legitimerade psykologer på Sveriges Psykologförbunds sajt Psykologiguiden.se och ung.psykologiguiden.se
Läs även: Vad är misofoni?
Läs även: Så kan hjärnan hjälpa hjärtat