Allt ljus på bror med asperger
Bild: iStock
FRÅGA:
Jag är en 17-årig tjej med ett problem. Min familj består av mig, min 15-åriga bror och våra föräldrar. Min bror har asperger och allt handlar om honom.
Den enda frågan de ställer till mig numera är: ”Har du fått tillbaka något betyg än?” Varje gång de ställer den frågan exploderar jag. Varför? Jo, för att jag anser att om de inte ens bryr sig om att fråga hur min dag har varit, vad jag gjort eller ens vad mina vänner heter, så har de ingen rätt att fråga vilket betyg jag fick på matteprovet!
Varje gång jag säger att det gör mig ledsen, så får jag höra att jag är uppkäftig och borde fatta att allt inte kan handla om mig när min bror har asperger.
Jag gör så gott jag kan, men är det så konstigt att jag blir arg på dem? Att jag någon gång också vill stå i centrum? Den enda gången jag har deras odelade uppmärksamhet är när jag gjort något dumt, till exempel druckit alkohol eller inte kommit hem.
SVAR:
Funktionsnedsättningar är ibland tunga att bära, inte bara för den som själv drabbas. Även för föräldrarna kan livet ändras så mycket att de inte riktigt orkar med allt de ska orka med.
För syskon kan det lätt bli så att man ständigt får stå tillbaka för den som har ”särskilda behov”, precis så som det har blivit för dig.
Jag vill inte ta dina föräldrar i försvar. Samtidigt vet jag att det så gott som alltid finns dolda orsaker bakom familjekonflikter. Det kan handla om att man inte kommunicerar så bra kring vad man vill och behöver. Det kan handla om att man missförstår varandra. Eller det kan handla om att man helt enkelt går på knäna så att det inte finns kraft kvar till att visa ömhet och ta sig tid. Det finns förstås andra möjliga förklaringar till att problem uppstår, men jag kan säga att jag mycket, mycket sällan har stött på en familj där någon med flit är dum mot någon annan familjemedlem.
Varför det är som det är mellan er vet jag inte. En förklaring kan vara att dina föräldrar är slutkörda. Kanske vet du inte allt som de har behövt göra för din bror, i form av möten på skolor, oro för framtiden eller vad det nu kan handla om. Men jag kan också av ditt brev få lite ledtrådar till andra orsaker.
En gissning, när det gäller deras tjat om dina provresultat och betyg, kan vara att de är väldigt måna om att livet ska vara problemfritt för åtminstone ett av deras barn.
Kanske ser de till och med dina betyg som något av ett kvitto på att du har det bra i livet. Kanske finns det ett mått av egoism inbyggt i dessa frågor, då de kanske gläds och njuter av att ha en duktig dotter. Det är förstås knasigt av dem att fastna i dessa frågor om skolprestationer med dig. Men kanske menar de i grunden inget illa med det. Kanske vet de bara inte hur de annars ska prata med sin dotter.
En annan tanke som dyker upp är hur väl du har förklarat för dem hur det här känns för dig. Vi vill gärna tro att våra närmaste intuitivt förstår hur vi känner. Men så är det inte. Vi människor är jättedåliga på tankeläsning. Kanske skulle en del problem lösas om de bara fick upp ögonen för hur du känner – och hur du i stället skulle vilja bli bemött hemma.
Du skriver att du har talat om för dem hur ledsen du är under era bråk. Men när man är mitt uppe i ett bråk så lyssnar man inte så bra. Det är en helt annan sak att föra saken på tal under lugna omständigheter.
En sista synpunkt från mig gäller det du tar upp i slutet av ditt brev, att det har hänt att du har druckit och inte kommit hem. Det brukar väcka en stark oro hos föräldrar när barn gör så. Och oro, ja det visar vi paradoxalt nog ofta genom vredesutbrott. Kan det vara så att dina normbrytande beteenden ligger bakom att de riktar in sig mer på att kontrollera dig, än på att vara nära dig?
Det är ett känt fenomen att barn som inte blir sedda gör dumma saker, just för att bli sedda. Men det är en destruktiv väg att gå.
Jag tycker att du ska försöka prata med dem om vad du vill ha av dem. Beskriv dina känslor och hur du upplever deras beteende. Förklara varför du gör dumma saker, och kom tillsammans fram till andra saker som ni kan göra tillsammans, som kan ge dig den uppmärksamhet och kärlek som du behöver, och som varje 17-åring har rätt att få från sina föräldrar. Fungerar det inte på egen hand tycker jag att du ska be dina föräldrar att boka tid hos någon kurator eller psykolog, som kan hjälpa er framåt.
***
