Min 10-åring blir så arg vid tillsägelser

Bild: Maria Hergueta
FRÅGA:
Jag har en 10-årig son som verkligen inte gillar skolan. Det började när han började i årskurs 3 och fick en ny lärare. Han blir ofta arg och stormar ut ur klassrummet så fort något går emot honom. Efter samtal med läraren fick han en plats utanför klassrummet där han kunde sitta för att andas ut och lugna ner sig en stund.
Även hemma har han svårt att stanna kvar när vi föräldrar säger ifrån. Men jag har märkt att han är mycket lugnare när det är längre lov från skolan.
Han har kompisar på fritiden, men när jag frågar vilka han leker med på rasterna säger han att han är ensammast i hela världen. Han ringer mig flera gånger om dagen (även om vi bestämt att han inte ska) för att han är upprörd över något som någon har gjort. Mest handlar det om vad en lärare sagt. Jag har sagt att han ska träna på att vänta med att prata om det tills vi träffas, men då blir han ledsen och säger att ingen förstår honom.
Ska jag vara konsekvent med att inte svara på mobilsamtalen och gå på min känsla att han inte är mer utsatt än någon annan? Eller lyssna på hans version att han har det väldigt dåligt om dagarna?
Jag känner stor maktlöshet. Min son är annars en social och glad kille med mycket kramar och nära till skratt.
SVAR:
Jag vill börja med att säga att jag tycker det låter som att ni gjort många bra saker i era försök att hantera det här problemet. Det verkar också som att ni i grunden är säkra på att han har det bra i skolan och med kompisar så att problemet inte ligger där.
Finns det något annat ni tror kan förklara att hans utbrott startade just i samband med ny lärare? Har tendenser till detta beteende funnits hos honom tidigare men blivit tydligare nu? Kan det hänga samman med hans egen utveckling och ökade krav i skolan?
Ibland upptäcks vissa former av inlärningssvårigheter först i takt med att kraven i skolan ökar. Sådana svårigheter kan skapa frustration hos ett barn, och då ta sig uttryck i ilska eller en känsla av att vara misslyckad.
Det låter inte som att ni tror att det kan vara roten till problemet i just ert fall, men skulle sådana misstankar ändå finnas kan det vara värt att diskutera med skolan. Hittar ni inget där tänker jag att det kan finnas några ytterligare saker ni kan testa utöver det ni redan gör.Det låter som att er son behöver hjälp att lära sig att hantera sina känslor, framför allt dem som handlar om ilska, besvikelse och ledsenhet.
Ett första steg är att prata med honom om att det här är ett problem som ni måste försöka lösa tillsammans. Kanske har ni redan talat med honom? Om inte tycker jag ni ska göra det så att han verkligen görs delaktig i att ta ansvar.
Nästa steg är att han skulle kunna börja träna på att identifiera starka känslor när de kommer så att han agerar på dem i ett tidigare skede och inte väntar tills han är så arg att han måste storma ut och lämna situationen.
Den här förmågan kan man träna upp genom att vara fokuserad på hur starka känslor känns i kroppen, var de känns och var de brukar börja.
När han har lärt sig att notera sina känslor lite tidigare blir nästa steg att börja bete sig på ett sätt som blir bättre för honom. Kanske kan han säga till den han tycker behandlar honom orättvist att han inte håller med eller att han blir ledsen. Han skulle kanske lugnt kunna be att få lämna situationen och ta en paus för att sedan återvända. Förenklat kan man säga att om han lär sig fånga sina känslor tidigare får han mer tid på sig att reagera eftertänksamt.
Som det är nu får er son ganska mycket uppmärksamhet när han beter sig på det sätt ni egentligen inte önskar. Uppmärksamhet, även om den inte bara är positiv, är förstärkande för de allra flesta av oss. Det innebär att beteenden som får mycket uppmärksamhet tenderar att öka i förekomst.
Vad möts han av för reaktioner de gånger han hanterar de här situationerna på ett bättre sätt? Uppmärksammas det av omgivningen som uppmuntrar och berömmer honom eller går det lite obemärkt förbi?
Det senare är faktiskt ganska vanligt därför att vi har en tendens att ägna oss mer åt det som är avvikande och problematiskt än åt det som fungerar. Detta trots att det innebär att vi, med vår uppmärksamhet, förstärker det vi inte vill se.
Kanske kan både ni och skolan vara lite extra medvetna om det här under en tid för att få syn på hur ni gör samt ge din son extra mycket pepp när han hanterar situationer bra.
Angående hans telefonsamtal; fråga honom varför han ringer och resonera med honom om effekten av samtalen på både kort och lång sikt. Att ringa till dig när han är ledsen och känner sig utanför kanske känns skönt just då, men kan samtidigt leda till att han fokuserar väldigt mycket på upplevelsen av utanförskap. Skulle han avstå från att ringa och i stället engagera sig i leken med klasskamrater skulle han troligen må bättre.
Föreslå att ni gör ett experiment under en vecka där han avstår från att ringa. När helgen kommer utvärderar ni hur det har gått och hur det har känts. Förhoppningsvis kommer din son att märka att även om det kändes jobbigt i början, så kändes det bättre efter ett tag.
⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog /Psykologiguiden.se
Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt Psykologiguiden.se