Vems är ansvaret på badet?

Lunch på jobbet. Ellen har något som upptar henne och ber arbetskamraterna om hjälp.

– I somras när vi var på stranden räddade jag ett litet barn från att drunkna. Plötsligt försvann hon under ytan. Jag tittade mig omkring, inga föräldrar. Så jag tog mig snabbt dit och drog upp henne. Hon skrek och fäktade och då såg jag en mamma titta upp från sin mobiltelefon och komma rusande. Nu när barnen och jag är på simhallen är det likadant. Massor av föräldrar som inte har koll. Vad ska jag göra? Är det min uppgift att se efter deras barn?

Arbetskamraterna blir engagerade och har olika ståndpunkter. Vad tycker du? På sidan 72 kan du få stöd för din åsikt av en filosof.

Minna: Du ska inte behöva ta ansvar för det här. Se till att simhallen förbjuder mobiltelefoner vid bassängerna.

Simon: Hur ska det gå till? Ska alla få lämna in sina telefoner vid ingången i en låda som i vissa skolor? Eller ska badvakterna gå omkring och vara moralpoliser?

Minna: Men Simon. Det här handlar inte om föräldrarna, utan om barnen. Bara i juli drunknade fem barn!

Simon: Människor måste få göra som de vill. Var skulle det sluta om vi började detaljreglera människors fritid?

Minna: Säkerheten kan ju inte hänga på Ellen. Det här är en fråga för kommunen.

Mohammed: Men Ellen, kan du inte gå ihop med andra föräldrar och skapa opinion? Göra positiva men uppfordrande affischer med överstruken mobil och be att få sätta upp dem …

Ellen: En föräldraförening kanske.

Mohammed: … eller badkläder med samma tryck. Och en dag så dyker ni bara upp klädda i dem. ”Mobilmammorna, mobilpapporna”, nästan som en performance.

Simon: Men vänta nu. Det där skulle bara göra mig förbannad. Jag skulle ta upp mobilen direkt.

Mohammed: Nu vet jag, gör badkläderna i barnstorlek! Det blir ännu starkare och så delas de ut i omklädningsrummet.

Minna: Men Mohammed, det där kan inte vara tillåtet!

Ellen: Jag kan se det framför mig, men jag är ingen aktivist. Jag fortsätter nog ta mitt personliga ansvar när vi är och badar och håller ett öga på mina barn, och ett på andras.     

Ellen kan läsa den litauiska filosofen Emanuel Levinas (1906–1995) om hon vill stärka känslan av att hon har ansvar för barnen. Levinas hävdade att det bara finns en enda etik – och det är den enskildes ansvar för alla andra människor. Gör experimentet att se in i en hjälpsökandes ögon och med berått mod gå därifrån utan att göra något. Du kommer att känna ett styng av smärta – det är den grundläggande etiken som ger sig till känna. Den här fundamentala uppgiften går inte att förhandla bort, menar Levinas.

Minna kan hämta argument hos filosofen Thomas Hobbes (1598–1679), som inte trodde att människor visste sitt eget bästa. Vår inneboende egoism gör att vi tänker mer på oss själva än på det gemensamma och därför behöver vi staten och regler och förordningar. Hobbes menade att det inte finns några grundläggande etiska principer (som att du har ansvar för dina barn i simhallen), utan att det är genom lagar vi lär oss vad som är rätt och fel. Det Minna kan få problem med är hans tanke att staten bör styras av en enda person som bestämmer vad som är rätt och fel. Men om hans styre inte skyddar människorna har de enligt Hobbes rätt att göra uppror och byta ut honom.

Simon kan få stöd från den amerikanska filosofen Robert Notzick (1938–2002) som förordar ”nattväktarstaten”, det vill säga en stat som lägger sig i så lite som möjligt. Människor, ansåg han, har rätt till sitt liv, sin frihet och egendom och de rättigheterna går i princip alltid före samhällets. Men frågan om vems rätt som ska gälla i en minimal stat är komplicerad, menar Notzick. Han experimenterade med tanken att staten kan bestå av olika intresseinriktningar som sluter sig samman och skapar ministater i staten. De som vill begränsa användningen av mobiltelefoner skulle på så sätt kunna bilda en egen grupp.Mohammed kan läsa den amerikanska filosofen Judith Butler (1956–) som förordar spontana politiska manifestationer. Även om hennes teorier mest rör sig kring genus och icke-privilegierade grupper, så är hennes tankar om tysta och kollektiva uttryck intressanta. En protest kan med fördel vara spontan, och den behöver inte uttryckas med ord, menar Butler. Genom att deltagarna individuellt väljer att delta utan att det finns en organisatör, så skapas en kollektiv fysisk gemenskap som inte bygger på makt, utan i stället visar på människans grundläggande sårbarhet.