Så når du fram till ditt barn

Den amerikanska psykologen Thomas Gordon myntade på 1960-talet begreppet ”jag-budskap” (I-Messages). Han arbetade med kommunikationsredskap och konfliktlösning hos föräldrar, lärare, chefer, säljare och andra, men principerna kan ha betydelse även i relation till barn.

Jag-budskap är ett enkelt sätt att uttrycka en känsla eller uppfattning där man ofta börjar meningen med ordet ”Jag”. Tanken är att personen, i det här fallet den vuxna, ska ta ansvar för sina känslor: ”Jag blir irriterad när du hela tiden springer iväg när jag ska klä på dig kläderna.
Vi behöver ta bussen som går om tio minuter. Därför skulle jag vilja att du kommer nu, så att jag kan sätta på dig kläderna.”

En fördel med jag-budskap är att barnet lättare kan förstå de känslor som du som förälder kan uppleva kopplat till sådant som händer. Jag-budskap ska dock ställas i relation till det Gordon kallar för ”du-budskap”: ”Nu får du skärpa dig, det där var inte snällt”, ”Du ska alltid …”, ”Att du aldrig …”, ”Om du ändå kunde komma ihåg att …”. När fokus ligger på barnets fel och brister är det lätt att det uppfattas som en anklagelse. Barnet kan gå i försvar, vilket knappast leder till en konstruktiv dialog.

Några exempel: ”Jag blir osäker när ni säger att ni skojbråkar. Jag vet inte om båda vill vara med på det, eller om det blir på allvar. Jag vill inte att någon ska bli ledsen.”

Ibland kan vi också bara säga vad vi vill göra, utan att tydliggöra vår känsla: ”Jag behöver hjälpa Elsa först. Om du väntar på din tur så lovar jag att hjälpa dig.” Det kan vara bättre än ett du-budskap: ”Nu får du skärpa dig, jag hjälper faktiskt Elsa nu.”

Texten är hämtad från den nya boken ”Från tjat till prat- i familjer med NPF” av Cajsa Jahn, Malin Reuterswärd och David Edfelt (Natur & Kultur 2025)

***

Läs även: Har min dotter en diagnos?

Läs även: Barnen tappade tillit efter manin