”Det blev inte 100 procent jämställt”

I år kommer boken Pappalogi ut i en nyutgåva. En bok för nyblivna eller blivande pappor. Den innehåller personliga betraktelser kring papparollen, intervjuer med pappor i vardagen samt experter på olika områden inom föräldraskap. Jag och bokens författare, Manne Forssberg, hörs på telefon. I bakgrunden bygger hans 2,5-åring en grotta i vardagsrummet.

– Det känns kongenialt på ett vis att jag råkar vara hemma och vabba idag.

Idén till boken fick Manne Forssberg när han väntade sitt första barn och letade efter vettiga pappaböcker. Till sin förvåning upptäckte han att det inte fanns några, och att de som fanns kändes väldigt daterade.

– Där fanns exempel på ”hur man avlastar sin kvinna” och om varför det kan vara ”bra att vara rimligt nykter under förlossningen”. Jag och andra pappor i min omgivning hade svårt att känna igen oss i den bilden.

– Sedan blev det inte så fullt ut som man kanske hoppades. Man nöttes ner av föräldraskapets realiteter, det blev inte så hundra procent jämställt som man kanske hoppats på. Men att utgångspunkten för mig och alla som jag kände var att man ville vara pappa fullt ut, helt klart.

Mycket har hänt de senaste tio åren, då boken först släpptes, både i samhället och på det personliga planet för Manne Forssberg. Idag har han två barn till och han menar att det gett perspektiv att han har barn i så olika åldrar.

– Sättet att se på föräldraledighet har förändrats radikalt sedan boken först kom ut. Jag har aldrig känt så stor mening i livet som när jag varit föräldraledig. Varje dag som man går och lägger sig känner man att man haft en objektivt produktiv dag. Man har hållit ett barn torrt, mätt och glatt.

Vad har du lärt dig?

– Att tidsaspekten är jätte­viktig. Jag kan verkligen få panik när jag inser hur snabbt det går och då är jag inte ens särskilt nostalgisk i övrigt, men varenda ålder som de haft har ju sina unika kvaliteter. När min äldsta dotter var fyra år så var hon på ett sätt som aldrig kommer tillbaka igen. Jag kan bli nostalgisk och vilja träffa den personen samtidigt som jag saknar sjuåringen, åttaåringen och nioåringen som hon var.

***

Läs även: Hur hjälper jag min stressade kompis?

Läs även: Motorisk planering är svårare för barn med autism