Trender i självdiagnostisering: klienter som identifierar sig med diagnoser från sociala medier

Vi möter det allt oftare i våra terapirum på Svea KBT. Klienter som kommer in med en säkerhet i rösten: ”Jag har ADHD, jag känner igen mig i allt på TikTok.” Eller: ”Efter att ha följt några Instagram-konton är jag övertygad om att jag lever med bipolär sjukdom.” Fenomenet med självdiagnostisering via sociala medier har blivit en vardag på våra psykologmottagningar.

Vi ser hur algoritmerna på dessa plattformar formar våra klienters uppfattningar. När en person visar intresse för innehåll om exempelvis autism, översvämmas snart flödet av berättelser om just detta. Det skapar en illusion av att ”alla” pratar om ett visst tillstånd, vilket förstärker känslan av igenkänning.

Krocken mellan denna digitala övertygelse och den kliniska verkligheten skapar nya dynamiker i terapirummet. När en psykolog föreslår alternativa förklaringsmodeller är det inte ovanligt att ibland mötas av besvikelse eller till och med frustration. ”Men det måste vara ADHD, du skulle sett videon, det var precis som mig”.

Samtidigt ser vi också styrkan i denna nya verklighet. Personer som kämpat i tystnad i åratal hittar plötsligt ord och förklaringar för sina upplevelser. De söker hjälp tidigare. De kommer med kunskap och frågor. Det representerar en demokratisering av psykologisk information som var otänkbar för bara ett decennium sedan.

Men sociala medier favoriserar de dramatiska berättelserna, de tydliga symtomen, de starka kontrasterna. Verklighetens psykiska ohälsa är sällan lika kategorisk eller tydligt avgränsad. På TikTok finns inga diffusa gråzoner, inga överlappande tillstånd.

Vi på Svea KBT navigerar i detta nya landskap varje dag. Vi balanserar mellan att respektera klientens egen research och att tillföra nyansering som algoritmen aldrig erbjuder. Vi utforskar symtomen utan att fastna i etiketter som kanske inte passar.

Vi ser en intressant spänning mellan den gamla tidens auktoritära expertroll och dagens informerade klient. I bästa fall skapas en dialog där båda perspektiven berikar förståelsen. Det är i detta möte – mellan den virala symtombeskrivningen och den kliniska blicken – som dagens psykologarbete formas.

***