”En svår känsla mött på rätt sätt kan göra oss mer levande.”

Björn Natthiko Lindeblad. Foto: Bonnier/Fredrik Bankler

Björn Natthiko Lindeblad fick ALS-besked och ett–fem år kvar att leva

När Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige efter att i 17 år ha levt som skogsmunk i Thailand, frågade en journalist honom vad det viktigaste han lärt sig var.

– Jag svarade att det viktigaste jag lärt mig är att inte tro på mina tankar. Det kanske låter banalt, men när vi lärt oss att inte fastna i våra tankar, i våra hang ups, lika ofta och lika länge, så är det är ett klokt förhållningssätt till vårt inre liv, säger Björn Natthiko Lindeblad.

Insikten att vi inte är våra tankar är alltjämt den viktigaste. Men han beskriver det som att insatserna blev enormt mycket högre för ett par år sedan, då han diagnostiserades med den neurodegenerativa och obotliga sjukdomen ALS. När nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör förtvinar musklerna och kroppen förlamas sakta. Läkaren gav honom ett till fem år kvar att leva.

– Det har gjort det ännu viktigare att påminna mig om att jag inte ska tro på mina tankar om framtiden, för de drar iväg.  ”Hur många veckor eller månader har jag kvar innan jag inte kan stå, eller prata?” ”Hur mår jag den dagen jag inte ens kan andas?” ”Hur tar ett liv slut?”

I sin bok Jag kan ha fel (Bonnier fakta), som han skrivit tillsammans med Caroline Bankler och Navid Modiri, berättar han om sjukdomen, kärleken till frun Elisabeth och om hur han vill fortsätta att leva till slutet, inte ”stänga dörren och sluta delta”, trots den svåra sjukdomen.

– Men det är bara på väg åt ett håll och jag vill försöka bidra med det jag kan.

Bland annat har han bidragit med två Sommar i P1, ett 2012 och ett i år, där han talat om sin ovanliga livsresa – från civilekonom till munk, och sedan tillbaka till livet i Sverige. Den sista resan var inte enkel, och om den berättar han också i den nya boken. Han drabbades av svår ångest och depression, som tog lång tid att ta sig ur.

– Jag har funderat mycket kring det där: hur det kunde bli så mörkt när jag kom hem efter att ha ägnat 17 år åt personlig utveckling. Jag tänker att det är för att vårt medvetande på ett sätt är så kollektivt, och jag plockar så lätt upp vad andra människor bär på. Jag kom tillbaka till Sverige i dystra november och tror att det delvis hade med det att göra; att jag bar andras tungsinne. Så jag fick lära mig att inte vara så öppen och knyta an till att och alla så som jag gjort under åren i Thailand.

Det låter sorgligt.

– Ja, det är ju en lite sorglig tanke, men jag tror att ju mer kapabla vi blir att vara närvarande desto mer får vi att bära, för att vi har kapaciteten att göra det. Det är väl lite samma sak när man går i terapi, att det kan kännas tyngre i perioder för att man har mer av det jag kallar varsevarande, awareness på engelska, och det gör en mer mottaglig och kapabel att bära saker.

Björn Natthiko Lindeblad berättar att människor ofta tror att han, som ju varit munk i 17 år, därmed är helt befriad från personliga problem och aldrig blir arg.

– Så är det givetvis inte, det kan du ju fråga min fru om! Men en viktig lärdom är det där att inte jämföra sig med andra, utan med sig själv – och gärna med längre intervaller, alltså flera år. Tittar jag på mig själv nu och när jag till exempel var i 30-årsåldern och blev munk, så är jag mycket nöjd med min utveckling på ett personligt plan.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Artikeln publiceras även i Modern Psykologi 9/2020, i butik 3 november: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s