Emilie Pine och ofrivillig barnlöshet

Barnlos.jpg
En längre version av Mats Almegårds artikel finns i Modern Psykologi 4/2019. Illustration: Getty images.

Ofrivillig barnlöshet är psykiskt och fysiskt påfrestande – och jättesvårt att prata om.

Förmodligen kommer jag aldrig över det, men jag har lärt mig att bära bördan och känner mig faktiskt väldigt tillfreds nu.

Orden är den irländska författaren Emilie Pines. I sin essäsamling Allt jag inte kan säga (Wahlström & Widstrand 2019) berättar hon om den process där hon och hennes sambo hittade ett sätt att leva med sin ofrivilliga barnlöshet.

– Vi tar inte vår lycka för given. Självklart har jag ett parallellt liv i min hjärna där jag är utmattad, lycklig och mamma till ett barn. Jag bär det som en sorg och som en känsla av saknad, säger Emilie Pine.

Stina Järvholm är psykolog på mottagningen för reproduktionsmedicin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Hon möter årligen cirka 200 nya par som önskar bli gravida med hjälp av insemination eller IVF/ICSI, då ägg plockas ut och befruktas utanför kroppen för att, som embryo, återföras i livmodern.

Ofta kommer patienterna till henne när de står inför slutet av behandlingen, efter att de försök som landstingen bekostar har misslyckats. Då kan det handla om huruvida paren ska gå vidare till privata kliniker för att fortsätta, eller om de ska upphöra med försöken.

– Beslutets svårighetsgrad kompliceras inte sällan ytterligare av att paren består av individer som kanske tycker olika, säger Stina Järvholm.

Det är inte bara om behandlingen misslyckas som det är psykologiskt utmanande. Redan i början av fertilitetsbehandlingen har paren slitit med att försöka få barn på egen hand och sedan genomgått en utredning.

– Många har bara strax innan de träffar mig befunnit sig på en plats där de mådde rätt bra: de hade bestämt sig för att få barn. Men när det inte fungerar och de plötsligt inser att det inte var så enkelt, drabbas en del av påtagliga ångest- och depressionssymtom. Där behöver jag hjälpa dem att förstå att det är en adekvat reaktion på pressande omständigheter.

Mycket av Stina Järvholms arbete handlar om ett slags psykoedukation med ett kbt-perspektiv:

– Jag försöker öka kunskapen hos dem jag träffar så att de bättre förstår hur samspelsmönster förstärks vid belastning och jag försöker också ge dem råd om vilka eventuella strategier de kan använda när det är svårt. Men det går inte att svara upp mot alla behov, säger Stina Järvholm.

En del rekommenderas att söka familjerådgivning eller privatpraktiserande terapeut.

– Att drabbas av ofrivillig barnlöshet påverkar ens självbild och självkänsla. Många berättar att de känner sig mindre manliga eller kvinnliga än tidigare. Dessutom är det väldigt vanligt att stödet från omgivningen inte är som man önskat.

Det cirkulerar många myter, som att det ”bara är att slappna av” eller att man ska ”adoptera, för då blir man också snart gravid med biologiskt barn”.

– Sådana föreställningar är yttersta seglivade och skadar mer än de hjälper. Utifrån sett kanske IVF verkar vara spännande och roligt, men när man befinner sig mitt uppe i en behandling är det kanske det tuffaste man har varit med om i livet, någonsin. Sexlivet påverkas negativt och paret utsätts för både psykiska och fysiska spänningar.

Stina Järvholm råder de flesta som talar med par att inte direkt ställa frågan: ”Har du barn?” Samtidigt säger hon att det inte heller är lätt att vara vän till par som genomgår behandling eftersom känslorna svallar åt olika håll.

– Det bästa är nog att säga: Jag vill gärna hjälpa er, men jag vet inte hur, så berätta! Vissa kvällar kanske man vill prata om sin process, andra kvällar om något annat.

Det finns också par som genomgår behandlingar som inte alls vill prata om det. De kanske till och med genomför hela processen utan att berätta för någon.

– Det är mycket som kan upplevas som tabu och skambelagt kring våra känslor vid barnlöshet. Inte sällan upplever de barnlösa också att de upptäcker mindre smickrande sidor hos sig själva, som att de inte gläds när andra blir föräldrar. Det är väldigt vanligt, men ändå något som är svårt att prata om med vänner och bekanta, säger Stina Järvholm.

De emotionella kasten kan vara tvära. Hoppet som byggs upp när ett embryo sätts in och den avgrundsdjupa smärta och sorg det innebär när det inte fungerade den här gången heller.

– Det är oftast psykologiskt utmanande att plötsligt befinna sig i en situation där man inte kan påverka någonting. Behandlingen blir också som ett mellanrum: Man vet inte när den ska upphöra och hur det ska sluta. De par som utgår ifrån att situationen belastar dem har störst chans att stötta sig själva och varandra. För visst sliter det på deras relation och på dem själva, säger Stina Järvholm.

Under flera år har man kanske funderat på att skaffa barn, och lekt med tanken på en framtid som förälder.

– Att det inte blir som man önskat med något så stort som att bli förälder kan vara väldigt smärtsamt. Där kan finnas en sorg som är stor – över barnet som inte blev och över bortkastad tid, möjligen också över att en kärleksrelation har fått sig en allvarlig törn.

En del av dem som inte blir biologiska föräldrar bestämmer sig för att adoptera. De har en lång och utmanande process framför sig innan de eventuellt får bli föräldrar. Det finns också de som bestämmer sig för att vara definitivt ofrivilligt barnlösa. En av dem är Emilie Pine. Hennes essä i Allt jag inte kan säga är en skakande skildring om hur hon och hennes sambo under flera års tid försökte skaffa barn tillsammans. När det till sist stod mellan IVF eller att sluta försöka, valde paret efter mycket möda att inte genomgå behandlingen.

– Efter att under flera år ha utsatt min kropp för undersökningar och fertilitetsbehandlingar var jag så utmattad, trött och misstänksam mot hela vårdapparaten att jag inte trodde att det skulle fungera, säger Emilie Pine.

Hon skriver ingående om tester och undersökningar som hon tvingas genomgå för att se varför hon inte blir gravid – och även sedan när hon blivit det och fått ett missfall. Hon skriver om hur hennes kropp börjar ses som ett kärl som ska bära ett barn och hur utsatt hon är under delvis väldigt tuffa fysiska undersökningar. Emilie Pine skrev för hand i förtvivlan, som om det vore dagboksanteckningar, och har fått oerhört mycket läsarreaktioner.

– Det säger något. Det finns mycket nedtystad skam, sorg och förlust runt de här frågorna.

När hon försökte få barn läste hon mycket om fertilitet och infertilitet. Nästan alla böcker skildrade svårigheter, behandlingar – men slutade i bebislycka. Det fick Emilie Pine att vilja kasta boken i väggen och bara skrika.

– Det underströk bara hur ensamt det var. Jag bestämde mig direkt för att min essä skulle sluta med ett par som inte fick barn, som sörjer detta men som ändå lever lyckliga tillsammans. På många sätt skrev jag nog den text jag själv hade velat läsa under de fyra år som vi försökte få barn aktivt. Sen formades den förstås av faktumet att jag skrev den samtidigt som vi fortfarande försökte. Om jag skrev in ett lyckligt slut skulle det bli självuppfyllande och på sätt och vis är det så.

Var det ett sätt för dig att bearbeta sorgen?
– Självklart tror jag inte det går att göra allt okej genom att berätta en historia. Men jag tror ändå att våra berättelser om oss själva sänder viktiga signaler både inåt och utåt, till omgivningen: Det är det här som är min historia.

Emilie Pine skriver att hon är färdig med att definiera sig själv ”utifrån frånvaro” och att hon inte längre vill använda ordet ”misslyckande” om sin kropp. Nu har det gått cirka tre år sedan hon och hennes sambo slutade försöka. Under de två första åren blev hon arbetsnarkoman. Det var hennes sätt att begrava känslorna. Men nu har hon lugnat sig.

– Ibland får jag läsarmejl som säger: ”Ge inte upp!” Men det har jag inte gjort. Jag har bestämt för mig ett annat liv och att skriva boken är en del av det. Det blir ett annat slags arv om man så vill och jag njuter verkligen av det.

Gick ni i någon form av parterapi efter att ni, efter så många år av försök, bestämt er för att leva ett liv utan barn?
– Nej. Förmodligen hade det varit väldigt bra att träffa någon, men vi gjorde inte det, vi pratade bara oerhört mycket med varandra.

Annika Mörner är psykolog och psykoterapeut, bland annat specialiserad på ofrivillig barnlöshet.

– De patienter jag träffar behöver ofta en validering på var de befinner sig. Många förstår att de genomgår något jobbigt, men att det ska ta så mycket kraft, påverka relationer till omgivningen och känslan för arbetet kanske inte alla har klart för sig. Det är förluster på många olika plan. Det som skiljer denna krissituation från andra är att den kan pågå under så lång tid, säger Annika Mörner.

I vårt samhälle är nog de flesta mellan 30 och 40 år vana att kunna styra och kontrollera sina liv. Plötsligt går inte det och det kan vara svårt att hantera, konstaterar hon.

– Den här situationen kan ju trigga tidigare erfarenheter av nedstämdhet eller kontrollförlust och göra situationen värre. Men det kan också vara bra med sådana erfarenheter för då vet man hur de kan hanteras.

Vad brukar du ge för råd?
– Ta kontroll över det du kan ta kontroll över. Att bli gravid är inget vi bestämmer över, men annat – som vem du tänker träffa nästa vecka, hur mycket du vill jobba och så vidare, det kan du styra mer över själv. Vi människor har ett behov av att känna agens i våra liv.

En del av de par och individer som Annika Mörner träffar bestämmer sig, precis som Emilie Pine, för att avbryta försöken och ställa in sig på ett liv utan barn.

– Vi brukar samtala om var individens gräns går och var det är dags att sluta. Det är nog bra att själv definiera var gränsen går för vad man vill göra för att få barn. Så visst träffar jag även de som kommer fram till att de inte kommer att bli föräldrar.

Är det en stor omställning att bestämma sig för att sluta försöka få barn?
– Det är en djupt existentiell fråga. Många skulle nog säga att barn är meningen med livet. Vi lever i en kultur som understödjer den åsikten och då kan det vara svårt att ställa sig utanför det. Särskilt eftersom man är väldigt tunnhudad under den tid man genomgår behandlingar och försök.

Annika Mörner talar om att nå fram till acceptans över det som inte blev, något som ofta tar lång tid. Sorgeprocessen kan vara svår men samtidigt är det många som upplever att de äntligen går vidare efter att ha pausat livet under den tid då allt gick ut på att försöka skaffa barn.

– Sorgen finns ju kvar långt efteråt, men den behöver inte vara dominerande efter några år. Förhoppningsvis har man då nyorienterat sig och kommit fram till andra sätt att fylla sitt liv med mening, säger Annika Mörner.

Så blev det för Emilie Pine. Skrivandet och läsandet fyller hennes liv med mening, liksom livet med sin sambo. Hon har många vänner som också valt att leva utan barn: heterosexuella och homosexuella par och singlar. Hon är nöjd, säger hon.

Innan vi avslutar vårt samtal måste jag, efter allt prat om det svåra, fråga henne om vad det är som bäst med atti dag leva utan barn.

Hon tvekar lite, men sedan säger hon säkert:

– Vårt privatliv. Vårt oberoende. Jag och min partner har det bra: vi läser, vi promenerar, reser vart vi vill och träffar vänner. Ett liv med barn hade varit fint, men anledningen till att vi ville ha barn från början var att vi älskar varandra så mycket. Under processen med att skaffa barn höll vi på att förstöra allt det – det fina i vår relation. Jag är så glad över att vi inte gjorde det, utan hittade tillbaka till varandra.

Hon stannar upp mitt i ordflödet, ler och säger sedan:

– Den själviska glädjen vi har är underbar. Och då menar jag självisk i ordets bästa bemärkelse: det här är vårt ögonblick, vårt utrymme, det här kan vi dela – det är mycket positivt.

En längre version av Mats Almegårds artikel finns i Modern Psykologi 4/2019Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s