Hård kritik av industrins band till adhd-vården

störningen_17c
Störningen: Adhd, pillren och det stressade samhället av Katarina Bjärvall [Ordfront 2019]

RECENSION. År 2017 hämtade 5,6 procent av alla pojkar och 2,6 procent av alla flickor mellan 10 och 17 år ut adhd-medicin. Räknat på befolkningen i stort är siffran 1,5 procent, och sedan 2006 har utskrivningen av adhd-medicin ökat flerfaldigt.

Många förfasas över den här utvecklingen, inte minst med tanke på att läkemedlen är nära släkt med amfetamin, som ju är en utbredd missbruksdrog.

Samtidigt vittnar många om vilken skillnad medicineringen gjort. De har lyckats få ordning på studier, arbete och relationer. Till och med kriminella karriärer har avbrutits, något som vi skrivit om i Modern Psykologi.

Det är med den här motstridiga bilden i bakhuvudet som jag beträder journalisten Katarina Bjärvalls odyssé genom adhd-land. Hon följer en väns väg genom en adhd-utredning och hon besöker familjer som hon fått kontakt med via adhd-grupper nätet.

Genom boken blir hon allt mer kritisk. Särskilt drar hon åt tumskruvarna om läkemedelsindustrin. Det är nämligen där hon – och många före henne – har sett problemet.Hade det inte varit för vad som brukar kallas big pharma så hade vi kanske haft både färre diagnostiserade och behandlingar som i mindre grad förlitar sig på medicinering, vill hon säga.

Katarina Bjärvall pekar på en trestegsraket som ökar antalet diagnostiserade: För det första minskar skolans och arbetslivets toleransen för de drag som definieras i adhd-diagnosen. För det andra inkluderar diagnosen fler och fler vartefter kriterierna vidgas för varje ny utgåva av diagnosmanualen DSM. För det tredje så framkallar den digitala utvecklingen allt mer av distraherade och rastlösa beteenden som gör att ännu fler passar in i diagnosen.

Även de personer som berättar i medier och föreläser om sina erfarenheter av adhd beskrivs av Katarina Bjärvall som mer eller minder frivilliga språkrör för läkemedelsindustrin. Det här är en av de mest provocerande teserna som presenteras i boken. Jag och många med mig välkomnar ju avstigmatiseringen av adhd och att fler kan få hjälp. Men här finns kanske konfliktens kärna – samtidigt som läkemedelsindustrin verkligen hjälper människor, så lever den på att de definieras som sjuka och behöver dess produkter. Och det är det som är utmaningen, att hålla dessa tankar i huvudet samtidigt.

För visst finns det ett problem. Inte minst svider Katarina Bjärvalls genomgång av Riksrevisionens kritik mot läkemedelsindustrins relation till Socialstyrelsen, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) och Läkemedelsverket. Hon beskriver myndigheternas band till läkemedelsbolagen och den forskning som ofta är finansierad av dem. En finansiering som oroväckande ofta tycks hänga samman med resultat till läkemedlens fördel.

Jag tänker att det måste gå att se medicinernas förtjänster, men samtidigt kräva en bättre reglering av relationerna mellan industrin och vården. Och vid sidan av medicinering är det dags att sluta slarva med de andra stödåtgärder som skulle kunna finnas i större utsräckning än de gör i dag. Och för det krävs det – offentliga – resurser.

Jonas Mattssons recension publicerades först i Modern Psykologi 3/2019Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s