Vitheten i psykoterapirummet

Psykologen och psykoterapeuten Kristina Lindstrand skriver om psykologisk kunskap om rasifiering i en globaliserad värld.

”You can’t remake the world without remaking yourself. Each new era begins within. It is an inward event, with unsuspected possibilities. For inner liberation.” (B. Okri, 1999)

På de europeiska psykoterapeutkonferenserna är nästan alltid alla deltagare vita. På svenska Psykoterapimässan 2018 medverkade endast vita personer. Psykologiska institutioner och lärosäten har nästan bara vit personal och inte förrän de senaste åren har frågor om makt och rasifiering i psykologi och psykoterapi börjat väckas.

År 2018 är psykologi, mångfald och rasrelationer mer aktuellt än någonsin. I det svenska offentliga rummet blir en multikulturell blandning av människor alltmer synlig. Framtida psykologer och psykoterapeuter kommer att möta klienter som representerar en mer mixad svensk befolkning än vad tidigare generationer gjort.

Västvärldens psykologiska forskning och teorier står inför utmaningen att möta den komplexitet som globalisering och migration medför. I takt med att mångfalden i Sverige ökat har nationalismen vuxit sig starkare i hela västvärlden. Förintelseöverlevaren och psykologen Heidi Fried har länge vittnat om att demokratin snabbt kan tas ifrån oss. Vit makt-rörelsen, som drivs av fientlighet mot ”icke-vita” och tankar om en global judisk världskonspiration har aktiva företrädare även i Sverige.

Rasifiering
Ordet ras har länge varit tabu i Sverige och är borttaget i den svenska diskrimineringslagen av anti-rasistiska skäl. FN har kritiserat detta beslut utifrån en risk att försvåra och förbise registrering av diskriminering som drabbar människor av olika hudfärg och utseenden För att markera att rastermen ändå kan ha bäring har samhällsvetenskaplig forskning ofta börjat använda ordet rasifiering som en existerande social konstruktion, till skillnad ifrån den ovetenskapliga rasbiologins teorier.

Efter #MeToo 2017 föddes #NoStranger i Sverige – ett upprop av 9 000 internationellt adopterade som vill skapa uppmärksamhet kring den ”vardagsrasism” de upplever. Afrosvenskar är exempelvis den minoritet som drabbas av flest antal hatbrott per år utifrån ”afrofobi”, visar aktuell statistik från Brottsförebyggande rådet. I forskning från Mångkulturellt centrum 2014 visades att svarta personer diskrimineras mest inom svenskt utbildningsväsende och arbetsmarknad, oavsett utbildningsnivå och samhällsklass. Resultatet stämmer överens med liknande undersökningar från hela västvärlden.

Rasdiskriminering gör att svarta och mixade familjer, tidigt i sina barns liv, ofta får skäl att prata om rasifiering utifrån sin vardagliga livssituation. Inom familjeterapeutisk forskning från USA och Storbritannien, beskriver många föräldrar sina svarta barn i termer av vad de ”inte är”. De understryker att barnen inte är med i gäng, inte har hängiga hip hop-kläder och inte har blivit tagna av polisen. Vita föräldrar brukar sällan prata om vithet och uttrycka behov av att diskutera rasfrågor utifrån sin egen position.

Vithet
”Vilka problem som människor söker terapeutisk hjälp för beror i högsta grad på sam-hälleliga förhållanden, inklusive existerande maktrelationer.”(I. Dennhag, 2017).

Rasism mot icke-vita, med eller utan eller annan religion, är ett tema som dagligen kommer upp i medierna och i diverse debatter. Men vad innebär det egentligen att vara vit och född av vita föräldrar? Den frågan är ganska outforskad i Sverige, men i amerikansk och annan engelskspråkig forskning har frågan om vita privilegier och rasifiering pågått länge.

Forskningstradition ”kritisk ras- och vithetsforskning” har nu så smått även börjat synas i den svenska forskningslitteraturen. 2017 gavs boken Ras och vithet: Svenska rasrelationer i går och i dag ut av lektor Tobias Hubinette på förlaget Studentlitteratur. Boken ger en bred överblick över svensk samtida ras- och vithetsforskning.

Vita svenskar utgår ofta ifrån den egna hudfärgen som ”normalitet” och funderingar kring vithet och privilegier dyker kanske upp någon gång i livet. ”Kulturkompetent” psykologi och psykoterapi i Sverige har ofta inneburit att vita personer tillsammans funderat kring hur kulturella skillnader påverkar ”andra” i den svenska miljön, många gånger utan att explicit ta upp frågan och utforska tillsammans med klienter.

Internationell vithetsforskning och psykologi
Tvillingfälten ”ras- och vithetsforskning”, som fick sitt genombrott under 1980-talet, utforskar hur vithet påverkar samhällsstrukturer, psykologi och mänskliga relationer. Majoriteten av forskningen kommer från USA, där den har fått fäste inom alla vetenskapliga discipliner. Forskningsintresset för rasifiering har rötter i den amerikanska historien med slaveri, stor immigration, kolonialisering, hierarkisk rasism samt en stark medborgarrättsrörelse.

Även i andra europeiska länder, som har ett mer framträdande kolonialt arv än Sverige, har intresset för rasfrågor funnits länge och ordet ras ingår i det engelska vardagsspråket. En av de mest kunniga personerna inom psykologisk vithetsforskning är brittisk och heter Judy Ryde. Hon är psykolog och psykoterapeut och skrev 2009 boken Being white in the helping professions: Developing effective intercultural awareness, som är utgiven på Jessica Kingsley Publishers. Interkulturell förmåga är relationell och avser att kunna tolka och förstå andras synsätt samt ifrågasätta egna uppfattningar och på så sätt överbrygga olika perspektiv, både kognitivt och känslomässigt.

Judy Ryde menar att frågan om vithetens betydelse förnekats under lång tid, men att närma sig svåra systemiska frågor och insikter om strukturell rasism ger möjlighet till utveckling både på individ-, organisations- och samhällsnivå.


Annons:
Prenumerera


Trots att rastänkandet för länge sedan vetenskapligt motbevisats, pekar vithetsforskning på att över- och underordning i samhällsstrukturer fortsätter att reproduceras. Judy Ryde beskriver att denna hierarki existerar, till stor del i en icke-verbal och omedveten socialiseringsprocess, i vita majoritetssamhällen. Just detta gör att vita personer i västvärlden tenderar att se sig själva som ”färglösa” och utgöra den normalitet som ”icke-vita” avviker ifrån.

De två kanske mest välkända psykologiska begreppen inom vithetsforskning är ”white privilege” och ”white fragility”. ”White privilege” – ett begrepp som myntades av kvinnoforskaren Peggy McIntosh 1988 – är en generell beskrivning av privilegier för vita, som ger fördelar vid utbildning, boende, arbete, yttrandefrihet, ekonomiska möjligheter och representation. ”White fragility” kallas den psykologiska känslighet som uppstår vid utforskande av ”white privilege”. Ras- och vithetsforskaren Robin DiAngelo skapade termen 2011, utifrån sina studier som visar att samtal om ”white privilege” ofta skapar negativ stress och väcker affekter som ilska, förnekande, skuld och skam.

Skillnader i kulturella normer och psykologiska teorier
Utifrån ett kritiskt ras- och vithetstänkande är grunderna till västerländsk psykologi dominerade av vita personers maktpositioner, värderingar och världsbild. Sigmund Freud och Carl Jung utgick ifrån att deras teorier var gångbara i alla kulturer och länder.

Den individcentrerade västerländska synen på psykisk ohälsa och diagnostisering är inte självklar i ett globalt perspektiv. Att exempelvis använda självkänsla, självständighet eller individuell lycka som tecken på psykiskt välmående stämmer ofta inte överens med vad som värderas i mer kollektivistiska kulturer. Även västerländska ord och begrepp inom psykologin kan vara svåra att förstå inom andra kulturer.

På exempelvis ewe, ett språk som talas i Ghana, finns inte något ord som motsvarar diagnosen egentlig depression. Vid sorg och nedstämdhet använder ghaneser ofta professionella gråterskor för att frammana tårar och på så sätt rena kropp och sinne. I religiösa och spirituella riter används dans och sång, som utifrån ghanesisk beprövad erfarenhet, sägs lindra lidande. För västerländska psykologer och psykoterapeuter, som är vana att använda ”vita” diagnosinstrument och behandlingsmodeller, blir givetvis arbetet mer komplext i mötet med migranter och andra som i mångt och mycket har en annan psykologisk världsbild än dem själva.

Judy Ryde, den brittiska psykologen och vithetsforskaren, har under många år följt hur rasifierade personer som avviker ifrån västerländska normer hanteras i psykoterapi och handledning. Hennes ståndpunkt är att det, nu och i framtiden, är omöjligt att bli ”kompetent” på alla kombinationer av kulturella identiteter. Denna ”identitetskomplexitet” kräver både mer teoretisk kunskap kring rasifiering samt känslomässiga erfarenheter där man också granskar sin egen vithet.

Svensk vithetsforskning
Enligt en rapport som gjordes av Statens offentliga utredningar 2005 framgår att rasbiologiska tankar levt kvar i Sverige. Rapporten Det blågula glashuset: Strukturell diskriminering i Sverige beskriver att den svenska rasistiska historien varit kraftigt nedtonad. Företeelser som 150 års förtryck mot samer, världens första rasbiologiska institut i Uppsala (1922–1958), förföljelse av romer under århundranden och Sveriges mer eller mindre tysta medgivande till nazister under andra världskriget är ämnen som lagts liten vikt vid i exempelvis skolundervisningen. Rasismen tolkas i statens kartläggning som ett resultat av strukturell diskriminering, på olika sätt integrerad i den vita majoritetsbefolkningen, och det svenska samhällssystemet.

Kanske är det den djupt rotade föreställningen om Sverige som ett jämlikt och demokratiskt land som bidrar till omedvetenhet om rasifiering samt extra starka psykologiska försvar. Kommentarer som ”jag tänker ju inte alls på dig som svart, bara vanlig”, kan på ett subtilt sätt, förminska rasifierande upplevelser och även skydda ifrån det eventuella obehag som samtal om olika levnadsvillkor kan trigga.

Vithet och makt i psykoterapi
Professor och psykolog Inga Dennhag är författarinna till den första boken på svenska om makt och psykoterapi, Makt och psykoterapi som kom ut 2017 på Natur & Kultur. Dennhag utgår ifrån FN:s mänskliga rättigheter att erkänna och respektera mångfald och olikheter som en av hörnstenarna i god psykologisk praktik. Hon använder främst kbt och förespråkar ett normkritiskt och intersektionellt perspektiv – fallkonceptualiseringar och analyser av olika maktpositioner utifrån kön, klass, etnicitet och ålder som är komplext sammanflätade på olika nivåer.

Psykolog Malin Fors bok A grammar of power in psychotherapy: Exploring the dynamics of privilege, som American Psychological Association gav ut 2018, fördjupar de intersektionella perspektiven. Fors utforskar maktpositioner och fördomar, bland annat via sin egen position som vit, lesbisk och feministisk psykolog och psykoanalytiker. Hon använder många kliniska exempel från Sverige och Norge och beskriver exempelvis sitt eget deltagande på psykoanalytiska konferenser med diskussioner om privilegier och makt. Konferenserna hålls ofta på exklusiva hotell, vilket gör att prislappen för resa och deltagande reducerar åhörare och föreläsare till en privilegierad grupp av vita personer. Det paradoxala i situationen är att nästan alla städare och diskare på hotellen brukar vara svarta. Malin Fors upplever komplexiteten i att prata om orättvisa maktstrukturer och att andra människor diskriminerar, samtidigt som man själv befinner sig i en miljö med tydlig strukturell över- och underordning.

Malin Fors belyser även olika psykodynamiska tolkningar av maktordning. En teori är att människors förnekande av vithetens betydelse kan vara uttryck för kollektiv dissociation – en form av bortträngning som förläggs utanför medvetandet. I tider av förändringar i omvärlden kan även behov av rasifiering växa, som svar på desorganiserade anknytningsmönster samt försök att bevara det som känns tryggt och familjärt.

Medvetenhet om vithet och privilegier
Den polarisering och det hårda samtalsläge som riskerar att uppstå vid samtal om rasifiering och vita privilegier är inte lätta att hantera och nyansera. Judy Ryde tar upp tre grundläggande förutsättningar för att fördjupade samtal kring vithet och rasifiering ska bli fruktbara:
a) Medvetenhet kring att vi alla har internaliserade fördomar.
b) Trygghet i att inte bli ”skammad” för omedvetenhet och känslor som ger uttryck för rasifiering.
c) Ett öppet utforskande ska inte ses som uttryck för rasistiska attityder.

För att förstå sig själv och andra bättre har Judy Ryde, som länge arbetat med gruppsamtal,  skapat en cirkulär ”white awareness-modell” som består av fem generella intellektuella och känslomässiga utvecklingsfaser. Faserna kan vara konstant låsta i ett läge under livet eller utvecklas stegvis och livslångt, utifrån olika mänskliga förutsättningar och erfarenheter:
1) ”Färgblindhet” och/eller förnekelse.
2) Ökad kunskap om hur vithet historiskt medfört förtryck och rasifiering.
3) Fördjupad känslomässig medvetenhet utifrån skuld och skam.
4) Integrering av kunskap och känsla, samt förståelse kring hur strukturell rasifiering påverkar vita och svarta systemiskt idag.
5) Handlingskraft för att själv bidra till förändring.

Det är naturligt att grupper eller individer som utforskar vithet kan fastna i olika faser, exempelvis kring om det är ”rätt eller inte” att vita personer känner skuld eller gränslöst älta hjälplöshet i stället för att gå vidare och reflektera kring rasrelationer mer vidsynt och komplext. Judy Ryde anser att egna skuld och skamkänslor är naturliga, och till och med önskvärda, i en ”white awareness-process”.

Ibland kan personer helt neka till att vita privilegier existerar, men en utforskande attityd i samtal betyder också att inget är ”rätt” eller ”fel”. Om rasifiering är något som omedvetet ingår i vår socialisationsprocess tar det sin tid att nå insikter och de måste få utvecklas ”organiskt” i varje individ.

Som den femte utvecklingsfasen i ”white awareness-processen” – handlingskraft för att själv bidra till förändring – har Judy Ryde initierat ett projekt med ett ideellt ”drop-in”- center som ger psykosocialt stöd till flyktingar och asylsökande som samverkar med primärvård och socialtjänst.

Nya perspektiv i framtidens psykologi
#MeToo fick enorm uppmärksamhet, både internationellt och i Sverige. Svenska kvinnor visade upp något annat än det Sverige som varit erkänt som en förebild för jämlikhet. #NoStranger, om strukturell vardagsdiskriminering, har inte fått samma genomslagskraft. Nationalistiska strömningar fortsätter verka för att reproducera vit maktdominans i västvärlden.

Populismen triggar klimatförnekelse och att stänga landsgränser för människor som måste fly på grund av torka och svårigheter med att odla, fiska och få daglig försörjning. Den globala uppvärmning leder till fler konflikter och krig där människor förföljs och svälter. Detta kommer, så långt vi kan se, skapa nya flyktingströmmar. För att förändring ska ske krävs globalt samarbete och interkulturella möten, vilket också innefattar nya perspektiv i psykologi och psykoterapi.

Kristina Lindstrand är legitimerad psykolog och psykoterapeut. 

Läs mer av Modern Psykologi: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s