Går det att ta stora kliv med små steg?

Förändring är svårt. Det vet nog alla som antingen försökt ändra egna tanke- eller beteendevanor, eller som vägleder förändringsprocesser. Även när vilja och förmåga finns kan det vara snårigt, för att inte tala om situationer där såväl oförståelse som ovilja bjuder motstånd.

Att möta ett högst normalt och förväntat motstånd mot förändring med att sänka kraven eller att nöja sig med mindre kan ibland vara en vettig strategi. Men det räcker dessvärre inte för att uppnå den samhällsomställning som krävs för en hållbar värld. På tröskeln till en aldrig tidigare skådad klimatkris ställs världen idag inför ett historiskt behov av omvälvande global förändring. Det är därför mer aktuellt än någonsin att vässa förståelsen för hur förändring kommer till stånd och hur den vidmakthålls.

Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel manar till omgående och omfattande åtgärder för att bromsa klimatpåverkan från oss människor. Att förändring behöver ske råder det således ingen tvekan om. Ofta talas det om att det som krävs är en genomgripande samhällsomställning. Detta signalerar att det inte kommer att räcka med enskilda individers livsstilsförändringar, oavsett hur många dessa är.

”Att möta ett högst normalt och förväntat motstånd mot förändring med att sänka kraven eller att nöja sig med mindre kan ibland vara en vettig strategi. Men det räcker dessvärre inte för att uppnå den samhällsomställning som krävs för en hållbar värld.”

Så hur ska det gå till? Vem ska göra vad? Vem har ansvaret? Med ett så stort och komplext problem är det naturligt att huka under bördan. Den faktaspäckade skrämselpropagandans begränsningar för att åstadkomma förändring har ofta debatterats i media och på senare tid möts vi oftare av tips om nudging och enkla, klimatsmarta livsstilsförändringar. Ofta kan det sammanfattas med det mindre skrämmande uttrycket: ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.”

Här finns dock ett dilemma. Uppmaningen kan nämligen i värsta fall leda till att förändringen stannar på för låg nivå. På alla nivåer – individ, organisation, nation – finns risker med att sätta alltför låga och vaga mål, eller mål som det inte går att följa upp.

Bakom många informationskampanjer och förändringsinterventioner med syfte att främja miljövänliga beteenden finns en inneboende tanke som går att beskriva med begreppet spillovereffekt. Genom att locka till ett ”låg-tröskel-beteende” är förhoppningen att det naturligt ska leda till flera miljövänliga beteenden – så kallad positiv spillover. Men i verkligheten finns en risk att denna motivationsgrund orsakar en negativ spillover, som i sin tur kan ta sig uttryck och beskrivas på olika sätt:

• moral licensing – som handlar om att individer tycker att de med det nya beteendet har dragit sitt strå till stacken och inte behöver göra mer, t.ex. om man tycker att det räcker att plastbanta.

• tokenism – handlar om enkla beteenden som har alltför liten eller ingen effekt, t.ex. prishöjning på flygbiljetten som klimatkompensation.*

• single action bias – där riskuppfattningen dämpas av den enskilda handlingen oavsett hur effektivt den egentligen minskade risken, t.ex. om man nöjer sig med att installera solceller men för övrigt har kvar samma livsstil.

• rebound effect – då beteendet leder till sådan nöjdhet med insatsen att personen ”unnar sig” något därefter som innebär att slutresultatet av ansträngningarna blir en ökning av miljö-/klimatpåverkan, t.ex. att man firar att man varit duktig på att sopsortera genom att unna sig en shoppingresa.

”Single action bias innebär att riskuppfattningen dämpas av den enskilda handlingen oavsett hur effektivt den egentligen minskade risken, t.ex. om man nöjer sig med att installera solceller men för övrigt har kvar samma livsstil.”

En forskningssammanställning över mekanismerna bakom spillovereffekten pekar på att fokus på individens egna fördelar bör tonas ner medan fokus på regler och normer ökar chansen för positiv spillover. Ett annat intressant resultat är att det verkar som om abstrakta påminnelser om tidigare miljövänliga handlingar har en starkare koppling till positiv spillover än påminnelser med konkreta exempel. Möjligen har det att göra med att konkreta exempel kan fungera som ett ”bevis” på att individen redan axlat sin del av bördan. För att åstadkomma positiv spillover verkar en självidentitet präglad av miljöhänsyn ha betydelse, det vill säga att se sig själv som en person som bryr sig om miljö och natur. När miljö- och klimathänsyn upplevs som en norm bidrar det till frivilligt fler miljövänliga handlingar. Negativ spillover kan däremot uppstå när handlingen huvudsakligen drivs av känslor som rädsla, skuld och skam. Om utförandet av den miljövänliga handlingen leder till att känslan som drev på handlingen dämpas eller avtar helt så försvinner också drivkraften att vidmakthålla beteendet. Om handlingen endast motiverades av den negativa känslan kan detta alltså leda till att dessa önskvärda beteenden antingen avstannar eller upphör när känslan försvunnit.

Även inom organisationer och på nationell nivå krävs uppmärksamhet på när och hur känslor eller attityder påverkar våra kollektiva beteenden på ett begränsande sätt. I klimatkrisen behöver vi vägledas av kunskap om vilka handlingar som har verklig och tillräcklig effekt, samtidigt som vi respekterar och lyssnar till de känslor som väcks. För alla som arbetar med förändringsprocesser är det därför viktigt att känna till fenomenet med spillovereffekter och dess potentiella dilemman. Det gäller oavsett om man jag jobbar med individer, organisationer eller på samhällsnivå – alla nivåer behövs i omställningen.

Vad ska vi göra då?

Med tanke på utmaningens omfattning är det förståeligt att man kan vilja dela upp den i lite mer lättsmälta portioner. Men det gäller alltså att vara medveten om risken för negativ spillover. Både den som funderar på egna livsstilsförändringar och den som arbetar tillsammans med andra för att åstadkomma en långsiktigt hållbar samhällsomställning kan ha användning av följande insikter från forskningen:

Gör mer av detta

· Lita på människans förmåga till kreativitet och anpassning. Om vi måste släppa någon livsstilsvana, så kommer den att kunna ersättas av något annat, mer hållbart.

· Kom ihåg att begränsningar inte alltid är av ondo, snarare kan de utgöra en viktig grogrund för kreativitet.

· Gör en koppling mellan det önskvärda beteendet och helhetsbilden av omställningen, och ge tips på flera beteenden inom samma område, t.ex. bostad/fastighet, energi, konsumtion, livsmedel och transporter.

· Förstärk förmågan att ’fira’ framgångar och genomförda förändringar (självklart utan negativ spillover) och samtidigt hitta uthållighet genom att lägga upp en långsiktig plan för fortsatta förändringar.

· Förmedla att vi har ett delat ansvar – ingen står ensam i det här!

· Påminn om allt som redan görs och om alla som är engagerade i att ställa om sina egna liv och/eller påverka makthavare på olika sätt, för att mota eventuella hopplöshetskänslor. Vi startar inte från noll.

· Förmedla tilltro till människans förmåga att samskapa. Det finns inte bara ett sätt att leva hållbart, allas bidrag behövs.

· Bygg på din förändringsverktygslåda. Beroende på om du arbetar med din egen omställning eller vägleder andras förändringsprocesser så krävs olika metoder. Likaså krävs olika strategier om det är enskilda beteenden/vanor som ska förändras eller ett system.

· Uppmuntra till kreativ visualisering av en framtid där nya vanor och livsstilar redan är självklart etablerade, för att skapa personligt engagemang i det liv som levs i framtiden. Att få leka med tanken på hur framtiden kan te sig i vardagen kan bidra till förändringsberedskap och kan göra framtiden personligt intressant i stället för enbart osäker eller skrämmande.

Undvik detta

· Undvik att använda negativa känslor som motivationsgrund. Välj hellre att förstärka normbaserad motivation (’det är det rätta att göra’).

· Presentera inte fakta som kan upplevas som skrämmande utan att samtidigt ge förslag på relevanta handlingsalternativ.

· Vänta inte på en ’quick-fix-one-size-technosalvation-fits-all’-lösning. Den finns inte. Den räcker inte.

Tänk på detta

· Var vaksam på negativ spillover-tendenser! Fira det som genomförts men påminn om helheten och ge förslag på nästkommande steg.

· Det är inte säkert att det är enklare att börja smått. Ett större åtagande kan bygga momentum och ge självförtroende så att de påföljande förändringarna sedan ter sig relativt enkla.

· Var ärlig. Underskatta inte omfattningen, komplexiteten eller hur allvarligt problemet är. Vi människor har aldrig löst någon klimatkris tidigare. Men vi har gjort saker för första gången förr.

· För alla oss som lever nu – och för kommande generationer – kommer hanteringen av dessa frågor att vara en livslång vardag. Så hitta sätt att vara uthållig, ha medkänsla med dig själv och andra, och försök även använda din lekfullhet i engagemanget kring framtidsskapandet.

Sammanfattningsvis handlar det om att det inte går att luta sig enbart mot gammal visdom vad gäller beteendeförändring när det kommer till arbetet med att bromsa klimatförändringen. Klimatsystemet är ett komplext och trögföränderligt system och det ger inte omedelbar feedback på effektiviteten i våra enskilda beteenden. Till det behövs forskning och vetenskapliga mätmetoder. När det är så svårt som det är att bedöma effekterna av såväl enskilda som kollektiva beteenden är risken stor att vi fastnar i ett läge av negativ spillover. För att låna en lärdom från den i skrivande stund pågående pandemin så kan man säga att ”det är över när det är över”, inte när vi tycker att ”nu får det väl ändå räcka, mer är inte rimligt”.

Vi kan – och ska – självklart använda all tillgänglig kunskap. Flera olika vetenskapsdiscipliner i samspel med varandra hjälper oss att navigera. Samtidigt måste vi vara ödmjuka inför att mänskligheten aldrig ställts inför ett så komplext och svårhanterligt problem. Ingen har facit. De vägar som leder till framgång utmärks av samarbete, mod och innovation. Detta är definitivt egenskaper och förmågor som finns hos oss människor. Nu måste vi hjälpas åt att förstärka de egenskaperna genom att tillsammans förvärva nödvändiga färdigheter, bygga gemensam kapacitet och långsiktig uthållighet. Med små steg och stora kliv håller vi oss i rörelse framåt och på så sätt samskapar vi framtiden.

Viktoria Vingmarker är legitimerad psykolog med masterexamen i hållbar utveckling. Hon arbetar som klimathandläggare på länsstyrelsen. Texten är ett bearbetat utdrag ur ett kapitel i Handbok inom hållbarhet & psykologi (PHU, 2020).

_{* Utsläppet från den klimatkompenserade aktiviteten finns kvar i atmosfären under lång tid medan effekten av klimatkompensation genom exempelvis planterad eller bevarad skog går om intet ifall denna huggs ner eller brinner upp. Plantering och bevarande av skog är dock värdefulla åtgärder i klimatarbetet. Det vanskliga infinner sig när det används som klimatkompensation.}