Därför rodnar vi

Pretty caucasian girl covers her face with her hands
Erytrofobi kan behandlas med både kbt och SSRI-preparat. Foto: Istockphoto.

Psykologen Karin Johansson rodnar och frågar sig vad forskningen egentligen vet om blossande kinder.

Diarré och sexkvalitet. Som psykolog behöver man ställa de obekväma frågorna. Men det är inte alltid att ställa frågan som är det jobbiga, utan den befarade reaktionen efteråt. Det händer att både jag som psykolog och patienten rodnar, ibland utan att jag vet vem det är som börjat. Kan rodnad smitta? Och vad gör jag i så fall för att inte rodna? Och är det ens något att vara rädd för?

Vi rodnar av lika många anledningar som de olika röda färger vår hud kan anta. Medan arteriellt blod associeras med ett mer aggressivt tillstånd tycks den grönaktiga färgen av venöst blod höra samman med rodnad i sociala sammanhang.

Vi rodnar inte alltid när vi tycker att något är pinsamt eller skamfullt, men ofta förekommer dessa skeenden samtidigt. En pinsam situation kan handla om att begå ett misstag, som att spilla kaffe eller rapa offentligt. I terapirummet skulle det pinsamma kunna vara frågor om sex eller magproblem. Situationer som kan leda till att vi känner skam handlar ofta om att vi misslyckats med att leva efter våra värderingar, som till exempel att fuska i en tävling där man värderar rent spel mycket högt.

Men varför blir vi röda i ansiktet när vi upplever att vi har gjort något pinsamt eller när vi skäms?


Annons:
Prenumerera


Förmågan att rodna har länge väckt forskarnas intresse. Charles Darwin konstaterade att människan som art är ensam om förmågan att anta färgen av en tomat. Darwins teori var att det är just ansiktet som ändrar färg på grund av att det är till ansiktet som andra människors uppmärksamhet vanligen riktar sig. Uppmärksamhet mot andra kropps-delar än ansiktet skulle därför teoretiskt kunna få också dessa kroppsdelar att rodna. Men på vilket sätt skulle förmågan till rodnad kunna vara en evolutionär fördel? Detta förbryllade Darwin och förbryllar forskare än i dag.

Oönskad uppmärksamhet tycks vara den mest framträdande orsaken till rodnad. En teori, som bland annat presenterats av psykologiforskare i en artikel i tidskriften Psychological Bullentin år 1992, är att rodnaden är ett sätt att försöka förflytta uppmärksamheten från den som rodnar; genom att bli röd i ansiktet signalerar vi till omgivningen att vi inte vill ha uppmärksamhet. Förutom att vi själva blir obekväma när vi rodnar skulle alltså omgivningen bli det och därmed skifta fokus bort från den rodnande personen. Vi tycks till och med kunna rodna av att andra rodnar, så kallad empatisk rodnad. Det skulle kunna förklara den situation som uppstår i terapirummet när psykolog och patient båda blir röda i ansiktet.

En annan teori handlar om att rodnaden uppstår som en ursäktande gest. När vi har brutit mot en social norm rodnar vi för att visa att vi är medvetna om överträdelsen och ursäktar oss genom att rodna. Är det en ursäkt det handlar om när psykologen rodnar efter att ha ställt en obekväm fråga till patienten? Ett sätt att säga att vi inte alltid kommer att ställa så pinsamma frågor?

Flera studier visar att omgivningen godtar rodnad som en ursäkt, bland annat en studie från år 1982, där deltagare fick observera när (skådespelande) kunder välte en trave med toalettrullar i en matbutik. Deltagarna var mer benägna att se på personerna som sympatiska och trovärdiga om kunden rodnade efter händelsen, i jämförelse med när kunden inte gjorde det. Hur kan det komma sig? Eftersom rodnad styrs av det autonoma nervsystemet går det inte att styra rodnad viljemässigt.

Men om nu rodnad inte går att kontrollera, finns det någon hjälp att få om rädslan för att rodna är så stor att den får en att undvika sociala sammanhang? Erytrofobi är den kliniska termen som beskriver stark rädsla för att rodna.

Som vid många andra kognitiva beteendeterapeutiska behandlingsinsatser, kbt, vid fobier – handlar det om att lära sig hantera sin rädsla. Behandlingen innefattar psykoedukation, beteendeexperiment och kognitiv omstrukturering. Psykoedukation handlar om att lära sig vilka psykologiska mekanismer som kan förklara uppkomsten av beteendet, till exempel rädslan för att rodna. Vid erytro-fobi kan det handla om att bli uppmärksam på hur ökad självfokusering gör att man letar efter tecken på rodnad, till exempel att känna sig varm, vilket triggar den faktiska responsen att rodna.

I beteendeexperiment uppmanas man att undersöka huruvida bilden man har av sig själv och av andra faktiskt stämmer med verkligheten. Det kan till exempel innebära att man genom videofilmning av en social situation får undersöka om och hur mycket man faktiskt rodnar. Flera studier har visat att man ofta har överskattat hur mycket man rodnar.

Men hur blir det om man efter ett beteendeexperiment ser sig själv på film och konstaterar att man faktiskt rodnar? Här blir den kognitiva omstruktureringen viktig, där automatiska tankar utmanas, i detta fall tankar om rodnadens betydelse. Det kan till exempel vara: ”Om jag rodnar visar jag att jag är osäker och svag.” Eller: ”Om jag rodnar kommer andra att tänka att jag är osäker och svag.” Genom att ändra betydelsen man tillskriver sin rodnad antas ens upptagenhet av den minska och med tiden också förekomsten av rodnad.

Förutom kbt kan behandling för erytrofobi också innefatta selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI. Detta eftersom SSRI kan påverka blodflödet i amygdala, som kopplats till responsen att rodna hos personer med erytrofobi. Det finns nämligen forskning som tyder på individuella skillnader i hur vi reagerar på potentiellt pinsamma och skamfulla situationer. Hos en person med stark rädsla för att bli granskad och då eventuellt rodna, till exempel vid ett tal inför publik, aktiveras lätt det uråldriga alarmsystemet i amygdala. Då blir det svårt att behålla sitt lugn och fokus. Hos en person som inte upplever rädsla inför situationen aktiveras i stället lättare andra delar av hjärnan, associerade med högre kognitiva nivåer, vilket gör att personen i stället förblir lugn och fokuserad.

En annan individuell skillnad handlar om rädslan för att bli granskade av andra. Personer med social fobi och erytrofobi tycks vara mer rädda för att bli negativt bedömda av andra.

Men varför kan vi rodna även vid positiv bedömning, till exempel vid beröm? I arbetet som psykolog kan jag komma på mig själv med att rodna vid beröm från en kollega eller vid ett tack från en patient. Rodnar vi vid beröm när vi inte tycker att berömmet vi får är adekvat och för att signalera att vi vill förskjuta uppmärksamheten ifrån oss? Kanske hade Darwin rodnat av empati om han visste att forskarna fortfarande inte har svaret.

Karin Johansson är legitimerad psykolog och frilansskribent: Den här artikeln publiceras även i Modern Psykologi 8/2018Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s