Efter 60 förändras din personlighet

Vår personlighet är relativt stabil under vuxenlivet, även om vi generellt blir bättre på att samarbeta och ta ansvar efter hand. Men redan i 60-årsåldern vänds den utvecklingen till sin motsats, enligt ny svensk forskning.

Olika skolor inom psykologin har skilda uppfattningar om vad personlighet är och därför olika syn på hur föränderlig den är. Enligt den psykodynamiska teorin grundläggs personligheten under de första levnadsåren, då en unik repertoar av försvarsmekanismer utvecklas. Dessa påverkar hur vi hanterar inre och yttre konflikter, vilket är vad personlighet är, enligt den psykodynamiska teorin. Personligheten anses ganska stabil och relativt oåtkomlig, eftersom den är omedveten.

Anhängare av social-kognitiva teorier anser i stället att personligheten syns i de tankar som styr vårt beteende. Personligheten anses sålunda mer föränderlig, eftersom vi kan bearbeta våra tankar och därmed påverka vårt mående och våra beteenden.

Trait-teorier, slutligen, bygger på övertygelsen att vi föds med tendenser att bete oss på ett visst sätt, som är relativt bestående. En bebis kan till exempel vara känslig för sinnesintryck och därmed ha lätt för att bli ängsligt lagd. Tendenserna förstärks eller försvagas under uppväxten i samspel med miljön. Ett exempel på en trait-teori är femfaktormodellen, som anger fem grundläggande personlighetsdrag som varje individ uppvisar i större eller mindre utsträckning.

Trots olika personlighetsteorier är de flesta överens om att personligheten är stabil från cirka 25–30-årsåldern. Men inte till hundra procent. Den så kallade mognadsprincipen beskriver hur vår sam-arbetsvilja och skötsamhet ökar generellt under vuxen-livet medan eventuell ängslighet minskar. Förändringen anses spegla en utvecklad förmåga att uppfylla vuxenlivets sociala roller och bli en ansvarstagande del av samhället.

Men på senare tid har det kommit studier som ifrågasätter mognadsprincipen och påstår att den processen avstannar eller till och med går åt motsatt håll vid högre ålder. Men forskarna är inte eniga om när den förändringen sker eller hur den ser ut i detalj.

I en studie vid Linnéuniversitetet mättes personligheten hos drygt 300 individer med tolv års mellanrum. De yngre deltagarna, drygt 200 individer, var vid första mätningen antingen 60 eller 66 år gamla och de äldre, totalt 100 individer, var 72 eller 78 år. Försökspersonerna ingår i The Swedish national study on aging and care, en nationell, tvärvetenskaplig hälso-studie om åldrandet som pågått sedan 2002. Deltagarna är slumpmässigt utvalda från befolkningen i Karlskrona kommun.

I ett självskattningsformulär svarade försökspersonerna på 60 påståenden som beskriver personlighet utifrån fem-faktor-modellen. Man använde en femgradig skala från 1 (instämmer inte alls) till 5 (instämmer helt och hållet). I förhållande till varandra förändrades de olika deltagarnas personlighet väldigt lite under uppföljningstiden, det vill säga den som skattade högst i gruppen på extraversion gjorde det även tolv år senare, den som skattade lägst på neuroticism gjorde det även vid uppföljningen, och så vidare.

– Det här visar att personligheten, alltså balansen mellan de fem dragen, är mycket stabil över tid, i enlighet med trait-teorin och personlighetsbegreppets definition, säger Mikael Rennemark, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet och en av forskarna bakom studien.

Annons:

Däremot fann forskarna att mognadsprincipen inte stämde. Alla blev mindre samvetsgranna och utåtriktade. De yngre försökspersonerna blev dessutom mindre samarbetsinriktade och öppna för nytt. Tidigare studier har angett att den förändringen skulle ske först efter 80-årsåldern.

– Det kan handla om att man blir mer tillbakalutad efter pensionering, släpper taget om krav och blir mindre medgörlig och tillagsinställd, vilket jag tycker är en sund reaktion, säger Mikael Rennemark. 

Att äldre är mindre öppna för nytt är en välkänd kliché som får stöd i studien.

– Minskad utåtriktning och  öppenhet kan hänga samman med att många börjar rikta sig mer inåt och tittar tillbaka på livet. Man kanske upplever att man ”sett det mesta”. Fast det kan också vara en skyddsmekanism, att man klarar sig bättre om man begränsar sin värld mer. Inom äldreforskning talar man om selektiv optime-ring, det vill säga att man väljer vad man vill fokusera sina krafter på.

Forskarna såg också en marginell ökning av ängslighet hos den äldre åldersgruppen.

– Ju äldre vi blir, desto mer ansatta är vi för det vi är oroliga för. Risken att bli sjuk och att anhöriga blir sjuka ökar. Vi närmar oss livets slut och blir mer sårbara totalt sett.