Adhd-diagnos som befriar

nordin-MP-anstalt-exterior-liggande.jpg
Anna-Maria Stawrebergs reportage publicerades först i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Emil Nordin.

Så blev Kriminalvården ledande inom forskningen om sambandet mellan adhd och brottslighet.

Det är fullt på parkeringen utanför Österåkeranstalten. Ändå är det tomt och stilla på området. En göks hoande i bakgrunden förstärker känslan av ödslighet. Det är först när vakten öppnat den lilla porten i den höga, aprikosrosa muren och vi blir insläppta som vi ser ett första livstecken.

Här, på den slutna anstalten strax utanför Åkersberga, där 137 män sitter av sina straff, är säkerhetsnivån hög. Alla besökare lämnar ifrån sig identitetshandlingarna redan innan de kliver in. Därefter är det en säkerhetskontroll liknande den som resenärer får genomgå på en flygplats.

Men vi ska inte åka på semester. Vi är här för att få veta mer om hur det kom sig att den svenska kriminalvården blev pionjärer när det gäller att upptäcka och behandla adhd hos de intagna.

– Personalen hade länge noterat att många klienter hade problem med koncentrations- och impulssvårigheter och under 00-talet gjordes de första kliniska studierna, säger Lena Lundholm, psykolog, forskare och sektionschef i Kriminalvården, som väntar i ett kontorsrum på andra våningen.

Studierna genomfördes tillsammans med forskare från Karolinska institutet och kom att gå under namnet Norrtäljestudien och Hågastudien. De publicerades i de vetenskapliga tidskrifterna British Journal of Psychiatry och Addiction.

Studierna visade bland annat att behandlad adhd ökade möjligheten att delta i återfallsförebyggande behandling samtidigt som det minskade risken för återfall i missbruk.

– Studierna var de första i världen som prövar läkemedelsbehandling av adhd i gruppen brottsdömda, säger Lena Lundholm.

När studierna var genomförda var man övertygad om att det går att utreda och behandla adhd inom Kriminalvården. Men för att uppfylla kravet på att minska återfallsrisken var det viktigt att ta tag i situationen.

– Det är ett par stora svenska registerstudier som ger forskningsstöd för en koppling mellan behandlad adhd och färre begångna brott, säger Lena Lundholm.

En av dessa publicerades i New England Journal of Medicine 2012 och visade på 32 procents minskad brottsligheten när personer med adhd fick medicin jämfört med när de inte medicinerade.

I oktober 2014 drog Lena Lundholm och hennes kollega Anna Simonsson igång det första av två projekt med screening och utredning av adhd. Klienter som screenats positivt på något av Stockholms fyra häkten placerades på Österåkeranstalten och på Norrtäljeanstalten för att fortsätta den neuropsykiatriska utredningen.

– Det här är helt frivilligt. Vill man inte genomgå den här processen, då kan man avstå, säger Lena Lundholm.

Hittills har intresset för att bli utredd varit stort, och under projektperioden som varade fram till den 31 december förra året hade det team som jobbade med de intagna 120 utredningsärenden. Av de 120 utredda männen visade det sig att 75, alltså 63 procent, hade en adhd-diagnos som tidigare varit outredd.

På Österåkeranstalten, där många intagna är dömda för grova narkotika- och/eller våldsbrott, såg personalen snabbt fördelarna med att jobba vidare med de klienter som visat sig ha adhd.

– Vi insåg också att vi här, under klientens tid inom Kriminalvården, har ett öppet fönster där det finns en möjlighet att behandla den intagna. Under den tid som en klient är intagen finns inget annat som stör. Klienten är drogfri, kan fokusera på det vi erbjuder och eftersom det är frivilligt är motivationen också stor, säger Lena Lundholm.

Filiz Erkek, klienthand-läggare och ansvarig för det program som erbjuds de intagna med adhd-diagnos, håller med. Hon är ”adhd-ambassadör” på Österåker-anstalten och har sett att motivationen är stor. De som får möjlighet att delta på kursen Pegasus, där klienterna får lära sig mer om adhd och hur man kan hantera sin adhd i vardagen, hänger på i nästan samtliga fall.

Eftersom hon är kursledare träffar hon de intagna som fått diagnosen och blir en av de personer som är med under hela processen. Att få en diagnos i vuxen ålder kan vara omtumlande. Många av de intagna har haft ett struligt liv redan från barndomen och att då få en diagnos blir en del av förklaringen till varför de hamnat inom Kriminalvården. Det har funnits ett mönster som hängt med under alla år, och för vissa kan det bli en lättnad, men för andra kan det bli en känsla av bitterhet, en känsla av att ”hade någon sett det här tidigare kanske jag inte hade hamnat här”.

– En del som fått diagnosen under häktestiden blir väldigt ledsna, särskilt om de kommit upp i åldrarna. Andra blir glada och ser en möjlighet att ta tag i sin tillvaro, säger Filiz Erkek.

Liam är en av de intagna på Österåkeranstalten som genomgått en adhd-utredning. Han sitter inne för grov misshandel och provade amfetamin första gången när han var i 20-årsåldern. I dag är han 30, och vi har valt att kalla honom något annat än det han heter i verkligheten.

– Vi kan väl kalla mig Liam, jag har alltid velat heta det, säger han med glimten i ögat.

För lika våldsam som han kunde bli när det begav sig, lika humoristisk och mån om att berätta hur det är att växa upp med obehandlad adhd är han nu när vi möts i det minimala besöksrummet.

Här är det trångt, enkelt inrett. Ett bord. Fyra stolar. Ett fönster ut mot muren. Liam själv är klädd i t-shirt och träningsbyxor.

– Jag visste inte att jag hade adhd. Men visst har jag nära och kära runt omkring mig som haft det på känn. Dessutom har flera i min familj delvis samma problematik.

När Liam var liten hade han alltid spring i benen. Han var sprallig och hade svårt att sitta still. Även om han försökte lyssna och göra som lärarna sa gick det inte så bra. Han kunde inte fokusera och längtade i stället ut till idrottsplanen, där han hängde så mycket det gick.

– Det var väl så att man mest satt i andra tankar. Jag hade svårt att hänga med i skolan, men tänkte att det kanske berodde på annat. Farsan har dyslexi, berättar han.

Liam hade svårt att varva ner och var ofta för rastlös för att kunna sova. Under perioder hade han riktigt grava sömnproblem, och det hände att han bara sov några timmar om dygnet.

– Ja, och så var jag inblandad i en del bråk under skoltiden. Det blev rätt hetsigt ibland. Om någon sa något fel kunde jag inte låta bli att påpeka det, och så blev det handgemäng, säger han.

Det är svårt att tro att den Liam som sitter här, uppmärksam och mån om att vara så tydlig som möjligt, som tystnar och tänker efter noga för att hitta de rätta orden, är den Liam han berättar om. Ändå är han ärlig, vill inte sticka under stol med att han begått brott och gjort många illa. Framför allt vill han inte skylla på det faktum att han gått runt med obehandlad adhd, även om det märks att han är lättad över att ha fått en diagnos, som är en del av förklaringen till varför han är den han är.

– Jag var en person som alltid ville vara i centrum och synas och höras. Jag var en skämtare, men jag skämtade ofta på andras bekostnad.

I centrum är han fortfarande. Det är svårt att inte beröras av hans historia. När Liam berättar blir det tydligt hur tillvaron kan vara när allt trasslar till sig, när tillvaron blir körig och när man varken vet ut eller in.

– Jag har ju alltid jobbat och så men … han blir tyst en stund och letar efter den rätta formuleringen. För när han var 24 och testade amfetamin i en förhoppning om att det skulle göra honom fokuserad körde det ihop sig rejält. Hade det varit krångligt innan, var det inget emot hur det blev nu.

Liam har flera misshandelsdomar på sig, men när han den här gången häktades för grov misshandel, hade ett av hans syskon hört talas om möjligheten att genomgå adhd-utredning på häktet och försökte övertala Liam till att försöka få möjlighet att testa sig.

– Jag påpekade direkt att jag ville genomgå utredningen och det blev två fulla dagar med tester. Det var utmattande. Jag som alltid har haft svårt att sova sov bättre än på länge de kvällarna, säger Liam och skrattar.

När han fick sin diagnos blev han väldigt intresserad.

– Jag ville veta hur jag kan gå vidare för att få en vardag som fungerar. Mamma blev jätteglad för min skull.

När Liam fått sin diagnos satte han sig med en läkare och en psykolog för att gå igenom vad som skulle kunna göras för att hjälpa honom vidare. Vid det här laget satt han på Österåkeranstalten. 

– Vi pratade om medicinering, och om vilken medicin jag skulle kunna äta för att få hjälp. Eftersom jag är gammal amfetaminmissbrukare är det noga med vilken medicin jag äter, säger han.

Efter en månad märkte han resultat. Plötsligt blev omvärlden lite lugnare, tydligare och mer strukturerad. Plötsligt kunde han fokusera och utbildningen som han följde på Österåkeranstalten blev lättare att koncentrera sig på.

– Min familj säger att jag är som en ny människa, säger han enkelt.

Någon utbildning har Liam inte avslutat än. Han tittar på Filiz Erkek, som sitter på en av stolarna i bortre delen av det minimala rummet.

– Vi har pratat om att jag ska få gå den här Pegasus-utbildningen, men det har inte blivit av än. Jag är ju intresserad av min diagnos, så jag hoppas få gå den snart.

I det luftiga kontorsrummet på andra våningen fortsätter diskussionen om adhd-projektet. De båda projekten är nu avslutade och nu diskuteras hur man ska kunna fortsätta arbetet och få in utredningarna i den ordinarie verksamheten.

– Vi vet ju att det finns ett behov hos klientgruppen. Vi vet också att det här finns en stor möjlighet att utreda och behandla där ingen annan lyckats. Här på Österåker är klienterna drogfria, här hittar vi dem och här kommer vi och hämtar dem om de inte dyker upp på mötena eller på kurstillfällena, säger anstaltschefen Fredrik Thunberg.

Det är högt tryck till Pegasus-kursen som Filiz Erkek leder. Hittills har 18 intagna deltagit och det står många i kö.

– Kursen består av åtta tillfällen där varje tillfälle har ett tema. Från början var det nio tillfällen, men vi tog bort temat ”adhd och relationer” eftersom det visade sig vara smärtsamt för klienterna, säger Filiz Erkek.

Under kurstillfällena går man igenom hur man kan tänka och få hjälp med att hantera adhd:n i sin vardag, vilka livsstilsfaktorer som kan försämra respektive förbättra tillvaron, hur man kan hantera sin adhd i arbetslivet och vilken hjälp man kan förvänta sig från samhället när klienten suttit av sin tid på Österåker. Med på kursen är en arbetsterapeut, och som stöd finns en psykolog. Men Filiz Erkek är noga med att betona att det handlar just om en kurs, och inte någon psykoterapi. På de olika kurstillfällena finns också specialinbjudna ledare, till exempel en psykiater, någon från arbetsförmedlingen och någon från frivården.

Och utbildningen har hittills gett resultat.

– Klienterna har gett utbildningen höga betyg i den utvärdering som görs efteråt, och vi ser också klara och tydliga resultat vad gäller återfallsrisken i missbruk. Dessutom har medvetenheten om adhd ökat hos såväl personal som hos de intagna, konstaterar Lena Lundholm.

Hur resultaten från projekten ska användas inom hela myndigheten är ännu oklart. Utgångspunkten är att om man jobbar vidare med adhd-problematiken inom Kriminalvården så minskar risken för återfall. Men det är inte alldeles okontroversiellt. I Kriminalvårdens direktiv står klart och tydligt att man har i uppdrag att arbeta återfallsförebyggande. Å andra sidan är det inte helt klart om det är Kriminalvården som ska stå för behandling av adhd. Det kan snarare vara sjukvårdens uppgift, och här riskerar alltså klienter att hamna i kläm.

Men på Österåker fortsätter personalen att försöka göra vad den kan för att hjälpa.

– Vi strävar efter att se till varje persons behov. Kan han inte passa tider på grund av sin diagnos, eller kan han inte sova på grund av sin diagnos, då kan han inte heller fungera i skolundervisningen. Vi jobbar med att kartlägga varje individs behov och utifrån det göra en verkställighetsplan där stödbehoven finns med. Eftersom vi vet att det här funkar är det en viktig del av verksamheten, säger Fredrik Thunberg.

I och med att de två projekten har genomförts har kvaliteten på behandlingen ökat markant. Samtidigt är det alltså inte självklart att det är Kriminal-vården som ska utföra den här vården.

– Man kan fundera på om det är rätt eller fel att vi gör det som andra borde ägna sig åt. Samtidigt söker vi lösningar på problem som våra intagna har, och för några år sedan hade vi inte de här kunskaperna om hur starkt psykisk ohälsa kan påverka en människa, säger Kriminalvårdens general-direktör Nils Öberg.

– Alla med adhd blir givetvis inte kriminella, men vi vet att det är en riskfaktor, tillägger han.

Nils Öberg menar att utredningarna är viktiga, och han är inte förvånad över resultatet, som egentligen bara bekräftar det som Kriminalvårdens personal sett under många år.

– Nu när vi har den här iakttagelsen gäller det att validera det, konstaterar han.

Vad som händer när den intagna personens tid inom Kriminalvården tar slut – förr eller senare kommer ju den dagen då en klient ska kliva ut genom portarna och ut i samhället – är för tidigt att säga.

– Vi ser väldigt goda effekter på de resurser vi lagt, oavsett om det handlar om utbildning eller andra insatser. Vi ser också att återfallen i brott minskar i Sverige och att de har gjort det i en obruten kedja under åtminstone tolv år.

I vilken utsträckning arbetet fortsätter på utsidan har Nils Öberg svårt att uttala sig om. Samarbetet mellan anstalterna och frivården är tätt, och även om förberedelsen inför frigivningen är mycket lång, är det upp till respektive kommun att ta över när frivården släpper.

– Då ligger det utanför vår kontroll, även om vi naturligtvis är medvetna om vikten av att vårdkedjan håller hela vägen.

Alla klienter med misstänkt adhd utreds inte i Kriminalvården. Det finns flera orsaker till det, menar Nils Öberg.

– Främst handlar det om tid. Om strafftiden är kort, då räcker inte våra ansträngningar till, och då är det inte alltid etiskt rätt att sätta igång med en insats. Det här kan skaka om de intagnas världsbild ganska rejält och då kan vi inte bara släppa taget helt plötsligt.

Fakta: 3 x adhd
1) Adhd är en förkortning för attention deficit hyperactivity disorder, eller på svenska uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, där den som får diagnosen har problem med störd uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet. Problemen förekommer i hög utsträckning och påverkar minst två områden i vardagen, och de debuterar före tolv års ålder.

2) Diagnosen innefattar mycket, men mycket enkelt uttryckt kan man beskriva det som att en person med adhd har svårt att få ihop sin vardag, kan ha problem med sin impulskontroll och kan ha stora svårigheter med till synes enkla saker som att passa tider, lyssna på instruktioner och fokusera.

3) Kriminalvården uppskattar att runt 25 procent av klienterna uppfyller diagnoskriterierna för adhd, vilket är tio gånger mer än hos normalbefolkningen.

Anna-Maria Stawrebergs reportage publicerades först i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den här artikeln har korrigerats 30 november 2017.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s