Nyfödd och separerad
Jättepandans unge föds endast några hundra gram tung, efter en graviditet vars längd kan variera med flera månader. Den första veckan i livet vilar ungen på mammans bröst. Utan hennes värme kommer den inte att överleva. Allt annat blir oviktigt för mamman – hon låter till och med bli att äta och att dricka under ungens första levnadsvecka.
En panda, ett föl eller en apa föds med ett visst beteende och en viss förväntan. Detsamma gäller människan. Vi har ett genetiskt programmerat beteende vars avsikt bland annat är att utlösa ett kraftfullt beskydd. Är du här? undrar den nyfödda. När svaret uteblir, handlar det om liv eller död.
Nils Bergman är läkare vid NINO Foundation (Neuroscience for improved neonatal outcomes) i Kapstaden i Sydafrika. Han är känd för uttalandet ”nyfödda barn är inte i en kuvös för att de är instabila, de är instabila för att de är i en kuvös”. År 2004 publicerade Nils Bergman en uppmärksammad studie om hur stark responsen på separation är hos mycket för tidigt födda barn, dem vi brukar lägga i kuvös just på grund av att de anses vara för sköra för att placeras hos föräldern.
Barnen delades in i två grupper, där den ena omedelbart efter födseln lades i kuvös och där fick ett sedvanligt omhändertagande. Den andra gruppen lades på förälderns bröst. Efter sex timmar hade samtliga barn som placerats på förälderns bröst stabiliserats. Motsvarande siffra för barnen i kuvös var femtio procent.
En trolig förklaring till resultatet är att kvinnans bröst är bättre på att värma upp barnet än vad en kuvös är. Till och med när nyfödda tvillingar, där en är lite för varm och en är lite för kall, placeras så här reagerar kvinnans kropp med att värma upp den som är kall och svalka den som är för varm till en normal kroppstemperatur. En annan orsak till det observerade resultatet är att våra barn, precis som andra djur, föds med en drift att vara nära föräldern. När den förväntade kroppskontakten uteblir, utlöser det en mycket stark stressrespons hos barnet.
Hud mot hud-kontakt är inte bara viktig för temperaturregleringen och insikten om att föräldern är där, säger Jill Bergman. Hon är doula, kangaroula och chef för NINO Academy. Jill Bergman också är författare till boken Hold your prem (New Voices Publishing 2010), som beskriver vikten av fysisk och emotionell närhet för det nyfödda och mycket för tidigt födda barnet.
– Det är först på ett luktvänligt avstånd från föräldern som barnet får alla de sensoriska intryck som utgör den magiska formeln för den växande hjärnan: kroppsrörelser, ett ansikte på tittvänligt avstånd, ett nervsystem som signalerar trygghet, säger hon.
Intensivvårdsavdelningen för nyfödda vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala är en unik plats. Detta är ett av få ställen i världen där också de allra sjukaste nyfödda barnen får vara med sina föräldrar och syskon. Inte några timmar per dag. Inte när personalen bestämmer att det är lämpligt. Utan dygnet runt.
Här har barnläkaren och tidigare verksamhetschefen Uwe Ewald lett ett omfattande förändringsarbete. Han visar foton av väggar med organiska mönster, avsedda att skapa ro dygnets alla timmar, och på mammor och pappor som ligger i var sin vuxensäng med var sin tvilling i famnen. Barnens framtida liv handlar om det som händer nu, förklarar Uwe Ewald. Medan barnen till synes sover sker en omfattande utveckling i hjärnan. De nervceller som stimuleras kopplas samman. Andra rensas ut och dör. Framgång mäts inte längre bara i överlevnad – utan i hur barnets framtida motoriska, emotionella och sociala förmåga kommer att se ut. Nu behöver hjärnan de intryck som stimulerar detta.
Uwe Ewald säger också att det inte bara handlar om lokaler och om föräldrarna har en fysisk plats för att sova över. Mest handlar det om vår kultur, om vår syn på det nyfödda barnet. Precis som vi en gång ansåg att barn var mindre värda än vuxna, är de nyfödda barnen de sista som lever kvar i det här synsättet.
Vi vill inte lämna en fyraåring ensam över natten på sjukhus eller stänga in en ledsen vuxen enligt femminutersmetoden. Men ett nyfött barn kan fortfarande exkluderas från det humana.
Uwe Ewald berättar att det första steget bort från rutinen att separera tidigt födda från sina föräldrar var att ta dit en stol för föräldrarna att sitta på.
– Så bra att föräldrarna i alla fall fick vara här inne, säger jag.
Uwe tystnar. Sedan säger han:
– Nej, det jag fick igenom var att de fick sitta på en stol. Utanför i korridoren.
Och så säger han något annat:
– När jag föreläser säger personalen ofta, både här i Sverige och utomlands: ”Ja, det här är verkligen viktiga frågor. Och vi har verkligen inte någon separation av barn och förälder här på vårt sjukhus.” Men, sedan ser det ut så här.
Uwe Ewald visar ett nytt foto: en sal med de klassiska små plastbaljorna med de nyfödda barnen i. Mammorna och papporna syns inte någonstans på bilden. De finns inte ens i samma rum.
Konsekvenserna av tidig separation ifrån föräldern är i dag okända. Studier där man jämfört nyfödda barn, som inte ens är vad man inom neonatalvården skulle kalla för separerade, utan sover på traditionellt sätt på BB i en plastbalja där de kan ha ögonkontakt med föräldern, med nyfödda som fick sova hud mot hud med föräldern, visar på viktiga skillnader. De separerade barnen hade en 176-procentig ökning i sin respons på stress och en 86-procentig minskning av en viss typ av djupsömn, den senare särskilt viktig för det nyfödda barnets hjärnutveckling.
Forskarna betonar att sund stress är en del av människans utveckling och mognad. Däremot verkar en mycket tidig separation ligga på gränsen till det som vi evolutionärt kan anpassa oss till. Klart är att de sensoriska intryck som förälderns kroppsvärme, lukt och hjärtslag genererar utgör en magisk formel för vår framtida utveckling.
Förr sa man att spädbarn skulle matas var fjärde timme, att de var blinda och att de inte alls kunde känna smärta. Om femtio år, vad tror Jill Bergman att vi kommer att säga då?
– Tänk att vi faktiskt sa att barn inte kunde känna smärta! Modern forskning visar att nyfödda är mer känsliga än en vuxen och i dag vet vi inte bara att smärtupplevelsen där och då är stor. Vi vet också betydligt mer om den långsiktiga skadan, säger Jill Bergman.
Hon påminner om hur nyfödda barn de allra första minuterna i livet utsätts för starkt ljus och ljud och att det nyfödda barnet gnuggas med riviga handdukar, sticks och omedelbart tas från mamman för att mätas och vägas.
– I framtiden kommer vi att se detta som barbariskt, säger hon. I stället kommer omvårdnaden att vara mjuk, djupt inkännande och tyst. Fokus kommer att ligga på att skydda utsöndringen av oxytocin.
– Separation av mamma och nyfödd kommer inte att tillåtas. Femminutersmetoden och andra metoder för att så småningom ”lära” spädbarn att sova kommer att vara sådant vi helt tagit avstånd ifrån. Det förstör den inneboende tilliten mellan förälder och barn.
Jill och Nils Bergman hoppas att födelsen kommer att ses som en avgörande del av våra liv och vår framtida hälsa. Tiden då vi måste börja se på nyföddhetsperioden som existentiellt, fysiologiskt och psykologiskt avgörande, och inte en undantagsperiod, är här, menar de.
Sara Johansson är fil. mag. i psykologi och medförfattare till boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser (Natur & Kultur 2013). den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 7/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
