Det kan alla lära av Dylanmännen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Bob som självhjälp? Illustration: Niklas Elmehed/Nobel media.

Årets Nobelpristagare i litteratur skivdebuterade 1962, men det dröjde till 2009 innan Dylanmannen dök upp i en tidning.

Inför Bob Dylans 70-årsdag 2011 fick ordet ytterligare skjuts när Hanna Fahl skrev om  ”Män som missbrukar Dylan” i Dagens Nyheter. Men det var efter att Svenska Akademien annonserade årets litteraturpris som Dylanmännen började dyka upp i var och varannan spalt. Ofta med en kritisk udd riktad mot sig.
– Jag är inte säker på om jag helt vill titulera mig Dylanman längre, säger Fredrik Egefur. Han är en 41-årig historiker vid Lunds universitet, och det första belägget i kompisen Hanna Fahls artikel för fem år sedan.
– Men i perioder har det varit en viktigt identitet, säger Fredrik Egefur, som blev en riktig Dylanman i 20-årsåldern.
Känslan av att musiken skulle stå för något autentiskt spelade stor roll.
– Jag misstog nog Dylan för att vara autentisk på ett sätt jag inte skulle beskriva honom nu. Nu är jag mer inne på att han står för det individualistiska på ett sätt som kanske egentligen var det jag var ute efter då.
Intresset fördjupades även i samband med uppbrottet från en kärleksrelation.
– Då var det lätt att läsa in sig själv i Bob Dylans texter. Det är alltid lätt att få för sig att Bob Dylan talar till en själv. Det skulle han väl inte själv hålla med om. Han talar bara för sig själv, skulle han säga. Men det är det folk har gjort i decennier, läst in sig själva i hans textproduktion, säger Fredrik Egefur.
Men alla som drabbas av hjärtesorg drabbas inte av
Dylan. Och alla utvecklar det inte till ett intresse som dominerar personligheten. Fredrik Egefur talar om Dylan som ett eget universum.
– Jag har alltid varit nördig, säger han och ser en parallell i sitt yrkesval som historiker.
– Jag gillar att gräva ner mig i ämnen och Dylan är tacksam på så vis.
Samtidigt vill han gärna distansera sig från andra Dylanmän som byter ovanliga konsertinspelningar och är mer av frimärkssamlartyp.
– Dylanmän, om man nu ska se sig som en sådan, agerar inte i grupp, säger Fredrik Egefur.

Det håller psykiatern och psykoterapeuten Daniel Frydman med om.
– Om Dylanmannen vore en patologi skulle tillståndet ha en bred symtomflora, säger han.
– Men i vilket fall som helst, att vara Dylanman är ju ett  specialfall av att vara supernörd.
Att Dylanmännen ibland väcker irritation tänker Daniel Frydman hänger ihop med den funktion som musik kan ha i en relation. Lite skämtsamt jämför han med att den nyligen avlidne Leonard Cohen har en kommunikativ ton och därför fungerar som förförelsemusik, vilket Dylan inte gör lika lätt.Daniel Frydman formulerar det som att Dylanmannen sätter Dylan i diskussionens centrum, i stället för att samtalspartnernas ömsesidiga relation är centrum och Dylan samtalsämnet.
– Jag drar mig då bort från ömsesidigheten, för att i stället tala om vad jag vet och tycker, säger han.
Om två personer talar med varandra och den ena refererar till Bob Dylan kan det helt enkelt bli fjärmande, om det inte finns ett ömsesidigt intresse. För att undvika konflikter och irritation gäller det för Dylanmannen att träna upp sin impulskontroll.
– Det gäller att spara Dylansnacket till de redan frälsta. Acceptera att den man pratar med är urtråkig, vilket den man vill prata med å sin sida tycker att man själv är, säger han.

Fredrik Egefur kan känna igen att Dylanintresset i perioder kan ha haft en negativ effekt på hans relationer.
– Det kan mycket väl vara så att jag i stället för att säga något som jag känner har spelat en låt med Dylan eller läst ett citat. Jag har använt Dylan som ett substitut för något jag själv ville uttrycka. Det blir speciellt med Dylan eftersom att han i mitt tycke är den som uttrycker saker på bäst sätt, som är självklart för mig men inte för den jag talar med.
Samtidigt tycker han att andra har saker att lära av Dylan­mannen.
– Det man kan lära sig är att det aldrig är fel att grotta ner sig i ett intresse som ökar förståelsen för en själv och omgivningen och samhället. Inom rimliga gränser, förstås.
Att Dylanmannen är just en man är inte självklart för Fredrik Egefur.
– Jag har tjejkompisar som är fanatiska Dylanälskare. Talet om Dylanmannen får dem att inte känna sig som riktiga fans. Jag tycker att man ska lyfta fram Dylankvinnan också.
För Fredrik Egefur handlar intresset inte om idoldyrkan utan om ett annat slags förhållande.
– Det är en privat relation som hjälper mig i livet: Dylan som självhjälp.

Jonas Mattssons artikel är hämtad ur Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s