Mumin på divanen
Som barn tvekade Jenny Jägerfeld inför de skuggor som hotar i Mumindalens loja harmoni. Som psykolog och författare ser hon hur Tove Janssons böcker kan fungera rent terapeutiskt.
Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade Lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen. Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
(Ur Pappan och havet)
Det är något så väldigt sympatiskt med det där meningsutbytet.
Jag vill skriva det på dörren till mitt terapirum. Trycka upp det på en t-shirt eller brodera det på en … typ bonad. För visst är det så att de flesta är mer eller mindre underliga såväl i Mumindalen som i vår egen värld. Givetvis inkluderar jag mig själv.
Det sympatiska i den här korta dialogen ligger i att underligheten hos fiskaren som familjen träffat inte förnekas, men ändå accepteras. Ingen slätar över eller säger lite generat svävande: ”Eh … nej, men han var väl rätt normal.” Och det är bra, för det skulle gnaga av osanning. De upplever ju alla att han är ”råddig i bollen” även om pappan och mamman använder det mildare ”underlig” för att beskriva honom. Men insikten om att vi alla är lite underliga och att det inte är något underligt med det, normaliserar ändå fiskarens sätt att vara. Och det finns något helande, ja terapeutiskt, i den insikten.
När jag var liten var jag väldigt ambivalent till böckerna om mumintrollen. Muminvärlden var vacker, exotisk, nästan drömsk och Muminfamiljen var så lätt att tycka om i sin aningen förvirrade vänlighet. Det fanns en sådan trygghet i petroleumlampans sken över verandan, i snäckorna som kantade trädgården och i de täta familjebanden. Men samtidigt gjorde böckerna mig rädd, nästan ångestfylld, även om jag inte kunde verbalisera varför. Det var något med de skarpa kontrasterna i teckningarna, skuggorna och mörkret, och den ständigt lurande känslan av skräck eller katastrof mitt i den lugna harmonin. Mumindalen kunde drabbas av en översvämning eller en komet – man kunde skiljas från sin familj.
Ändå sökte jag mig till Tove Janssons berättelser. De skilde sig från de flesta barnböcker på 1970-talet, då jag är född, som ofta hade ett överdrivet pedagogiskt syfte. Muminböckerna var annorlunda. De talade till något annat, något som fanns där djupt inom mig.
Den amerikanska barnpsykologen Bruno Bettelheim menade att en saga ska vara underhållande och väcka nyfikenhet, men att den
också bör berika barnets liv på ett djupare plan. När många ansåg att de klassiska sagorna som Snövit, Askungen och Hans och Greta var för mörka och därför skadliga, hävdade han tvärtom att de med sina teman om död, övergivenhet och rivalitet hjälper barn att utvecklas intellektuellt och att hantera sina rädslor, aggressioner och önskningar på ett symboliskt sätt – vilket får dem att mogna psykologiskt.
Är det inte så att berättelserna om de underliga varelserna i Mumindalen fungerar på samma sätt? Så här kan man göra, visar de. Så här kan man tänka och känna. Och så här kan man vara, så här svag och så här stark.
Den störste förkämpen för allas rätt att få vara precis som de är är Muminmamman, och hon uppfostrar sin son i den andan. Han får vara rädd, trygghetssökande och liten, men hon uppmuntrar också hans nyfikna, äventyrliga sidor. När Mumintrollet ska dyka ner i det översvämmade köket i boken Farlig midsommar reagerar Snorkfröken med rädsla medan Muminmamman tycker att han måste få göra det han tycker är spännande. Vid ett annat tillfälle säger hon att de som aldrig är med om något farligt måste ha väldigt tråkigt.
Den oerhört varma relationen mellan Muminmamman och Mumintrollet lär vara en direkt avbild av den täta relationen mellan Tove Jansson och hennes mor, konstnären Signe Hammarsten-Jansson, kallad Ham. Liksom Muminmamman i Tove Janssons böcker, beskrivs Ham, i Tuula Karjalainens nyutkomna biografi Tove Jansson: Arbeta och älska, som oerhört tillåtande, varm och omhändertagande. Hon har en kärlek och trygghet som räcker till för alla, även de som befinner sig i samhällets utkant, de rädda, ångestdrivna eller allmänt imperfekta. Som den optimala föräldern, och kanske också, tänker jag, som det tillåtande förhållningssättet hos en god terapeut.
Det vänliga nyfikna Mumintrollet lär alltså ha varit Tove Janssons alter ego, och blir i och med sin centrala roll i berättelserna kanske också läsarens. Men vi kan också känna igen oss i många av de andra gestalterna. Jag kan det åtminstone. Visst är jag stundtals en filifjonka, djupt ångestdriven, väntande på katastrofen. Ett knytt, liksom bortkommen och överdrivet känslosam. En självupptagen muminpappa med en ocharmig benägenhet att ta sig själv och sitt skrivande på lite för stort allvar. Som pratar vitt och brett om sin ungdoms bravader. En snusmumrik som längtar efter frihet, efter att slippa idiotiska regler. Och ibland en tråkig hemul i min tyska, tvångsmässiga flit och noggrannhet.
Mårran är något annat. Hon är det ständigt närvarande hotet utifrån och på samma gång en sinnebild för ensamheten. En sådan icke-självvald ensamhet som vi alla är skräckslaget livrädda för. Mårran är mycket kall och allt hon rör vid fryser till is. Hon längtar efter ljus och värme, kärlek och vänskap, men hon förstår inte hur hon ska bete sig för att få det i sitt liv. Hon vet helt enkelt inte hur man gör och förblir därför ensam. Hon sätter sig på brasan och den slocknar.
Man kan också se Mårran som en produkt av vår egen rädsla för det okända, en gestalt som skapats genom utfrysning. På samma sätt som människor kan dra sig för att ta kontakt med den av gruppen eller samhället utstötte, av rädsla för att själv bli utstött, förblir Mårran utanför. Kanske är ensamheten farlig, kanske smittar den. Vi kan se Mårran som en psykiskt sjuk person, en tiggare, kanske någon från ett annat land, vars beteende vi inte förstår, inte kan relatera till och därför blir rädda för. Vi möter inte blicken, går kanske en omväg, vill bara därifrån. Till och med Muminfamiljen som annars är så välkomnande mot alla vill inte ha något med Mårran att göra. Men när Mumintrollet i Pappan och havet ifrågasätter de värderingar som han fått ärva av sina föräldrar, övervinner sin rädsla för Mårran och slutligen vågar närma sig henne, minskar hennes kyliga hotfullhet. Det är en vacker bild av nyväckt insikt och tolerans, men också av en frigörelse från en förälder som man kanske har varit för beroende av.
Den av läsarna mest älskade figuren i Mumindalen är enligt Tuula Karjalainen inte den varma, omhändertagande Muminmamman eller det vänliga Mumintrollet, utan Lilla My. Hon är rakt på sak, alltid retsam, ofta elak. Ilsken och skadeglad säger hon ofta sanningen även när ingen vill höra den, och hon drar sig inte för att bita andra i svansen när hon känner för det. Men det finns en stor poäng med det, att våga säga sanningen även om den är ovälkommen och kanske gör lite ont, lite som i exemplet med fiskaren i början av den här texten. Kanske är det viktigt att inse att en genuin relation stundtals kräver sådana smärtsamma sanningar.
Om Lilla Mys absoluta nödvändighet för berättelserna om Mumintrollen har Tove Jansson själv sagt: ”Ja, ser du – hon är mycket praktisk och användbar. Jag behövde nånting för att bygga upp mot denna muminfamiljens ohjälpliga känslosamhet. Skulle man plocka bort henne skulle ni se det blev ett enda jamande.”
Tove Jansson har förstås rätt. Lilla My behövs som en motvikt till de snälla, förstående Mumintrollen. Lilla My visar på vikten av att kunna bli arg, liksom att alla människor behöver ha tillgång till sin aggressivitet, för att markera när någon passerat en för individen viktig gräns.
Detta synliggör Tove Jansson på ett fantastiskt sätt i berättelsen Det osynliga barnet, där den lilla flickan Ninni blivit osynlig, för att den tant som tagit hand om henne ständigt bemött henne med ironi och iskyla. Too-ticki tar med Ninni till Muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Muminmamman tar sig an flickan, ger henne något att göra (rensa svamp), något att äta, någonstans att sova och därefter blandar hon ihop sin gamla mormors huskur för osynliga som hon i smyg häller i Ninnis kaffe. Även om Muminmamman är fullständigt övertygad om att det är drycken som hjälper så ser nog läsaren att det handlar om något annat. Nämligen att bli sedd och bekräftad av någon. Att känna att man är viktig och har en uppgift, att livet har en mening. Muminmamman gör tillsammans med familjen en terapeutisk insats. Redan morgonen därpå syns Ninnis tassar och kort därefter klänningen, följt av en rosett i håret. Men huvudet och ansiktet fortsätter att vara osynliga trotsMuminfamiljens ansträngningar. Lilla My inser snart vad som är problemet: Ninni kan inte bli arg och hon kan inte skratta.
Men en dag när Muminpappan vill skoja med Muminmamman och kasta henne i havet reagerar Ninni blixtsnabbt till Muminmammans försvar och sätter sina sylvassa tänder i pappans svans. ”Du vågar inte kasta henne i det stora hemska havet!” skriker hon. Och plötsligt är hela Ninni synlig! När Muminpappan sedan själv faller i vattnet börjar hon dessutom skratta. Skratta så att hela bryggan skakar.
Jag tänker att det finns två delar i detta, som båda är nödvändiga för att Ninni ska bli synlig igen. Det första handlar om att Ninni måste bli sedd och bekräftad av andra. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor, våga ta plats, våga sätta gränser, känna och tycka att det är något hon får lov att göra. Våga visa sitt rätta ansikte.
Muminfamiljen är ingalunda något överharmoniskt terapeutiskt kollektiv där dysfunktionella individer kan placeras och bli fria från sina problem. Nej, Muminmamman och Muminpappan har – liksom alla psykologer och psykoterapeuter – också sina issues. Detta framgår framför allt i Pappan och havet, en berättelse om en familj i kris och familjelivets pris. Men Muminfamiljen lyckas ändå få den ensamme att bli lite mindre ensam, den ångestdrivne att bli aningen mindre ångestdriven och den underlige att känna sig en smula mindre underlig. Eller åtminstone att inse att det är mänskligt att vara underlig och att man inte är ensam.
Och Tove Jansson gör samma sak med läsaren.
Mer Mumin:
Tove Jansson: Arbeta och älska av Tuula Karjalainen (Norstedts 2013). Muminböckerna (utöver de renodlade bilderböckerna): Småtrollen och den stora översvämningen (1945), Kometen kommer (hette ursprungligen Kometjakten) (1946), Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans memoarer (ursprungligen Muminpappans bravader berättade av honom själv) (1950), Farlig midsommar (1954), Trollvinter (1957), Det osynliga barnet (novellsamling) (1962), Pappan och havet (1965), Sent i november (1970). Under 2014 återutger Rabén & Sjögren de flesta av Tove Janssons böcker om Muminfamiljen.
Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade Lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen. Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
(Ur Pappan och havet)
Det är något så väldigt sympatiskt med det där meningsutbytet.
Jag vill skriva det på dörren till mitt terapirum. Trycka upp det på en t-shirt eller brodera det på en … typ bonad. För visst är det så att de flesta är mer eller mindre underliga såväl i Mumindalen som i vår egen värld. Givetvis inkluderar jag mig själv.
Det sympatiska i den här korta dialogen ligger i att underligheten hos fiskaren som familjen träffat inte förnekas, men ändå accepteras. Ingen slätar över eller säger lite generat svävande: ”Eh … nej, men han var väl rätt normal.” Och det är bra, för det skulle gnaga av osanning. De upplever ju alla att han är ”råddig i bollen” även om pappan och mamman använder det mildare ”underlig” för att beskriva honom. Men insikten om att vi alla är lite underliga och att det inte är något underligt med det, normaliserar ändå fiskarens sätt att vara. Och det finns något helande, ja terapeutiskt, i den insikten.
När jag var liten var jag väldigt ambivalent till böckerna om mumintrollen. Muminvärlden var vacker, exotisk, nästan drömsk och Muminfamiljen var så lätt att tycka om i sin aningen förvirrade vänlighet. Det fanns en sådan trygghet i petroleumlampans sken över verandan, i snäckorna som kantade trädgården och i de täta familjebanden. Men samtidigt gjorde böckerna mig rädd, nästan ångestfylld, även om jag inte kunde verbalisera varför. Det var något med de skarpa kontrasterna i teckningarna, skuggorna och mörkret, och den ständigt lurande känslan av skräck eller katastrof mitt i den lugna harmonin. Mumindalen kunde drabbas av en översvämning eller en komet – man kunde skiljas från sin familj.
Ändå sökte jag mig till Tove Janssons berättelser. De skilde sig från de flesta barnböcker på 1970-talet, då jag är född, som ofta hade ett överdrivet pedagogiskt syfte. Muminböckerna var annorlunda. De talade till något annat, något som fanns där djupt inom mig.
Den amerikanska barnpsykologen Bruno Bettelheim menade att en saga ska vara underhållande och väcka nyfikenhet, men att den
också bör berika barnets liv på ett djupare plan. När många ansåg att de klassiska sagorna som Snövit, Askungen och Hans och Greta var för mörka och därför skadliga, hävdade han tvärtom att de med sina teman om död, övergivenhet och rivalitet hjälper barn att utvecklas intellektuellt och att hantera sina rädslor, aggressioner och önskningar på ett symboliskt sätt – vilket får dem att mogna psykologiskt.
Är det inte så att berättelserna om de underliga varelserna i Mumindalen fungerar på samma sätt? Så här kan man göra, visar de. Så här kan man tänka och känna. Och så här kan man vara, så här svag och så här stark.
Den störste förkämpen för allas rätt att få vara precis som de är är Muminmamman, och hon uppfostrar sin son i den andan. Han får vara rädd, trygghetssökande och liten, men hon uppmuntrar också hans nyfikna, äventyrliga sidor. När Mumintrollet ska dyka ner i det översvämmade köket i boken Farlig midsommar reagerar Snorkfröken med rädsla medan Muminmamman tycker att han måste få göra det han tycker är spännande. Vid ett annat tillfälle säger hon att de som aldrig är med om något farligt måste ha väldigt tråkigt.
Den oerhört varma relationen mellan Muminmamman och Mumintrollet lär vara en direkt avbild av den täta relationen mellan Tove Jansson och hennes mor, konstnären Signe Hammarsten-Jansson, kallad Ham. Liksom Muminmamman i Tove Janssons böcker, beskrivs Ham, i Tuula Karjalainens nyutkomna biografi Tove Jansson: Arbeta och älska, som oerhört tillåtande, varm och omhändertagande. Hon har en kärlek och trygghet som räcker till för alla, även de som befinner sig i samhällets utkant, de rädda, ångestdrivna eller allmänt imperfekta. Som den optimala föräldern, och kanske också, tänker jag, som det tillåtande förhållningssättet hos en god terapeut.
Det vänliga nyfikna Mumintrollet lär alltså ha varit Tove Janssons alter ego, och blir i och med sin centrala roll i berättelserna kanske också läsarens. Men vi kan också känna igen oss i många av de andra gestalterna. Jag kan det åtminstone. Visst är jag stundtals en filifjonka, djupt ångestdriven, väntande på katastrofen. Ett knytt, liksom bortkommen och överdrivet känslosam. En självupptagen muminpappa med en ocharmig benägenhet att ta sig själv och sitt skrivande på lite för stort allvar. Som pratar vitt och brett om sin ungdoms bravader. En snusmumrik som längtar efter frihet, efter att slippa idiotiska regler. Och ibland en tråkig hemul i min tyska, tvångsmässiga flit och noggrannhet.
Mårran är något annat. Hon är det ständigt närvarande hotet utifrån och på samma gång en sinnebild för ensamheten. En sådan icke-självvald ensamhet som vi alla är skräckslaget livrädda för. Mårran är mycket kall och allt hon rör vid fryser till is. Hon längtar efter ljus och värme, kärlek och vänskap, men hon förstår inte hur hon ska bete sig för att få det i sitt liv. Hon vet helt enkelt inte hur man gör och förblir därför ensam. Hon sätter sig på brasan och den slocknar.
Man kan också se Mårran som en produkt av vår egen rädsla för det okända, en gestalt som skapats genom utfrysning. På samma sätt som människor kan dra sig för att ta kontakt med den av gruppen eller samhället utstötte, av rädsla för att själv bli utstött, förblir Mårran utanför. Kanske är ensamheten farlig, kanske smittar den. Vi kan se Mårran som en psykiskt sjuk person, en tiggare, kanske någon från ett annat land, vars beteende vi inte förstår, inte kan relatera till och därför blir rädda för. Vi möter inte blicken, går kanske en omväg, vill bara därifrån. Till och med Muminfamiljen som annars är så välkomnande mot alla vill inte ha något med Mårran att göra. Men när Mumintrollet i Pappan och havet ifrågasätter de värderingar som han fått ärva av sina föräldrar, övervinner sin rädsla för Mårran och slutligen vågar närma sig henne, minskar hennes kyliga hotfullhet. Det är en vacker bild av nyväckt insikt och tolerans, men också av en frigörelse från en förälder som man kanske har varit för beroende av.
Den av läsarna mest älskade figuren i Mumindalen är enligt Tuula Karjalainen inte den varma, omhändertagande Muminmamman eller det vänliga Mumintrollet, utan Lilla My. Hon är rakt på sak, alltid retsam, ofta elak. Ilsken och skadeglad säger hon ofta sanningen även när ingen vill höra den, och hon drar sig inte för att bita andra i svansen när hon känner för det. Men det finns en stor poäng med det, att våga säga sanningen även om den är ovälkommen och kanske gör lite ont, lite som i exemplet med fiskaren i början av den här texten. Kanske är det viktigt att inse att en genuin relation stundtals kräver sådana smärtsamma sanningar.
Om Lilla Mys absoluta nödvändighet för berättelserna om Mumintrollen har Tove Jansson själv sagt: ”Ja, ser du – hon är mycket praktisk och användbar. Jag behövde nånting för att bygga upp mot denna muminfamiljens ohjälpliga känslosamhet. Skulle man plocka bort henne skulle ni se det blev ett enda jamande.”
Tove Jansson har förstås rätt. Lilla My behövs som en motvikt till de snälla, förstående Mumintrollen. Lilla My visar på vikten av att kunna bli arg, liksom att alla människor behöver ha tillgång till sin aggressivitet, för att markera när någon passerat en för individen viktig gräns.
Detta synliggör Tove Jansson på ett fantastiskt sätt i berättelsen Det osynliga barnet, där den lilla flickan Ninni blivit osynlig, för att den tant som tagit hand om henne ständigt bemött henne med ironi och iskyla. Too-ticki tar med Ninni till Muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Muminmamman tar sig an flickan, ger henne något att göra (rensa svamp), något att äta, någonstans att sova och därefter blandar hon ihop sin gamla mormors huskur för osynliga som hon i smyg häller i Ninnis kaffe. Även om Muminmamman är fullständigt övertygad om att det är drycken som hjälper så ser nog läsaren att det handlar om något annat. Nämligen att bli sedd och bekräftad av någon. Att känna att man är viktig och har en uppgift, att livet har en mening. Muminmamman gör tillsammans med familjen en terapeutisk insats. Redan morgonen därpå syns Ninnis tassar och kort därefter klänningen, följt av en rosett i håret. Men huvudet och ansiktet fortsätter att vara osynliga trotsMuminfamiljens ansträngningar. Lilla My inser snart vad som är problemet: Ninni kan inte bli arg och hon kan inte skratta.
Men en dag när Muminpappan vill skoja med Muminmamman och kasta henne i havet reagerar Ninni blixtsnabbt till Muminmammans försvar och sätter sina sylvassa tänder i pappans svans. ”Du vågar inte kasta henne i det stora hemska havet!” skriker hon. Och plötsligt är hela Ninni synlig! När Muminpappan sedan själv faller i vattnet börjar hon dessutom skratta. Skratta så att hela bryggan skakar.
Jag tänker att det finns två delar i detta, som båda är nödvändiga för att Ninni ska bli synlig igen. Det första handlar om att Ninni måste bli sedd och bekräftad av andra. Men det sista steget är ett steg hon måste ta själv. För att ansiktet ska bli synligt måste hon våga visa sina känslor, våga ta plats, våga sätta gränser, känna och tycka att det är något hon får lov att göra. Våga visa sitt rätta ansikte.
Muminfamiljen är ingalunda något överharmoniskt terapeutiskt kollektiv där dysfunktionella individer kan placeras och bli fria från sina problem. Nej, Muminmamman och Muminpappan har – liksom alla psykologer och psykoterapeuter – också sina issues. Detta framgår framför allt i Pappan och havet, en berättelse om en familj i kris och familjelivets pris. Men Muminfamiljen lyckas ändå få den ensamme att bli lite mindre ensam, den ångestdrivne att bli aningen mindre ångestdriven och den underlige att känna sig en smula mindre underlig. Eller åtminstone att inse att det är mänskligt att vara underlig och att man inte är ensam.
Och Tove Jansson gör samma sak med läsaren.
Mer Mumin:
Tove Jansson: Arbeta och älska av Tuula Karjalainen (Norstedts 2013). Muminböckerna (utöver de renodlade bilderböckerna): Småtrollen och den stora översvämningen (1945), Kometen kommer (hette ursprungligen Kometjakten) (1946), Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans memoarer (ursprungligen Muminpappans bravader berättade av honom själv) (1950), Farlig midsommar (1954), Trollvinter (1957), Det osynliga barnet (novellsamling) (1962), Pappan och havet (1965), Sent i november (1970). Under 2014 återutger Rabén & Sjögren de flesta av Tove Janssons böcker om Muminfamiljen.
