Utfrysningen i Krokom

Agneta Perssons reportage publicerades först i Modern Psykologi 1/2014.

Agneta Perssons reportage publicerades först i Modern Psykologi 1/2014.

Lasse, den långe bullrige socialsekreteraren i Krokom, slutade vissla på jobbet och såg till sist självmord som enda utväg.

Drygt tre år senare kom domen mot två av hans chefer.

Oviken i Jämtland, torsdag den 10 juni 2010. Lasse sätter sig på huk vid Marias säng och viskar något så att hon ska vakna. Maria halvsover, frågar vad klockan är. Han säger att den är halv åtta och att han inte vågar ta livet av sig. Sluta säga så där, säger Maria och ber honom sätta på tevattnet. Hon hör hur Lasse går ut i köket och knäpper på tekokaren. Sedan somnar hon om.

Lars Persson, 53 år, gift med Maria, pappa till Simon, Lovisa och Lina. Husse till storpudeln Ängla. Beskrivs av sin familj och sina arbetskamrater som trygg, stark, öppen, handlingskraftig, generös, klok och genomsnäll. Skrattar ofta. Leker gärna vattenkrig med ungarna och lär dem hur man häller karamellfärg i mjölken när de vuxna inte ser. Djurvän. Älskar naturen, älskar Jämtland, älskar sitt arbete som socialsekreterare på individ- och familjeomsorgen i Krokom. Omtyckt av både arbetskamrater och klienter.

När Maria och Lasse efter flera års velande äntligen bestämmer sig för att flytta från Stockholm upp till Jämtland, är det som att komma hem. Här har Lasse sina rötter, här finns naturen, här köper de ett hus som rymmer den verkstad han alltid velat ha. Ska han härifrån får de bära ut honom, säger han. Det här är paradiset.

Lasse jobbar med missbrukare. Han tänker runt och okonventionellt, tar med sig klienterna ut på skogspromenader, fjällvandringar och fisketurer. Det blir bra samtal där ute. Ibland säger han till Maria att han kan känna något slags samhörighet med dem han möter, att det är en tunn linje mellan att vara den som behöver hjälp och att vara den som hjälper.

De kommer bra överens, Lasse och cheferna, och han jobbar med stor frihet under ansvar. Tills en av de andra socialarbetarna, vi kan kalla henne Britta, blir Lasses arbetsledare. Och nu händer något. Det är hösten 2009 och Lasse börjar känna sig bevakad och ifrågasatt av Britta. Kanske kan varje händelse för sig förklaras på ett vettigt sätt, kanske finns det rimliga skäl för den som vill bryta ut en detalj. Men under loppet av några månader bildar varje isolerad företeelse ett mönster som gradvis gör Lasse rädd och osäker. Plötsligt nekas han utbildningar som han tycker borde vara självklara. Han får inte längre ta tjänstebilen hem de gånger han ska ut på tidigt morgonjobb dagen efter. När en samverkansgrupp där han varit engagerad ska bildas, får han själv inte vara med. Uppdraget går i stället till en vikarie. En ledighetsansökan avslås utan förklaring. Och så vidare.

Strålkastarljuset riktas mot honom. Britta granskar Lasses arbete och hittar fel här och där. Småmissar som alla kan göra, och gör. Senare, när Lasse är död kommer polisen i Öster­sund att bland annat skriva så här i förhörs­protokollet då en av arbetskamraterna, som vi kan kalla Lisa, förhörs:
”Lisa kände att det var en hetsjakt på honom, framför allt från Brittas sida. Exempelvis så finns det en tavla där man skriver vad man gör under veckan. Britta kollade extra på var Lasse var och gjorde. Hon gick igenom akter för att hitta fel som Lars begått. Alla gör fel, men hon kollade extremt upp Lars och påpekade extra mycket om han gjort fel.”

Med stöd från arbetskamraterna – som själva snart kommer att skriva ett protestbrev till ledningen för att sätta stopp för det som pågår – tar Lasse upp situationen med Britta. Han väger sina ord, är omsorgsfull i sina formuleringar, aktar sig för anklagelser, berättar hur han upplever sin situation på jobbet och att han vill att de hittar lösningar på deras haltande relation.

Till Brittas chefer vänder han sig och ber om att få jobba under en annan arbetsledare, han ber om att få bli omplacerad, till vad som helst. Han får inget svar.

Efter det blir allting ännu värre. Och det är helt logiskt eftersom det är så mobbningens spelregler ser ut. Det säger Kristina Östberg, psykoterapeut och organisationskonsult som tillsammans med Lasse Eriksson skrivit boken Mobbning på arbetsplatsen – handbok i konsten att slå tillbaka med hedern i behåll (Liber 2010). Har mobbningsbollen väl satts i rullning är det i princip omöjligt att komma undan. För ju mer man försöker, desto mer synliggör man de orättvisor som pågår, vilket får mobbaren att känna sig hotad – och skärpa tonen ännu mer. Därför, säger Kristina Östberg, är det bästa man kan göra om man blir mobbad att lämna arbetsplatsen så fort som möjligt. För det kommer inte att bli bättre. Men det är inte lätt.
– Alla jag träffar som blivit mobbade säger att de älskar sina jobb, säger Kristina. Tänk så förfärligt det är för den personen att förlora sitt självförtroende. Mobbning är så subtilt att när man inser att man är mobbad så är man redan sjuk och orkar kanske inte söka sig vidare.

Vem som helst kan bli mobbad, säger Kristina Östberg. Länge letade man orsaker till mobbningen hos offret, som att det skulle vara vissa personlighetsdrag som provocerade. I dag vet man bättre. Det är slumpen som avgör vem som blir mobbarens offer. Ena gången kan den som är tyst och tillbakadragen råka illa ut, andra gången är det den som tar mera plats. Vem som helst kan också bli mobbare, men de flesta blir det inte för de förstår vilken skada det ställer till med hos den utsatta.
– Mobbning handlar om makt, säger hon. Mobbaren mobbar för att det finns utrymme att göra det, för att ingen sätter stopp. Det är ett speciellt spel som spelas och det börjar med att mobbaren börjar öka sitt spelutrymme med hjälp av nya regler.

Vi kan se mobbningens faser som en trappa med tre steg. Det första är fysiskt. Det kan till exempel vara undvikande av ögonkontakt, undanhållande av information och så vidare. Om detta tillåts går mobbaren vidare till steg två, det verbala stadiet. Här blir mobbaren djärvare och kan säga saker som att ”men det där passar väl inte dig?”. Det är finurliga saker och den mobbade blir alltid förvånad över det nya regelsystemet som plötsligt har uppstått. Går det här också bra, ja då går mobbaren över till utfrysningsfasen. Här kan mobbningen ske högt och tydligt inför andra och syftet är att knäcka.
– Den som säger ifrån riskerar att råka riktigt illa ut, säger Kristina. Man måste agera i grupp, vilket Lasses arbetskamrater har gjort här. De ska ha all heder.

Lasses chefer gör med minsta möjliga insats till synes det som åligger dem som har personalansvar. Skickar honom till företagshälsan när han mår tillräckligt dåligt. Gör en mobbningsutredning när facket ber om det. Den görs av en enda chef. Utredningen får plats på en halv A4 och slutsatsen är kort och koncis: meningsskiljaktigheter har förekommit, men definitivt ingen mobbning. Dessutom, chefen som gör utredningen säger att han har fullt förtroende för Britta som arbetsledare. Resultatet presenteras snabbt på ett möte där Lasse får beskedet att cheferna ser så allvarligt på alla hans fel och brister att de nu kommer att överväga om de ska ge honom en skriftlig varning.

Lasse blir mer och mer stressad, nervös och osäker på sin yrkesförmåga. Och här någonstans gör han ett större misstag. Han råkar skicka fel akter till fel instans. De kommer tillbaka med vändande post, ingen skada skedd. Men ändå. Lasse kallas till ännu ett möte, den här gången för att ställas till svars för sekretessbrott. Efter detta stannar Lasse hemma. Cheferna låter honom behålla lönen.
Känslan av att cheferna inte är ett dugg intresserade av att möta Lasse gör honom alltmer desperat. Han skriver mejl, han ringer. Han ber om ursäkt för sina misstag och skriver ett flera sidor långt brev där han förklarar hur felen kunde ske och att han i ärlighetens namn kan lastas för flera av dem, men inte för alla eftersom han ibland faktiskt agerat på inrådan av högre chef. Han ber dem ge honom en chans. Han ber om nåd.

Förstår de hur snabbt och effektivt de monterar ner honom? Hur framtiden rämnar och flyr utom synhåll när han inser att han är chanslös, att de redan har bestämt sig för att leta fel i allt han gör? Ser de att han inom loppet av ett halvår slutar med att försvara sig och i stället vänder allt mot sig själv? Hur han blir precis den de gör honom till? Fullständigt värdelös. Som socialarbetare. Som make. Som pappa. Som människa. En som världen skulle må bättre utan.

Sociologen Louise Svensson känner igen mobbningsnätet som Lasse befinner sig i. När hon skrev sin avhandling Mobbning i arbete, intervjuade hon människor som blivit mobbade på sina arbetsplatser och kunde ana ett syndabockstänkande i flera organisationer. Kanske är det den egna oförmågan att komma till rätta med brister i en organisation som tar sig uttryck i att någon får bära skulden för allt som inte fungerar.
– Det är väldigt lätt att skylla allt på en person i stället för att se till helheten, kulturen och ledarskapet. ”Bara hon slutar på den här arbetsplatsen så kommer det att bli bra”, heter det, men när hon slutar så blir det ändå inte bra. Då skyller man på någon annan och så fortsätter det.

En av förutsättningarna, och drivkrafterna, för att vuxna människor ska bete sig så illa mot varandra, är behovet av grupptillhörighet, tror hon.
– Det är det klassiska vi och dom-tänkandet. Det kan vara så att vi måste hitta en motpart, någon att skylla och klaga på, för att känna oss lite bättre själva och för att skapa en gemenskap.

Dagen innan Lasse dör ringer Maria hem från jobbet. Vadå, är du orolig? undrar han. Nä, svarar Maria. Det är hon faktiskt inte. Han har vid det här laget så många gånger sagt att världen skulle må bättre utan honom, att ingen längre tror att han verkligen är kapabel att ta livet av sig. Allra minst han själv. Han säger ofta att han varken vågar eller kan, han har ju henne och barnen. När han ändå gör det, ser Maria det inte som ett överlagt självmord, utan som ett desperat rop på hjälp.

En vecka före Lasses död skriver företags­hälsans läkare i patientjournalen:
”Fortsatt ångest, nedstämdhet, sömnbesvär på kvällar, nätter. Fått brev från socialchefen där man överväger avsked, planerar möte med fack 10/6. Fortsatt oro att mista arbetet och ej få något nytt arbete, gå från hus och hem m.m. Sedan i höstas känns en ökande inre stress, ej känt igen sig själv, allt sämre förmåga att fatta beslut, saknat stöd från arbetsgivare. Status: Något mindre spänd och orolig, fortsatt nedstämd men avledbar. Fortsatt vissa suicidtankar men inga aktuella planer, mindre trött. God kontakt.”

Klockan är åtta och Maria borde ha varit uppe för längesedan. Det är sista arbetsdagen inför sommarsemestern. Hon kliver ur sängen, letar efter Lasse, på övervåningen, i källaren. Ytterdörren och altandörren är låsta. Varför svarar han inte? Eller, hon ropar inte, hon säger ingenting där hon går omkring lika tyst som huset, beredd på … vad? Uppför trappan igen. Tittar in i garderoben med snedtak. Där är han och hon ska just säga ”nämen sitter du här”, när hon ser att det fattas en decimeter ner till golvet under Lasse. Det är en oändligt vacker försommardag när polisbilar och ambulans kommer till paradiset i Oviken.

När Lasse dör vill Maria och barnen få någon slags reaktion från Lasses chefer. En ursäkt, eller åtminstone en förklaring till varför de bemötte honom så illa. De vill veta vad det var han hade gjort som ansågs så grovt att han skulle kunna avskedas för det. Maria är säker på att Lasse inte skulle ha varit död om allt hanterats på ett annat sätt.

Men det enda de får är en ovilja från cheferna att kännas vid att de skulle ha gjort något fel. Hade hon bara fått en ordentlig förklaring och ett bättre bemötande så hade hon inte gjort någon polisanmälan. Men när Maria upplever att Lasses chefer fortsätter att sopa det hela under mattan, går hon till polismyndigheten i Östersund och anmäler dem.

Våren 2013 åtalas två chefer för ”arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död alternativt vållande till annans sjukdom”. Maria är nervös. För värre än en friande dom skulle det vara om Lasse i rättssalen blir nedsvärtad en gång till. Att han återigen kommer att framställas som inkompetent och usel och att det bara kan vara hans eget fel att det gick som det gick.

Så här säger Andreas Victor, advokat som försvarar en av de åtalade cheferna:
– Jag har inte någon förståelse för åtalet. Man har fel om man utgår från att Lars i ordets rätta bemärkelse har blivit mobbad på arbetet. Det som hänt är att han har fått kritik, det har andra också fått, men han har inte klarat det. Det min klient beklagar i efterhand är att det arbetsrättsliga förfarandet kom igång samtidigt som Lars var sjukskriven. Det var dålig tajming. Även om min klient blir friad har han lärt sig en hel del, och förhoppningsvis har andra också lärt sig om vad man bör göra och inte göra. Men den här rättegången kan också få den effekten att folk blir ovilliga att ta på sig arbetsmiljö­ansvar.

Och så här säger Rolf Lohse, advokat som försvarar den andre åtalade chefen:
– När min huvudman fick klart för sig att Lars mått dåligt så vidtog han de åtgärder som var nödvändiga. Han anser inte att han gjort något fel. Det betyder inte att allt runt Lars Persson varit felfritt, det finns säkert sådant som kunde ha varit bättre, men det är inte det målet handlar om.

Den 2 juli 2010 flyger flera tranor två varv runt kyrkan i Oviken medan 250 personer samlas för att säga hejdå till Lasse. På kistan ligger kransar av grankvistar och nyplockade sommarblommor. I minnesboken finns bilder på Lasse. I skogen med kaffet i den gula kåsan. På vintersjön pilkandes småfisk. Med händerna i byxfickorna och tungan utanför munnen. Kan han vara tio år där? Med Maria och barnen i en kåta någon sommar för längesen, på motorcykel till Israel med tält och liggunderlag fastsurrade där bak, med verktyg i högsta hugg vid bastubygget. I badkaret med Simon som bebis. I sidenpyjamas, spexandes framför kameran.
Inte en enda allvarlig bild. För det är så här folk minns Lasse. Det pillemariska leendet. Skrattet i ögonen. Stor och varm. Full med liv.
Av Agneta Persson.

Domen: Villkorlig dom och dagsböter för arbetsmiljöbrott
Två chefer åtalades för att ha orsakat Lars Perssons död, alternativt hans sjukdom. Det är socialchefen och individ- och familjeomsorgschefen som, om de döms, riskerar upp till fyra års fängelse för brott mot arbetsmiljölagen.
Arbetsledaren, som vi i texten kallar Britta och som enligt vittnesmålen varit den mest aktiva mobbaren av Lars, åtalas inte. Anledningen är att hon inte har delegerats några arbetsmiljöuppgifter, vilket är en förutsättning för att hon ska kunna ha ett straffrättsligt ansvar här. För att hon ska åtalas krävs en annan brottsrubricering, till exempel förolämpning. Ett sådant brott kan bara åtalas av målsägande, i det här fallet Lars fru Maria. Detta är mycket ovanligt och brott av detta slag har dessutom en preskriptionstid på två år. Att åtala Britta för förolämpning är alltså för sent.
Rättegången ägde rum i Östersunds tingsrätt i november och december 2013. I domen som kom den 19 januari dömdes de två chefer i Krokoms kommun till villkorlig dom och dagsböter på 50 000 respektive 23 000 kronor för arbetsmiljöbrott.

Agneta Persson är frilansjournalist. Lasses berättelse bygger på polisens förundersökning och på intervjuer med Lasses anhöriga.

Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2014, innan domen föll. Beställ hela tidningen här: Beställ här: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

Läs mer
7 tecken på att du är mobbad.
Så stoppar du mobbarna i 8 steg.

About these ads

6 svar

  1. Det är bra att i Sverige första gången kom en fällande dom -två chefer i Krokoms kommun som är fällda att ha förorsakat Lars Perssons sjukdom och död. Straffen är lindrig, men tänk att cheferna kommer att överklaga. Och tänk att Krokoms kommun har fortfarande förtroende för fällda chefer. Krokoms kommun och efter domen behåller cheferna – Hur mycket är ett liv värd i dagens samhälle? När ska AG äntligen ha och ta sitt ansvar för den dåliga psykosociala arbetsmiljön? Jag ser bara en enda lösning för vuxenmobbning i arbetslivet. Det är det att vuxenmobbning i arbetslivet måste kriminaliseras i Sverige. Vuxenmobbning i arbetslivet är psykisk tortyr och ett brott. De ansvariga cheferna för den dåliga psykosociala arbetsmiljön lyckas soppa allt under mattan. Cheferna har makten och missbrukar den vid varje mobbnings fall. Efter varje mobbnings fall i arbetslivet finns en människa med ett förstört liv.Den som mobbas enligt ansvariga chefer bär alltid skulden för den dåliga psykosociala arbetsmiljön. Kommer det
    någon gång en ärlig AG som säger psykosociala arbetsmiljön är chefernas ansvar? Ja det kommer säkert men först :Kriminalisera vuxenmobbning i Sverige !Gör det nu! Det räcker med den psykiska tortyren i arbetslivet.
    Azemina Timotijevic
    Vimmerby

  2. Mycket tragiskt. Måste dock säga att i sådanahär fall är det mesigt att chefernas namn inte nämns och att ”Britta” skyddas under fingerat namn. De borde hängas ut så att allmänheten får veta vilka de är. Särskilt ”Britta”, som rättssystemet inte kunde komma åt. Hon kan gott få oroa sig framöver att någon kan få för sig att skipa rättvisa på egen hand.

  3. Vi är mycket restriktiva med att publicera namn i fall som detta. Som populärvetenskaplig tidning är vi mer intresserade av att ta upp det generella problemet med mobbning på arbetsplatser och hur allvarligt det är. Dömandet överlåter vi på domstolsväsendet.

    Patrik Hadenius,
    ansvarig utgivare

  4. Allt detta berör mig, jag känner ingen mycket av det som hänt. Har själv gått igenom en liknande process i en kommun. Otydlighet, chefer som kommer och går, lögner och kränkningar, chefer som håller om varandra.
    Hamnade ute i ett tomrum, sjukskriver mig, då får jag reda på att jag inte är registrerad hos Företagshälsan. Blir arbetsbefriad, säger upp mig, vill ta tillbaka uppsägningen, får inte det. Allt kaos.
    Allt detta händer i en kommun? Gäller inte arbetsmiljölagen där? Politiker tar beslut om regler, men när de sedan skall levas upp till på den lokala planet ex i kommun då skyddar man varandra.
    I kommunen var ordföranden i socialnämden den mäste kända personen i kommunen som hade alkoholproblem, men det var helt okey.

  5. […] artikel i Modern psykologi kring dom tragiska omständigheterna som ledde till att socialsekreteraren Lars Persson tog sitt […]

  6. Jag har också varit med om att nya chefer ska sätta prägel på organisationen ejler arbetsplatsen. De ska effektivisera och omorganisera.. tyvärr har det varit kvinnor alla tre gångerna.. En tillfällighet.?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 64 andra följare

%d bloggare gillar detta: