Psykologernas vanligaste misstag

Sveriges Psykologförbunds Etikråd arbetar för att upprätthålla och öka den yrkesetiska medvetenheten inom psykologkåren. Den vanligaste uppgiften är att hantera frågor från psykologer samt från klienter och anhöriga till klienter. En annan uppgift är att ta emot klagomål där psykologers yrkesetiska handlande ifrågasatts av klienter, anhöriga och andra yrkesverksamma. Det inkommer cirka 25 klagomål per år. Etikrådet har ingen dömande funktion och de delar inte ut några sanktioner till sina medlemmar utan arbetar med att resonera med de psykologer som fått klagomål. Syftet är att få till reflektion över de etiska frågeställningar som aktualiserats i klagomålet. De vanligaste kategorier av misstag eller missförhållanden som föranleder klagomål till Psykologförbundets etikråd är oskicklighet, otydlighet, brister i bemötande, gränsöverskridande beteenden och partiskhet.

Med oskicklighet menas att psykologen har betett sig på ett sätt som den klagande uppfattar som inkompetent eller slarvigt. Det kan vara att hen missat bokade tider eller brustit i sin kommunikation. Det kan också handla om bedömningar som gjorts på otillräcklig grund eller att den klagande uppfattar psykologens bedömning eller utlåtande som obegripligt.

Klagomål om oskicklighet i form av att psykologen gjort ett slarvigt eller bristfälligt arbete, till exempel tagit in för lite underlag vid en begåvningsutredning, kommer vanligtvis från andra psykologer. Detta gäller även vid klagomål på att en psykolog uttalat sig kategoriskt, kränkande eller svepande i media.

Det kanske värsta misstaget jag gjort i terapisammanhang borde kunna räknas som oskicklighet och trots att det är jobbigt att skriva om känns det relevant att dela med sig. Det var rätt tidigt i min karriär och jag hade sovit på tok för lite natten innan. Under en session hamnar min klient i en lång redogörelse av ett händelseförlopp. Jag dåsar till och somnar faktiskt. Jag vet inte om det handlade om sekunder eller någon minut men jag minns skräcken när jag vaknade och insåg var jag var, på jobbet, i min fåtölj och min klient sitter mittemot mig och pratar!

Gränsöverskridande beteende är handlingar där klienten uppfattar att psykologen har blandat in för mycket av sitt privatliv i den professionella kontexten. Den mest omtalade formen av alla etiska övertramp är att psykologen har en sexuell relation med klienten, men även andra personliga relationer räknas som gränsöverskridande beteende. Det kan vara att psykologen delar med sig av för mycket privat information om sig själv, vilket gör det obekvämt för klienten, eller att psykologen föreslår utbyte av tjänster med klienten. Ett exempel på gränsöverskridande beteende som jag stött på i mina efterforskningar är terapeuter som lånat eller fått pengar av sina klienter.

Det vanligaste klagomålet som kommer in till Etikrådet gäller partiskhet. Det är situationer där psykologen enligt den klagande har misslyckats med att upprätthålla en opartisk roll i en konfliktsituation, oftast vårdnadstvister. I vissa fall har psykologen inte tänkt på att hen betett sig eller uttalat sig partiskt. Oftast har psykologen dock gjort ett medvetet val och bortsett från möjligheten att hen inte har hela bilden av en situation i syfte att göra allt den kan för att hjälpa sin klient, till exempel för att skydda ett barn som man är säker på far illa hos en vårdnadshavare. Huruvida detta är rätt hantering eller ett misstag finns det olika åsikter om. Etikrådets inställning är att vi har större chans att vara till hjälp om vi upprätthåller våra professionella gränser och enbart uttalar oss om det vi vet och är transparenta med vilken information vi har och från vilken källa samt vilken information vi inte har.

Inom ramen för en behandlingskontakt är det självklart att vi tror på den information vi får från klienten och att den påverkar vårt arbete. I behandlingen är det sällan problematiskt. Problemet uppstår när vi kliver in i en rättslig process och kanske till och med utför polisiärt arbete med att leta bevis och uttalar oss säkert om vad som hänt, trots att vi inte kan vara säkra.

När vi skriver utlåtanden eller intyg kan vi beskriva allt vi sett och fått höra men behöver vara noga med att inte dra slutsatser som vi inte har fog för. Vi behöver redogöra för vem vi haft kontakt med. I en vårdnadstvist har vi till exempel oftast bara kontakt med den ena föräldern. Håller vi på de professionella gränserna när vi uttalar oss blir det ett mer trovärdigt underlag som vi kan bidra med till rätten. Ju renare och mer transparent innehåll, desto mer seriöst blir det. Vi tar även ansvar för att rättsväsendet ska kunna ta emot informationen på ett relevant sätt, då de inte är kunniga inom vår expertis. Vi är vana att hantera känslor, önskningar och tankar. I rätten hanterar de bevis. Det är olika saker.

Jag har vid ett tillfälle fått kännedom om att en klient uppfattat att jag agerat partiskt. Det var i en parterapi där ena parten varit otrogen. Parets gemensamma agenda var att komma vidare tillsammans efter otroheten. Dessa förutsättningar var klara redan innan terapin påbörjades och jag oroade mig för att jag skulle bli partisk till den bedragna partens fördel och ha svårt att bjuda in den som varit otrogen på rätt sätt i kontakten. När jag efter ett antal samtal fick höra att den bedragna parten kände sig förbisedd av mig och att även den som varit otrogen kunde relatera till det insåg jag mitt misstag. Min rädsla för partiskhet åt ena hållet hade lett till att jag överkompenserade och i stället betedde mig partisk åt det andra hållet. Detta fick mig att känna mig riktigt dum. De valde att avsluta kontakten och jag kan förstå dem.

Psykologens bemötande av klienten är en annan grund för klagomål. Det kan handla om att psykologen har uppfattats som kylig, oseriös eller respektlös.

En viktig del i bemötandet är lyhördhet för klientens behov och syn på problematiken. Ett behandlingsarbete ska vila på vetenskaplig grund men också på de unika tillskotten som respektive klient har med sig. Psykologen behöver vara öppen för att i viss mån ändra sitt sätt att prata och arbeta anpassat till den enskilda klienten. Om psykologen inte är intresserad av att göra den anpassningen ökar risken att hen kör på så att klienten inte känner sig lyssnad på. I många fall kan det vara så att psykologen är intresserad men inte lyckas hitta rätt typ av anpassning.

Jag har ett eget exempel där jag brast i bemötandet. Det var när jag under hela terapin med en klient i tonåren tänkte att hen var betydligt yngre. Klienten såg förvisso yngre ut men jag hade hens födelsedata utan att göra kopplingen. Vid avslut av kontakten var klienten nöjd och kände sig hjälpt men föräldern berättade att klienten tyckt att det varit jobbigt att jag pratat med hen som ett barn. Som jag skämdes! Det blev inte bättre av att det var något min handledare påpekade redan under PTP-året, att jag inte skulle ”förminska språket” till barn. Här hade jag gjort mig skyldig till det – med en tonåring dessutom. Ytterst oskickligt (om än inte grund för klagomål till Etikrådet kanske) och något jag inte skulle ha uppfattat som en brist i mitt bemötande om inte föräldern tagit upp det.

Ytterligare en grund för klagomål inom det här området är att psykologen hållit sig för strikt till sin modell eller metod. Klienten har inte upplevt att hen haft möjlighet att påverka behandlingens upplägg eller innehåll och därför inte känt sig lyssnad på. Resultat från psykoterapiforskningen har uppvisat fördelar, både med att vara följsam till en metod och till att göra anpassningar. På samma vis finns det nackdelar med båda. När vi fattar beslut om innehållet i en terapi behöver vi göra avvägningar kring när vi exempelvis ska följa en manual och när vi ska göra avsteg från den för att det blir bättre för den unika klienten. Vi kan konstatera att klienter kan uppfatta att vi brister i bemötandet om vi håller oss benhårt till en behandlingsform och inte visar öppenhet för att ta med klientens specifika situation i bedömning och behandling.

Elin Wesslander är legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi, med specialiteten psykologisk behandling och psykoterapi. Texten är ett bearbetat utdrag ur hennes bok Terapeutens misstag (Natur & Kultur, 2023).