Vad kan delfiner lära oss om relationer?

Delfiner är intelligenta, lekfulla, sociala och påhittiga. Det finns exempel på hur de ingripit i människors liv. Sjömän, seglare och andra som ofrivilligt hamnat i havet har blivit räddade genom att delfiner motat in dem på grunt vatten. Deras förmåga till vad som verkat som goda handlingar har jämförts med människans, vilket har bidragit till mytbildningen om dem. Ett flertal människors berättelser om vad som verkat vara faktiska kärleksrelationer mellan dem själva och dessa djur har ytterligare bidragit till föreställningar om släktskap eller likheter mellan människa och delfin.

I brist på tillgång till delfinernas inre kan vi människor tillskriva dem olika egenskaper, avsikter och förmågor, och de blir därigenom – precis som hundar eller små barn – bra och lämpliga projektionsytor för våra egna drömmar, fantasier, föreställningar och behov.

När delfiner tagit människor till grundare vatten har vi sett det som uttryck för deras förmåga till godhet och altruism.

Läkaren Horace Dobbs lät i början på 70-talet ett antal mer eller mindre deprimerade klienter, barn såväl som vuxna, simma tillsammans med några vilda delfiner. Ganska snart märktes en påtaglig förändring hos flera av dem, vilket Dobbs enligt en artikel i Svenska Dagbladet 1992 förklarade med djurets förmåga att ge ”outspädd, skamlös kärlek utan att kräva något i gengäld”. Vad han menade med detta framgick inte, men av sammanhanget och hans berättelse i övrigt framstår det som om han tycks mena villkorslös kärlek.

Dobbs menade att ”personer som lider av depression har förlorat kontakten med nuet, och i mötet med en delfin och dess ypperliga förmåga att vara hundraprocentigt närvarande, upplever de oftast en stor känslomässig frigörelse”.

En delfin skulle kunna liknas vid en mamma eller modersfigur, någon som finns där utan krav, anspråk eller förväntningar. En delfin har i stunden inga andra behov än samspelet eller närvaron i sig. Den buffar och leker, den känner av den andres gränser och förmåga och den blir inte invaderande.

Det finns människor som i vissa avseenden beter sig som delfiner i bemärkelsen att de har en förmåga till enkel och självklar ömsesidighet. Jag väljer att kalla dem ”delfiner” eller ”delfinmänniskor”. Ibland har jag frågat mina klienter om det finns eller har funnits någon ”delfin” i deras liv. Påfallande många tycks sakna erfarenheter av viktiga relationer till andra över tid och som därigenom utgjort enkla och förutsägbara inslag i deras tillvaro.

Donald Winnicott, engelsk barnläkare och psykoanalytiker, har myntat begreppet ”good enough mother”, det vill säga en mamma som finns med sin närvaro och omsorg och samtidigt lämnar utrymme för barnet att även själv mobilisera sina egna resurser vid behov. Den alltför ambitiösa eller osäkra mamman skyndar till barnet så snart det börjar kinka eller gråta i stället för att ge barnet tid och utrymme att själv få fatt i och utveckla sin egen styrka och sina egna förmågor.

Som terapeuter kan vi vinnlägga oss om att, precis som ”den tillräckligt goda modern”, avstå från att försöka vara alltför goda. Att sträva efter att vara god är inte självklart det bästa för klienten. Tvärtom, att motstå frestelsen att vara god och i stället våga vänta ut, kanske till och med frustrera, bidrar till att klienten själv kan få fatt i och utveckla sina förmågor och sin egen upplevelse och erfarenhet av tillit. Tillit är ju inte något som i första hand är eller bör vara knutet till en annan människa. Alla människor kan ju svika, slarva, handla fel, såra och göra illa. Tilliten utvecklas snarare i förhållande till mig själv: jag behöver veta eller kunna säga till mig själv att jag håller, att jag inte går sönder, att jag klarar av att ta mig upp och gå vidare. Jag kan stå ut och ha tilltro till att det vänder, eller till att jag själv är någon som kan påverka situationen till det bättre.

I maj 2023, trettio år efter artikeln i SvD, ser jag ett inslag på tv från krigets Ukraina. Journalisten Elin Jönsson befinner sig på delfinariet i Odessa och intervjuar delfintränare och soldater som varit i strid. Soldaterna som kommer dit får simma och leka tillsammans med delfinerna.

På delfinariet arbetar man inte endast med traumatiserade soldater från kriget utan även med familjer som har barn med olika svårigheter, som till exempel autism, adhd och Downs syndrom. Det tycks inte finnas särskilt mycket forskning om just detta samarbete mellan människa och delfin, men de tränare som arbetar på delfinariet menar att de många gånger upplevt påtagliga förändringar hos dem som sökt sig dit.

Om så är fallet, vad skulle kunna vara de förändrande faktorerna i samspelet mellan delfinerna och just dessa soldater som varit i strid?

Kanske blir delfinerna som Winnicots ”tillräckligt goda mammor”? Eller som psykoanalytikern Bion uttrycker det, några som möter soldaterna ”utan minne och begär”?

Delfinariet tillhandahåller en trygg plats där soldaterna kan vistas utan att någon har krav på dem. De får vara sig själva, de kan leka utan att någon vill dem något eller behöver något från dem. Leken för lekens egen skull. Och, vilket kanske är ännu viktigare, de kan under en kort stund slippa vara i krigets omedelbara närhet.

Man kan tänka att delfinerna även blir vad jag skulle vilja kalla ”goda vittnen”: De vet inte vad soldaterna har gjort, de vet inte om de har dödat och skändat, om de har varit fega, om de gjort på sig, om de svikit kamrater och befäl. Soldaterna får en paus från minnen och mardrömmar, kanske även från känslor av skuld och skam. Man kan tänka sig att deras handlingar i stunden upphör att finnas, kanske blir det för ett ögonblick som om de aldrig ägt rum?

Delfiner och många andra havslevande varelser är beroende av att kunna röra sig över stora ytor och på stora djup.

De delfiner som funnits vid olika delfinarier har i stort sett alltid varit fångade. Numera finns endast ett fåtal ställen kvar där man hyser dessa arter i fångenskap. De delfiner som finns i Odessa sägs vara uppfödda på plats. Det finns uppgifter om att sju delfiner får sätta livet till för att en ska kunna fortsätta sin tillvaro med att simma runt i cirklar i en trång bassäng. Man kan fråga sig med vilken rätt vi fångar dessa intelligenta djur med komplexa sociala relationer och sofistikerade sätt att kommunicera.

Att villkoren på senare år har förändrats beror framför allt på att det med tiden uppstått en opinion mot att hålla dessa arter i fångenskap.

Varför inte låta livet i havet, det liv som till stora delar är outforskat, fortsätta att vara föremål för vår nyfikenhet och inte minst vår vördnad och respekt? Kanske bör vi värna inte endast om ett ”mare incognita” utan även om ett ”mare sancta” ?

Allan Linnér är psykolog och psykoterapeut.