Vi kan inte fly från våra klimatval

Den här mänskliga positionen har fått mig att tänka på existentialismen. En grundläggande tanke hos flera av existensfilosoferna är att såväl livet som döden saknar mening och att tillvarons värde ligger i handlingen. Kierkegaard, Sartre, de Beauvoir och Camus betonar varje individs fria vilja och ansvar. Insikten om vårt tunga ansvar genom våra val, gör att vi ofrånkomligen känner ångest. Det är uppfriskande att existentialismen sätter fokus på vårt ansvar som människor och att det med detta ansvar också följer en uppenbar plikt att skrida till handling. För existentialisterna duger det inte att ”tänka rätt”, utan vårt liv och dess mening värderas utifrån våra handlingar.

Den ångest vår frihet leder till undslipper vi ofta genom att gömma oss bakom den stora massans handlingar. En sådan flykt från vår frihet och vårt ansvar är inte moraliskt godtagbar. Vissa skulle kanske inflika att eftersom existentialisterna menade att allt är meningslöst då vi ändå ska dö, kan var och en välja att lugnt sitta still i båten och fatalistiskt invänta jordens skenande klimat.

Men eftersom vi vet att växt- och djurlivet är hårt trängda på vår planet och att hundratals miljoner människors hem är hotade under vår livstid på grund av stigande havsnivåer, är det omoraliskt att inte agera. Världen är orättvis och de 82 procent av jordens befolkning som aldrig suttit i ett flygplan har ett mindre ansvar än vi svenskar. Vi i västvärlden har makten, friheten och ansvaret i våra händer. Det kan vi inte fly ifrån.

Jonas Mosskin är organisationspsykolog och skribent.