Språk och identitet med Ann-Helén Laestadius

Samerna börjar alltmer äga sin egen historia, menar författaren Ann-Helén Laestadius. Det tackar hon kulturen för.

Nedre Soppero – i Kiruna kommun – 58 kilometer söder om Karesuando och 45 kilometer norr om Vittangi. Det är här hon finner sin ro och sin inspiration när hon går längs med älven, läser sina texter högt för sig själv, besöker byarna i närheten.

Journalisten och författaren Ann-Helén Laestadius är mest känd för sina ungdomsböcker som ofta handlar om samisk identitet. Hon växte upp i Kiruna. I föräldrarnas hemby Soppero, 12 mil med bil från Kirunas stadskärna, fanns stugan och släkten, och dit åkte familjen ofta.

– Min mamma växte upp i en renskötarfamilj och jag har släktingar och kusiner som är renskötare än i dag, berättar hon när vi ses på Trädgårdskaféet i Ulriksdals slottsträdgård.

Här i Solna har hon sitt nya hem sedan många år. Här trivs hon bra med sin familj, kan ta långa promenader längs med vattnet och har nära till naturen. Men det är Norrbotten som fortfarande är hemma.

Där finns tryggheten. Och där finns de människor hon växt upp med och hittar kraften tillsammans med.

Det samiska har följt Ann-Helén Laestadius genom hela livet. Under de första åren som en självklarhet. Sedan – under skoltiden – med en kluvenhet. Nu i vuxen ålder är det de samiska rötterna som blivit hennes drivkraft som författare. Hon är ofta ute i skolor för att träffa ungdomar och berätta om samer och den samiska kulturen.

Som barn fick Ann-Helén Laestadius inte förklarat för sig vad som hade hänt tidigare i historien.

– Jag förstod inte riktigt förrän jag började skolan. Då blev det tydligt. Barn som sa att de var samer blev kallade för fula saker och retade. Det gjorde mig osäker och lite rädd, berättar hon.

Hon förstod att folk tyckte illa om samer – även om hon inte begrep varför.

– Det påverkade mig så pass mycket att jag var på min vakt och inte ville stå och säga att jag var same i alla lägen. Det blev lite som ett uppvaknande – på samma sätt som för min karaktär Elsa – att förstå att ens ursprung väcker aggression och hat.

Elsa är huvudpersonen i Ann-Helén Laestadius nyutkomna roman Stöld (Romanus & Selling). Berättelsen börjar när Elsa är nio år, och skidar till rengärdet för att se till sin ren Nástegallu. När hon tagit sig flera kilometer på skidor möter hon sin renkalv död i snön och en skoter på tomgång. En bit bort står en man från grannbyn med en blodig kniv i handen. Han håller ett hyssjande pekfinger framför sina läppar och drar sedan med fingret över halsen, som för att förklara att om Elsa yttrar ett ord om vad som hänt så är hon död.

Det här är upptakten till en historia som Ann-Helén Laestadius burit med sig i många år.

– Jag har länge tänkt att jag skulle vilja skriva något om renskötarnas vardag och identitet, men också om samehatet och den psykiska ohälsan, och jag visste att jag ville skriva utifrån en ung tjejs perspektiv, säger hon.

Men det är en känslig historia som har fått ta tid.

– När jag skriver ungdomsböcker så tar det kanske 5–6 månader att göra själva råmanuset och sedan jobbar jag några månader till. Men den här berättelsen har jag hållit på med i flera år, dels tankemässigt men även skrivandet har tagit längre tid.

En av anledningarna till att Ann-Helén Laestadius ville skildra hur svårt det kan vara för renskötare i dag, är att det är så okänt för de flesta.

I januari förra året tilldömde Högsta domstolen Girjas sameby rätten att upplåta småviltsjakt och fiske i samebyns område. Med domen har vetskapen ökat något i och med den uppmärksamhet som fallet fick i massmedierna. Men fortfarande är det många som inte känner till vad som pågår.

Stridigheter kring huruvida det är staten eller samebyn som har nyttjanderätten i området har pågått i decennier och efter domen ökade anmälningarna från samer som utsatts för hat och
hot.

– När Girjasdomen kom blev samehatet ganska allmänt känt och folk blev chockade över vilket hat som finns framför allt mot renskötare, men även mot samer överlag. Att det finns människor som faktiskt plågar och dödar renar för att visa sitt missnöje, säger Ann-Helén Laestadius.

Hur vanligt är det med hat och hot mot samer och har du själv blivit drabbad?

– När jag jobbade som journalist blev jag kallad lappjävel för att jag skrev mycket om samer och jag har fått höra fula ord ute på krogen, men jag har aldrig blivit hotad. Jag befinner mig inte i en position som skulle innebära en risk för det. Men som renskötare är man i ett helt annat läge.

Inte minst på sociala medier är tongångarna hårda.

– Människor kan gömma sig bakom anonymitet och det kommer rakt emot en på ett annat sätt, säger Ann-Helén Laestadius.

Sedan är det även vardagsrasismen.

– Folk fäller dumma kommentarer, använder ordet ”lapp” eller skämtar om samer på ett opassande sätt. Litegrann som för att dölja det man egentligen säger och tycker, så kan man skydda sig själv med att säga att ”jag skojade ju bara”.

Ett resultat av detta, menar Ann-Helén Laestadius, är att samer får höra att de är känsliga och lättkränkta.

– Det sätter ju oss i en väldigt jobbig position: först utsätter man oss för saker och när vi säger ifrån får vi höra att vi är lättkränkta. Det är märkligt att vi ens hamnar i en sådan sits att vi ska behöva försvara oss, säger hon.

Bakgrunden tror Ann-Helén Laestadius är okunskap och en ovilja att ta reda på mer. Och att det finns mycket fördomar. En bra början, tycker hon, vore att de som utbildar sig till lärare får en mer gedigen utbildning om den samiska identiteten och historien.

– För att förstå vad svenska staten har gjort mot samerna genom tiderna och vilka konsekvenser det fått fram till i dag.

Som exempel ger hon det rasbiologiska institutet, som inrättades i Uppsala 1922, vars forskare bland annat mätte samernas skallar i jakten på den ”samiska rasen”. Men det handlar även om tvångsförflyttningarna, då samiska familjer i början av 1900-talet tvingades flytta till nya områden söderut med sina renar – vilket skapade konflikter med de samer som redan bodde i dessa marker. Konflikter som i vissa fall ännu inte är lösta.

Flera av Ann-Helén Laestadius böcker handlar om identitet. Hur det påverkar en människa att växa upp i ett sammanhang som det samiska – som präglas så starkt av gamla traditioner och arv.

– Man påverkas ju väldigt mycket av det man växer upp i, vad gäller synsätt och värderingar, och så är det ju även med de renskötare som jag skriver om i Stöld. Man har på ett sätt sin givna roll, och även om man så klart har möjligheten att välja vad man själv vill göra, så är det inte alltid så lätt.

Särskilt inte när det handlar om renskötseln, menar hon.

– Man vill föra vidare familjens traditioner och har man sett sina föräldrar och mor- och farföräldrar leva på ett visst sätt, så skapar det en styrka och gemenskap att alla håller på med samma sak. Men det här är förstås väldigt individuellt.

Men det är inte bara traditioner som går i arv – även sorg och trauman kan föras vidare i generationer.

– Jag har till exempel inte gått i nomadskola men det har min mamma, och på ett sätt är det som om jag också har gjort det eftersom det gett konsekvenser även för mig.

Då Ann-Helén Laestadius mamma blev förbjuden att prata det samiska språket i nomadskolan, valde hon att inte lära det vidare till Ann-Helén och hennes syster.

– Det är något hon delar med många samer som gick igenom nomadskola. Men det handlade också om tidsandan. På 1960- och 70-talet trodde man att barn riskerade att bli halvspråkiga om de lärde sig två språk samtidigt. Och då valde många bort samiskan.

Nomadskolan – en skolform som svenska staten införde på 1930-talet för att samla ihop renskötarbarnen i särskilda skolor – är ytterligare en av de delar av den samiska historien som Ann-Helén Laestadius tycker är extra viktig att sprida kunskap om.

– Utbildningen de fick där var på en lägre nivå. Man hade ett slags idé om att samer var lägre stående människor och att de därför också skulle hållas på en lägre nivå och inte lockas av att ta sig utanför renskötseln. Man tog barnen från sina hem när de var i sjuårsåldern för att tvinga dem att bo på de här skolorna, som var internat, berättar hon.

Hur långt det var till skolan eller var föräldrarna befann sig med renarna avgjorde hur ofta man fick åka hem. Det lyckligast lottade fick komma hem på helgerna – men många fick stanna månadsvis eller terminsvis.

– Det var så klart hemskt för de här barnen att bli plockade från sina familjer. De kunde bara samiska och hamnade i skolor där de plötsligt inte fick prata sitt språk och blev bestraffade om de gjorde det, både fysiskt och psykiskt. Att hela tiden få höra att man är mindre värd och att jojken är syndig gör något med en människa och många minns den här tiden med fruktan.

Att hon inte fick lära sig samiska är något som Ann-Helén Laestadius har haft svårt att försonas med.

– Det påverkar ju ens identitet väldigt mycket, när man inte har språket som ens släkt har. Jag fick inte heller lära mig meänkieli som min pappa pratar.

Det här har gjort att hon har försökt lära sig samiska i vuxen ålder.

– Men det är en barriär att ta sig över att prata på ett språk som man har blivit mer eller mindre nekad som barn.

Med tiden har Ann-Helén Laestadius insett att den samiska identiteten inte bara sitter i språket utan handlar om så mycket mer – som den stora släkten och tillhörigheten, och att det finns en stor trygghet i det.

– Jag bär kolt och finns i det samiska; det finns ju ingen riktig mall för vad man ska uppfylla för att ha en regelrätt samisk bakgrund. Det är vad man själv väljer att ta med sig in i sin identitet och i sitt liv.

även om Ann-Helén Laestadius själv har landat i detta så finns det andra som inte har det. Hon får ibland höra att ”en riktig same ska väl tala samiska”.

– Det finns en historielöshet och okunskap i det uttalandet som gör mig så arg – att man inte har koll på varför det är på det här sättet, att det är en konsekvens av nomadskolan.

En fråga som Ann-Helén Laestadius ofta får när hon är ute och föreläser är varför man inte får säga ”lapp”.

– Jag tycker inte att det ska vara min och andra samers uppgift att upplysa och uppfostra människor. Jag har ingen aning om varför folk envisas med att säga det ordet, det får man fråga dem i stället.

Men man borde också försöka vända på tanken, menar hon.

– Om en person säger att det här är sårande och kränkande, varför måste man då så prompt fortsätta att använda det här ordet, hur kan det vara så viktigt?

Desperation är en känsla som går som en röd tråd genom Ann-Helén Laestadius bok Stöld – på samma sätt som den präglar livet för verklighetens renskötare, menar hon.

– I Stöld handlar desperationen mycket om renarna, att man blir desperat när ens djur dödas och plågas och man inte får hjälp någonstans. Det blir en desperation som aldrig tar slut. Och Elsa är en i raden av generationer som har fått uppleva det här.

Även i form av konflikter går desperationen i arv, menar Ann-Helén Laestadius.

– Här uppe handlar det ofta om mark, jakt och fiske. Vissa människor i byarna kanske också tycker att man har levt här i generationer, och borde ha samma rättigheter som de renskötande samerna.

Det kan till exempel röra sig om ett skoterförbud som införs på våren för att inte vajorna – renkorna – ska bli uppskrämda när de är dräktiga.

– Motsättningarna får bollen att rulla. Det blir värre och värre och barnen blir oskyldiga offer som tvingas föra vidare osämjor som kan ha pågått mellan släkter eller grupper under årtionden. Man hör något hemifrån och tar med sig det till skolan och det blir bråk.

Barnen, menar Ann-Helén Laestadius, kanske inte ens förstår vad upprinnelsen är – hur konflikten egentligen började. Men den följer ändå med dem.

– Det här blir väldigt tydligt på små platser och orter där alla känner alla och det inte är lika lätt att gömma sig för en konflikt, eller ta avstånd ifrån den, då den ligger så nära hela tiden.

Men Ann-Helén Laestadius vill gärna understryka att den här typen av konflikter egentligen oftast inte handlar om stridigheter mellan just samer och annan lokalbefolkning, utan om hur man påverkas personligen av en situation – som renskötare, jägare eller skoteråkare.

Och dessutom är det långt ifrån alla samer som lever på samma sätt.

– Vi samer är ju verkligen inte en homogen grupp, utan alla lever olika liv. Det finns renskötare och de som bor i städer. Vissa är väldigt tydliga med sin samiska identitet medan andra väljer att inte vara det. Den samiska identiteten är väldigt personlig. Det är individuellt vad man tycker är viktigt och naturligt för en, konstaterar hon.

En identitet kan ju också förändras över tid – precis som den gjort för Ann-Helén Laestadius själv. Ju äldre hon blev, desto mer började hon läsa på om samer och den samiska historien. Redan i gymnasiet var hon mer tillfreds med sin identitet och kände inte längre samma rädsla som när hon var yngre.

I Sms från Soppero, som kom 2007 och är Ann-Helén Laestadius första bok, lär sig 13-åriga Agnes samiska i smyg. Hon frågar sig hur samisk hon egentligen är och hur hon ska vara som same.

– Det jag märker med yngre samer i dag är att de har kommit ett steg bort ifrån att ärva skam, sorg och trauman. Det känns som om de inte är lika tyngda av den historien. Tvärtom verkar dagens unga samer vara måna om sin samiska identitet. De har på sig koltar, pratar det samiska språket och skriver på samiska på sociala medier, säger hon.

Av den anledningen ser Ann-Helén Laestadius hoppfullt på framtiden.

– Det är väldigt positivt att man inte behöver gömma sig som många av oss som växte upp på 1960- och 70-talet kände att vi behövde göra. Sedan finns det så klart fortfarande problem, och ungdomar råkar ut för trakasserier på sociala medier.

En av anledningarna till att Ann-Helén Laestadius skriver om renskötardottern Elsa i sin senaste bok är just att lyfta fram att unga renskötarkvinnor börjar ta mer plats i samebyarna, och vill försörja sig som renskötare.

– Det är inte alltid så lätt som kvinna att göra det i en miljö som sedan länge har varit en manligt dominerad värld. Men även här tar unga mer plats, även om det är många som vill att det ska fortsätta vara som det alltid har varit.

Men att de börjar ta plats behöver inte betyda att det är enkelt.

– Det är tufft att vara ung kvinna och renskötare. Först är det de yttre påfrestningarna och att då dessutom inte känna sig helt trygg i att få göra det man vill, och inte helt och hållet känna sig accepterad i sin sameby, är så klart påfrestande, menar Ann-Helén Laestadius.

På senare år har många samiska artister och författare tagit plats i det offentliga rummet, vilket gjort att samerna hamnat i blickfånget på ett helt annat sätt än tidigare. Vissa är samtidigt aktivister – som musikern Sofia Jannok och konstnären Anders Sunna.

Och det finns ett intresse. Amanda Kernells film Sameblod från 2016 drog både publik och väckte känslor. Och Elin Anna Labba fick Augustpriset förra året för Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige. Även Linnea Axelssons epos Ædnan, om två samiska familjers levnadsöden, blev mycket uppmärksammat och fick Augustpriset 2018. Diktverket blev senare även en teateruppsättning i ett samarbete mellan Giron Sámi Teáhter och Riksteatern.

– Det viktigaste är att vi får skildra oss själva. Det är det som är den stora skillnaden nu; vi tar allt mer plats och väljer själva vilka delar av oss och vår historia som vi vill berätta om. Att vara någon slags motpol till det som kommit ut tidigare. Det som folk har missuppfattat får vi nu en chans att berätta om, så som vi ser det, säger Ann-Helén Laestadius.

Och hon tycker att det är intressant att se att kulturen har gjort så mycket mer än den samiska politiken lyckats göra.

– Kulturen har ett sätt att nå fram så direkt. Det tror jag är hela nyckeln till att vi syns så mycket nu och får så mycket uppmärksamhet – kultur talar till folks hjärtan.