Per Naroskin: ”Mitt leende anländer med fördröjning”

Jag sitter mitt emot en kvinna. Vi betraktar koncentrerat varandras ansikten. När hon höjer ögonbrynen gör jag också det. När hon rynkar på näsan försöker jag göra likadant. Vi registrerar uppmärksamt varandras rörelser. 

Anledningen till att vi sitter där är att jag tappat ansiktet. Alltså inte metaforiskt utan bokstavligen. Fast egentligen var det bara halva ansiktet som tappade styrsel efter en bältrosinfektion.

Kvinnan på andra sidan bordet är min ansiktsfysioterapeut. Bredvid hennes ansikte står en liten spegel där jag kan se mitt eget och kontrasten är slående. Hennes är anslående symmetriskt. Mitt är … inte det. 

Fram tills dess har jag använt mitt ansiktes muskler utan att ha behövt kunna namnet på en enda av dem. Jag har obehindrat reagerat på andras känslor och uttryckt mina egna.

Efter åtskilliga timmars träning har jag återerövrat stora delar av min mimik. Men det är en sak som fortfarande fattas: mitt leende. Om jag inte anstränger mig ser jag ut som en bister surgubbe. Eller så ler jag med bara den friska sidan; ett skevt leende som ser mer ironiskt än vänligt ut.

Ett par år innan detta hände skrev Göran Everdahl och jag en fälthandbok om just leenden. Vi botaniserade bland allsköns leenden: bländande, blyga, generösa, elaka, överlägsna och flirtiga leenden – för att bara nämna några. Även om jag redan då förstod vikten av att kunna le så hade jag inte insett hur avgörande det är för en själv att kunna vara en leende person.

Att steloperera ett oföränderligt leende skulle knappast hjälpa, det skulle bli kusligt. Poängen med ett leende är att det kommer och går. Vissa leenden behöver bara blixtra till. Det där hastiga, leendet som minskar friktion och lättar upp vardagen: ibland igenkännande och bekräftande, ibland uppmuntrande, ibland ursäktande eller uskuldande.

Den sortens spontana leenden tillhandahåller mitt ansikte inte längre. Mina leenden anländer numera med en fördröjning eftersom jag måste tänka fram dem. De måste konstrueras ur sina beståndsdelar. Det handlar visserligen bara om en enstaka sekunds fördröjning men för sent är för sent. Den där lilla laggningen riskerar att skapa osäkerhet hos dem jag möter men kanske mest hos mig själv. Jag betraktar mig själv som en i grunden välvillig person och jag vet att ett äkta leende kommer inifrån. Men man vill ju gärna att det ska nå ut också. 

Per Naroskin är psykolog och spanare i Sveriges Radio P1

***

Läs även: Anders Hansen: ”Hjärnan är dålig på att leva i nuet”

Läs även: Det förflutna står fast – ändå ältar vi