Liten fågel på ett stort ägg

Har ni sett bilderna på den lilla fågeln som ruvar ett enormt ägg?

Den har blivit lurad att överge sina egna ägg och
i stället satsa på jätteägget. De som lurade den var ett gäng biologer som undrade om storleken hade betydelse för hur engagerade fåglar blir i sina ägg. Det visade sig att fåglarna var mer intresserade av större ägg än mindre. Nästa fråga blev när fågeln skulle tycka att ägget var för stort.

Nästan aldrig, blev svaret.

När fåglarna erbjöds orimligt stora ägg – ägg som de aldrig hade kunnat värpa – började de ändå pyssla om jätteäggen.

Man drog slutsatsen att fågeln saknade förmågan att förstå att större visserligen kan vara bättre, men inte hur mycket större som helst.

De döpte företeelsen till superstimulus. Med stimulus menas något som utlöser en reaktion, i det här fallet ett förprogrammerat beteende att ruva. Ett superstimulus – som jätteägget – är ett stimulus som är större eller mer intensivt än det som förekommer naturligt, och som har en starkare effekt än de ”vanliga” stimuli som livet erbjuder.

Och varför känns den lilla fågeln relevant just nu? Därför att vi har så många superstimuli i vår vardag, och för att de ställer till med problem för oss.

Ett banalt exempel är vår älskade chokladboll. Massor av fett och socker, samtidigt. Vår hjärna, som är förprogrammerad att tycka om sött (bär och frukt) och fett (fet fisk eller en fet köttbit), blir lycklig. Så gott! Att det är onyttigt känns inte så viktigt just i stunden …

Eller ta förpackningar – vi lockas ofta att köpa eller äta mer än vi behöver genom strategiskt använda superstimuli. Vi ser ett jättekex eller en förstorad bild av en glasspinne på en förpackning. Hjärnan reagerar. Så stort! Så fint! Vill ha!

Ett annat exempel är datorspel där vi kan kommendera arméer, bekämpa fruktansvärda fiender och hitta enorma skatter. Det är mer spännande än vårt vardagsliv. Vi spelar, tiden går. I värsta fall kan bli så vana vid effekten av ett superstimulus att det den verkliga världen erbjuder känns blekt och otillfredsställande.

Vår utmaning blir att göra det den lilla fågeln inte kunde göra: förstå att våra hjärnor har svårt att värja sig mot superstimuli som ger oss den ena dopaminkicken efter den andra. Då kan vi lättare undvika att hamna på gigantiska ägg som aldrig kommer att kläckas.

Åsa Nilsonne är psykiater, psykoterapeut, författare och professor emeritus i medicinsk psykologi.