Kristina Sandberg: ”Att dikta är att hålla domedag över sig själv”

Man är utsatt när man visar upp texter under arbete på skrivarutbildningar, men även när man ger respons till sina kurskamrater. Oavsett om texterna är rent påhittade, eller ligger nära självbiografin, så blottar de ofta något djupt personligt. På de skrivarskolor jag har gått var det absolut inte några uttalat terapeutiska textsamtal – snarare ve det skrivande som är terapeutiskt! Tvärtom handlade mycket av samtalen om litterär stil, vad språket gestaltade eller ”gjorde”, och om litterära förebilder. Men samtalen kom också att handla om det som gjorde att texterna berörde – smärtpunkter, urscener, sår. Själva skrivandet i sig tycktes försätta de flesta av oss i öppenhet för det som ännu inte fått språk, men som behövde formuleras. 

På psykologutbildningen på Stockholms universitet vid mitten av 1990-talet förväntade jag mig likartade laddade samtal som jag haft på folkhögskolan på Biskops-Arnö. Men där var det nästan tvärtom. Som om det neutrala terapeutiska idealet hade smittat av sig på oss alla – att lyssna och analysera andra var okej, men absolut inte att blotta något eget. Om skrivarlinjen kunde kännetecknas av passion så blev psykologutbildningens temperatur snarare ett svalkande avstånd. I efterhand ser jag ju logiken i det – vi skulle gå tillsammans i fem år, och att vara hållfast kring de egna gränserna var en i längden klok strategi. Att läsa utvecklingspsykologi, om olika personlighetsstörningar och diagnostik gjorde förstås att den inre dialogen ofta var intensiv. Vad av det där stämmer in på mig? För vissa kanske självdiagnosticeringen pågick som mest febrilt, andra diagnosticerade framför allt sin omgivning. Idag har fenomenet att diagnosticera sig själv och andra som lekman fått enorm spridning, inte minst på nätet. Det kan både vara ett verksamt självförsvar och en effektiv härskarteknik. En kvinna på Youtube menar på fullt allvar att formen på Meghan Markles ögonbryn bevisar att hon är narcissist …

På en föreläsning på psykologutbildningen beskrev en psykoanalytiker hur människor kan vara strukturerade på en psykotisk, borderline- eller neurotisk nivå (det här var på 1990-talet). En klasskamrat undrade om det inte fanns någon struktur för ”oss normala”? ”Det skulle du gärna vilja, va?” svarade föreläsaren leende, ”men vid tillräckligt tuffa kriser kan vi alla hamna på de här olika nivåerna.” Och när behovet att sätta sig till doms över andra pockar på är det bra att påminna sig om Ibsens ord: ”Att dikta är att hålla domedag över sig själv”.

Kristina Sandberg är psykolog och författare.

***