Fuck my life… eller?
Det har varit ett tufft decennium för oss gamla socialkonstruktivister. Vi progressiva feminister som pluggade på universitet på 90- och 00-talet och tänkte att miljö och samhälle formade det mesta – från kön och identitet till intelligens och psykisk sårbarhet. Vi som läste Judith Butlers Gender Trouble och ansåg att arv och biologi inte spelade någon roll alls.
Som blivande psykolog tyckte jag att det fanns något väldigt hoppfullt i tankegången. Om könsroller, personlighet, begåvning, psykisk ohälsa och så vidare framför allt formas av vår omgivning – då går de också att förändra.
Arvet kändes betydligt dystrare som förklaringsmodell. Det gav lätt intrycket av att allt redan var kört. Om ens pappa var alkis blev man väl också det. ”Fuck my life”, liksom, som Joakim Lundell en gång så träffsäkert formulerade det.
Men så började pendeln svänga tillbaka. En växande mängd forskning – från tvilling- och adoptionsstudier till modern genetik – gjorde det allt svårare att bortse från arvets betydelse. Jag tror inte att jag var den enda gammelfeministen som kände mig lite … hur ska jag säga? Ideologiskt besviken.
Men så läste jag på. Och upptäckte att bilden var betydligt mer komplicerad. För ärftlighet är såklart inte öde. Att något är starkt ärftligt betyder inte att det är genetiskt förutbestämt.
Längd är ett bra exempel. Det är starkt genetiskt påverkat, men om en hel generation barn får bättre näring i ett fattigt land kan genomsnittslängden öka kraftigt.
Hög ärftlighet betyder inte att miljön är betydelselös eller att egenskapen inte går att påverka.
Det är kanske lätt att skratta åt oss gamla socialkonstruktivister och vår aversion mot genetiska och biologiska förklaringsmodeller. Men rädslan är inte irrationell. Historiskt har idéer om medfödda skillnader använts för att legitimera exempelvis rasism, sexism och klasskillnader – tankar som dessvärre har fått nytt liv på senare tid.
Men att kunskap kan missbrukas betyder inte att den är falsk. Biologiska skillnader säger inget om hur samhället bör vara organiserat. Kravet på lika rättigheter och möjligheter förutsätter inte att vi föds lika. Tvärtom måste vi kunna erkänna att människor föds med olika förutsättningar. Om vissa har större sårbarhet för beroende eller psykisk ohälsa, eller svårare för sig i skolan, kan kunskapen hjälpa oss att förebygga, stötta och kompensera.
Att blunda för skillnader gör oss inte mer jämlika. Det kan tvärtom bli ganska grymt.
***
