Svindlande höjder. Andreas Fricks forskning om rädslans neurobiologi får pris.

Varje år delar Uppsala universitet ut Oscarspriset till yngre forskare som utmärkt sig genom sin grundforskning. En av de två pristagarna i år är Andreas Frick som är biträdande universitetslektor vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Uppsala universitet. I sin forskning kartlägger han utvecklingen av hjärnans nätverk och signalämnen och hur de tillsammans med psykologiska faktorer bidrar till rädslor.

– Både neurobiologi och psykologi ingår som komponenter i rädsla. I min forskning undersöker jag vad rädsla är och vad som orsakar den. Dels handlar det om den subjektiva upplevelsen som är psykologisk och dels om tillståndet i hjärnan – hur kretsar i amygdala meddelar att något är skrämmande. Det är då som signaler skickas ut i kroppen och ger ett fysiologiskt påslag, säger Andreas Frick.

Varför är det viktigt att kartlägga rädslan ur dessa två aspekter?

– I grunden handlar det om att förstå hur vi människor fungerar, kort sagt.

I ett forskningsprojekt försöker Andreas Frick och hans kollegor förstå hur människor blir av med rädslor och hur detta förändras under uppväxten – vilket i sin tur kan bidra till bättre behandlingar och hjälp för patienter med ångestsyndrom.

– Tidigare forskning tyder på att ungdomar har svårare att släcka ut rädslor än barn och vuxna. Vi försöker förstå hur detta hänger ihop med hjärnans mognad och pubertetsutvecklingen och de förändringar i könshormon som ungdomar upplever.

Rädslor kan också hindra beteenden och få oss att inte göra vad vi skulle vilja. Andreas Frick och hans kollegor undersöker därför också hur människor väljer att undvika eller närma sig situationer som är både obehagliga och belönande.

– En av de mest handikappande delarna av starka rädslor är att människor undviker saker de skulle vilja göra. Det kan vara någon med ormfobi som tycker om skogspromenader men undviker dem av rädsla för att stöta på en orm. Det gör att de inte får en chans att lära sig att situationen inte är så farlig och det vidmakthåller rädslan. Vi vill förstå hur människor fattar de här besluten om att undvika eller närma sig situationer som kan vara både skrämmande och belönande. I förlängningen hoppas vi att det kan bidra till bättre behandlingar för personer med handikappande rädslor.