Henrik Wahlström: ”Att rita var ett försök att hantera känslorna istället för att slå sönder något”
I många år dolde Henrik Wahlström sin bipolära diagnos. Idag är han en förebild för många när han i sociala medier delar med sig av sin vardag – och visar att det går att leva ett ganska vanligt liv med en allvarlig psykisk sjukdom.
Hansagallerian i centrala Malmö diskuterar Henrik Wahlström med två kvinnor om bästa höjden för de fem konstreproduktioner som ska hänga ute i gallerian för att locka in till konstgalleriet som finns några meter bort.
– Lite högre kanske, säger Henrik Wahlström och ursäktar att han inte är redo för intervju.
Men jag är tidig, så jag tar ett steg tillbaka och låter dem hänga klart konstverken. Sen går Henrik och jag för att köpa kaffe inför intervjun. Vi har bara hunnit ned i rulltrappan när en entusiastisk lärarinna kommer fram för att stolt visa sin t-shirt och byta några ord med Henrik. På t-shirten syns upp-och-ner-symbolen: Schrödingers smiley (är både glad och ledsen samtidigt) inuti ett hjärta. Symbolen har Henrik Wahlström lanserat för att ge kraft till dem som lever med psykisk ohälsa. Han säljer produkter med symbolen på sin hemsida – pengarna gick först till Hjärnfonden. När 100 000 kronor var insamlade bytte Henrik och lät donationerna istället gå till Mind. I nuläget har symbolen genererat åtminstone en halv miljon, säger Henrik. Den t-shirt som läraren bär är en del av det. Själv har Henrik Wahlström symbolen tatuerad på armen.
– Jag ritade den först själv, men den blev väldigt cheezy, så jag bad en fyraåring att rita en ny version. Då blev den lite skev och kantig och det blev perfekt, säger Henrik Wahlström och visar underarmen.
Upp-och-ner-symbolen är till för de som, precis som Henrik Wahlström, lever med psykiska problem, eller så vill man bara uttrycka sympatier och visa att man är en person som har en öppen inställning till psykisk ohälsa. Lärarinnan tillhör den senare gruppen. Hon strålar när hon förklarar hur viktigt Henrik Wahlströms Instagramkonto är och jag hjälper dem att få till en bra bild tillsammans. Vi ställer oss i kön på cafét och Henrik nickar när jag undrar om folk ofta söker upp honom på det här sättet.
– Ja. De vill prata om allt möjligt. Män snackar helst om mina tramsiga inlägg som Skånska hästar eller när jag lagt upp någon vits på mitt konto. Kvinnor vill oftare prata om psykisk ohälsa och att de läst min bok. Det är förstås en generalisering, men oftast är det faktiskt så, säger Henrik och ler.
”Det gäller att hålla koll på mattider och sömn. Jag vill inte riskera att gå in i hypomani.”
Henrik Wahlström är författare, manusförfattare och influencer. I boken Upp och ner – en överlevnadshandbok för bipolär sjukdom som han skrivit tillsammans med Katrin Skogberg Wirén som är överläkare och ordförande i Svenska sällskapet för bipolär sjukdom, skildrar han hur det är att leva med bipolär sjukdom typ 2.
Det är också en del av innehållet på hans populära Instagramkonto, men där blandar han det med humor, och som han själv säger: ”trams”.
– Mina följare får tugga i sig de här lite surare pillrena mellan varven. Först är det skoj och sedan får de lyssna lite om hur det funkar med självskadebeteende. Det gör att en del reagerar med att de aldrig reflekterat över sånt och att de vill prata med sina barn. Jag tror de lär sig en del, även om de är där för humorn från början.
På Instagram skämtar Henrik Wahlström som ”Sigvard von Gyllenröf”, och så lägger han ut humorföljetongen ”Skånska hästar som tänker på saker”. Han har över 235 000 följare.
– Det är väl på sätt och vis ett utlopp för min kreativitet. Jag hade ju gjort dem oavsett och skickat till vänner. Jag tycker om när folk skrattar, men det är förstås ännu viktigare när människor kommer fram och säger att jag förändrat deras bild på bipolär sjukdom.
Vi har fått våra kaffekoppar. Henrik tar en latte med en dubbel shot espresso. Det är inte bara hängning av reproduktioner som väntar i dag. Under kvällen blir det mingel i galleriet och Henrik ska prata om sina konstverk och förhoppningsvis också sälja ett och annat. Vi slår oss ner i en soffa, på väggarna runt omkring hänger hans konst. Också förstås ett bevis på hans stora kreativitet. I riktigt kreativa perioder kan han måla upp till 30 tavlor under två månader.
– När jag har energi och är inne i en riktigt kreativ period kan det absolut vara så. Då märker jag kanske att jag är lite uppvarvad, så det gäller att hålla koll på mattider och sömn. Jag vill inte riskera att gå in i hypomani.
Det är 16 år sedan Henrik Wahlström fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Länge dolde han det för kollegor och bekanta. Men den 1 januari 2021 gick han ut med det – och lade därmed grunden för både sitt publika engagemang och för en stor del av de många som följer honom i sociala medier. Målat har han gjort längre än så. Redan som liten tecknade han mycket.
– I sexårsåldern ritade jag hemliga, förbjudna teckningar. Det var hemska saker: avhuggna huvuden, torterade kroppar. Jag gömde mig i en garderob och bara ritade. Det var ett sätt att försöka hantera känslorna i mig. I stället för att slå sönder något, ritade jag så där. Det var alltid det jag tog till.
Men det var inte bara mörka teckningar som den unge Henrik fick ur sig. Det mesta i livet bearbetade han genom kritorna och pennorna. Så snart han hade sett en film behövde han sätta sig ner och rita det som hänt i filmen för att bearbeta intrycken.
– Mitt barn vill ofta springa runt i trädgården och leka det som varit i filmen. Vi kallar det att ha tänkstund. Jag valde alltid att rita det jag sett.
Redan som sexåring hade han konstutställningar i hemmet. Teckningarna, som förstås kallades tavlor, gick för priser som en eller två kronor.
– Jag hade ett eget galleri, ja! Min farfar lärde mig att måla i olja när jag var åtta år. Sen blev det oljemålningar för hela slanten.
I dag hänger målningarna på rad på Hansagalleriet. Prislapparna påminner om de som satt på teckningarna i hemmet, men de är försedda med fyra nollor efter ettorna och tvåorna. Men under en lång period, när han var i tjugoårsåldern, släppte Henrik Wahlström måleriet. Han arbetade först som dj, sedan inom reklam och film.
– Livet gick hastigt. Min sjukdom blev allt mer påtaglig och jag hade ännu inte fått någon vård för den. Jag hade nog helt enkelt ingen ro till att måla.
Men, säger han, det berodde på en sak till. Han kom fram till att han kunde måla, men att han saknade en publik. Och varför skulle han göra det då?
– Det kändes som att jag inte hade något syfte med det. Det finns väl en massa folk som kan göra saker som de slutar med. Varför ska någon spela tvärflöjt om de inte har något band att vara med i?
Han lade ner penslarna. Det var först när han blivit känd via sitt Instagramkonto och lade upp en gammal målning där som han märkte att det visst fanns en efterfrågan.
– Jag fick en otrolig respons. Jag märkte att det fanns en publik. Och de vill tydligen se mer. Jag började visa någon gammal bild i taget och märkte att de fungerade.
”För min del tackar jag också sjukdomen delvis för min kreativa sida. Men jag vill också att folk ska veta att det inte nödvändigtvis är så. Det finns många som lever med bipolär sjukdom som inte alls är intresserade av att måla, skriva eller sjunga”
Han plockade fram staffli och penslar igen och försörjer sig i dag till stor del som konstnär. Men den är mer än en inkomstkälla. Konsten tjänar samma syfte som när han var liten. Med den bearbetar han sina känslor. Han pekar på en stor målning där en person sitter i en liten eka utan åror. Vågorna går höga runt omkring, havet är mörkt och hotande.
– Jag målade den när jag just kommit ur ett depressivt skov. En närstående såg tavlan, blev orolig och frågade hur jag mådde.
Vad svarade du på det?
– Att jag har mått så. Men när jag gör det målar jag inga tavlor. Då får jag ingenting gjort. När jag är ur det kan jag försöka gestalta känslan. Då har jag perspektivet och kan se bilder som ett sätt att illustrera mitt mående på.
För några år sedan kom psykiatern Simon Kyaga och vetenskapsjournalisten Jonas Mattssons bok Ekvilibrium. Om sambandet mellan kreativitet och galenskap ut. I den resonerade författarna, med hänvisning till forskning vid Karolinska institutet och den urgamla frågan om ”det galna geniet”. Deras huvudtes var att det krävs en inre jämvikt, ett ekvilibrium mellan galenskap och förmågan att analysera, planera och genomföra, för att lyckas inom ett kreativt område. (På sidan 62 kan du läsa ett utdrag ur just den boken).
– Jag tycker mycket om den boken. Jag föreläser ju själv om kreativet och kopplingen till psykisk sjukdom och hämtar mycket av det jag talar om ifrån samma studie som författarna till den boken, blandat med egna erfarenheter.
Både Kyaga/Mattsson och Henrik Wahlström själv, kopplar bipolär sjukdom till kreativitet och konstnärlighet. De verkar eniga om att det är just i den jämvikten mellan friskt (men inte för friskt) och sjukt (men inte för sjukt) som kreativiteten lyser som allra starkast.
– När jag sover bra på nätterna, sköter mitt jobb och tar hand om min familj, men märker att jag är lite uppvarvad: då kommer idéerna.
Henrik lutar sig bakåt i soffan, drar handen genom håret och skakar lite på huvudet.
– Nej, idéerna kommer inte då. Det är inte så att hypomani ger mig en massa bra idéer. Men det är då jag har självförtroende att tro på att det är bra idéer. Energin att förverkliga dem finns där och det går snabbt från huvud till hand och målning.
Och när du är i det andra, mer depressiva läget?
– I eftertankesläget finns det knappt kraft att göra något konstnärligt. Om jag gör det blir det svårbegripligt och dystert. Sedan är självtvivlet för starkt: Varför skulle någon vilja se den här pretentiösa och patetiska skiten, tänker jag.
Men inte heller det hypomana läget är bra för kreativiteten. Om han är för uppvarvad sköljer idéerna över honom och inget blir färdigt.
– Då är det mer: måla? Nej, jag ska dreja. Ja, det ska jag. Eller vänta! Jag borde sy. Det gör jag. Och så vidare och så vidare. Jag har inte kapacitet att göra klart något.
Länge levde Henrik Wahlström med sin sjukdom utan en riktig diagnos. Han träffade bara läkare när han var nere i sina djupa skov, varpå de diagnosticerade honom som deprimerad. Antideppmedicinen som han fick på recept skickade upp honom i taket och rakt in i ett hypomant skov. Så han slutade ta den. Under många år självmedicinerade han i stället med alkohol. Sedan många år tillbaka är han nykter. Han vet att han inte får dricka kaffe för sent på dagen. Att han bör äta vid fasta tillfällen, träna regelbundet, ta sin medicin och att han behöver sin sömn. Han måste lägga sig före midnatt. Disciplinen är viktig. Även då han får flow och målar tavla efter tavla.
– Jag kan bli enormt stressad när jag tittar på klockan och inser att jag bara kan jobba en timme till. Förr hade jag bara fortsatt, men jag vet var det leder så jag tvingar mig själv att sluta.
Det krävs en enorm disciplin låter det som?
– Ja, men jag vet var jag hamnar om jag inte har den. Det gäller att sköta livet, först efter det kommer konsten.
Känner du en sorg över det?
– Självklart gör jag det. Men jag kan också känna att det är en ren lyx att ha ett arbete som jag älskar så mycket att jag blir stressad för att det bara är en timme kvar. Det finns ju många som sitter och tittar på klockan och inte vill något hellre än att den ska gå fortare när de är på jobbet.
Blev det lättare att vara disciplinerad när du blev pappa?
– Jag har inte tänkt på det faktiskt. Men så är det nog. Tanken på sjukdomsskov är mer skrämmande nu när jag vet att jag har andra att ta hand om. Och när jag levt ensam – det har varit de värsta perioderna i mitt liv.
Han liknar sjukdomen med en forsränning som alltid pågår. Innan han fick diagnosen var det som att befinna sig i en gummibåt som bara spolades med i de värsta forsarna. Men när han fick rätt diagnos och medicin, samt fick klart för sig hur han måste leva för att hålla sig i balans var det som att få en paddel. Plötsligt kunde han påverka den vilda färden nedför forsen, i alla fall lite grann.
– Jag kan ju inte hoppa av. Det här är något jag får leva med i resten av mitt liv och då gäller det förstås att kunna paddla och styra någorlunda. När jag fick diagnosen var det tufft. Men när människor berättar om sina diagnoser för mig väljer jag att säga grattis!
Att han gör det är att han vet att diagnosen är ett stort första steg mot ett mycket bättre mående.
– Det är en möjlighet och en chans att vända något jobbigt till något bra.
Henrik spänner ögonen i mig. Jag ser att han är på väg att säga något han verkligen vill ha sagt:
– Även om man har bipolär sjukdom kan man ha ett väldigt bra, stadigt och tryggt liv utan det här ständiga kaoset. För min del tackar jag också sjukdomen delvis för min kreativa sida. Men jag vill också att folk ska veta att det inte nödvändigtvis är så. Det finns många som lever med bipolär sjukdom som inte alls är intresserade av att måla, skriva eller sjunga.
Du vill slå hål på myten om det galna geniet?
– Ja, men lite. Man behöver inte känna att man ska prestera på det viset. Även de som inte utmärker sig på något kreativt sätt är lika värdefulla människor. Man ska inte bedömas via det. Men jag tror att samhället borde lära sig att uppskatta de som tänker utanför boxen, även om det inte kommer ut som kreativitet.
Mats Almegård är frilansjournalist.
***
