Därför ser vi ansikten överallt

Bild: Istockphoto
Från grekiskans para, ”vid sidan om” eller ”bortom”, och eidolon, ”bild”, kommer ordet pareidoli – ett fenomen som innebär att vi ser mönster, mening eller form där detta egentligen inte finns.
Ansiktspareidoli har nog de flesta upplevt; man tycker sig se ett ansikte med mun, ögon och näsa i ett moln eller i en sten, eller kanske Jesus i kaffesumpen?
Just ansiktspareidoli verkar vara en ganska vanlig företeelse och är oftast inte kopplat till sjukdomstillstånd eller psykoser. Vår hjärna verkar nämligen leta efter ansikten överallt – en egenskap som evolutionärt har varit mycket användbar. Att aldrig missa ett mänskligt ansikte har varit viktigt för vår överlevnad; det lilla barnet lär sig mycket tidigt att känna igen just ansikten.
Och inte nog med det, vi tillskriver gärna också de påhittade ansiktena känslor: vi tycker att de ser glada, ledsna eller arga ut, av precis samma anledning som att vi ser ansikten där de inte finns – vi är sociala djur som behöver hålla koll på om ansiktet som tittar på oss är vänligt inställt eller inte.
Hjärnan tolkar som sagt gärna saker som ansikten, och samma kognitiva processer är inblandade i ansiktsigenkänningen, oavsett om det rör sig om ett riktigt ansikte eller ej.