Jag kan inte sluta people-pleasa!
Bild: Maria Hergueta
FRÅGA:
Detta är verkligen så svårt för mig. Om jag är bland folk, till exempel på en kurs, där jag inte känner någon vill jag allra helst bara sitta för mig själv och koncentrera mig. Men då känner jag mig otrevlig och börjar le mot de andra. Då vill de såklart småprata med mig. Jag verkar vara lätt att tycka om och jag är i grunden omtänksam, men jag blir på gränsen till utbränd av att bry mig och tänka på andra hela tiden. Efter en vänlig period så orkar jag inte ens heja på de jag känner, för jag orkar inte le och se glad ut eller bry mig. När jag varit så där trevlig så får jag vänner och blir bjuden hem till dem. Sen tackar jag nej och då blir de besvikna och undrar vad som hände med mig. Jag förstår inte varför jag gör så här om och om igen. Samma sak händer på arbeten jag haft (jobbar hemma nu för orkar inte det sociala), då är jag jättesocial i början och får vänner men sedan vill jag bara vara själv. I min uppväxt så fick jag ofta orättvis kritik i familjen om att vara egoistisk, eller jag upplevde det så i alla fall för att jag hade det ”bättre” än mitt syskon med neuropsykiatrisk diagnos. Var går gränsen för att vara otrevlig och elak? Om jag inte hälsar på de jag känner? Om jag inte ler mot alla jag möter? Känns som jag har noll koll och detta tar alldeles för mycket av min tid. Vill ha mer integritet men inte vara elak.
SVAR:
Jag tror att vi är många som kämpar med att hitta rätt i gränssättningen till andra. Om vi börjar med din uppväxt är det inte helt ovanligt att man lärt sig bli självständig och ”duktig” när det finns syskon som kräver mycket av föräldrarnas tid och energi. Du skriver att du gärna vill vara för dig själv. Du kanske lärde dig tidigt att klara av saker på egen hand och behöver inte så mycket stöd av andra?
Du skriver också att du vill ha integritet, utan att vara elak. Integritet är i regel ett uppskattat personlighetsdrag. Där finns en kongruens mellan det personen tänker, känner och gör. För att kunna vara kongruent krävs mod, förmåga att sätta gränser och hantera obehagliga känslor. Allt det kan man träna på. Att tacka nej till en social invit, som man egentligen inte vill eller orkar, handlar ju inte om att du är elak utan att du sätter gränser för vad du orkar med. Personer som nedprioriterar sina behov och går emot sin vilja för mycket, riskerar utmattning. Det är därför inte elakt av dig att säga nej, men du kan behöva träna på att göra det på ett trevligt sätt och samtidigt öva på att stå ut med det obehag du känner över andras besvikelser.
Amerikanerna får väl anses vara experter på ”small talk”, något svenskar ofta kritiserar för ytlighet och falskhet. Det finns dock en del att lära av amerikanernas förmåga till en personlig och varm framtoning, utan att det innebär några åtaganden. Kanske är det här också något du kan träna lite på. Att kunna säga hej och le till andra, kanske till och med småprata, utan att det behöver betyda att du bjudit in till umgänge. Att heja på andra är oftast bara socialt smörjmedel för att det ska fungera smidigt i det offentliga rummet. Att le och visa vänlighet fyller alltså en viktig funktion för att vi människor ska kunna fungera som grupp. Vidare kan man vara mer introvert eller mer extrovert lagd som människa. Förenklat kan man säga att introverta får energi av ensamhet medan extroverta får energi av att vara med andra. I den mest extrema formen kan den extroverta knappt fungera utan stöd av andra, och känner sig nedstämd och rastlös i ensamhet. Den introverta kan tvärtemot känna sig dränerad på energi efter ett möte. Därmed inte sagt att den introverte inte vill ha samvaro. Men det behöver efterföljas av ensamtid, där man får ladda batterierna igen för att orka vara social. Om man dessutom känner krav på sig att tillgodose andras behov kan möten bli ännu mer krävande.
Ordet egoist används ofta till vardags nedlåtande för någon som bryr sig för lite om andra. Men är det rimligt att bli anklagad för att vara egoist när man tar ansvar för att fylla på energi? Är det mindre egoistiskt att behöva andras energi?
Att däremot aldrig kunna kompromissa är kanske ”egoistiskt”. Kanske behöver vi ibland gå emot det vi känner för i stunden, för att det är i linje med vad som är viktigt för oss på lång sikt. Således kan det betyda att vi behöver tacka ja till middagen med syskon eller nära vänner för att fortsätta ha en god relation. Vi kan se det som en viktig investering i betydelsefulla relationer. Du beskriver hur du kämpar mellan att hitta balansen mellan å ena sidan bjuda in till för mycket, och å andra sidan tvingas ignorera andra helt. Jag tänker att det går att situationsanpassa dina insatser utifrån vad du känner för i stunden. Att göra det du själv vill och mår bra av är att ta ansvar för din hälsa. Det kan också fungera vägledande i de flesta relationer.
⁄ Maria Nordström Lindhe, leg. psykolog/Psykologiguiden.se
Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt psykologiguiden.se